Psalmodinets historia

Jag ska här berätta lite om psalmodikonets historia. I uppslagsböcker och på andra ställen, dvs numera tex Google. kan man läsa vitt skilda påståenden om vem som skapade instrumentet och när, var och varför och hur det använts. Svaren har även varit olika i Norge och Sverige. I vart fall förr gav man i Norge äran åt Lars Roverud. I svenska böcker kunde man läsa att psalmodikonets fader hette Johannes Dillner. Vem som har rätt beror på definitionen av psalmodikon

I Danmark fick instrumentet inte alls samma framgång som i Sverige och Norge, men den som skapat ett instrument och döpt det till salmodikon hetter J W Bruun. Såväl Roverud som Dillner sade sig ha hämtat inspirationen från Danmark = Bruun

Definitionen av termen psalmodikon skiljer sig åt. Så vi går igenom vad menar vi på denna sida med psalmodikon. Vidare när och var instrumentet skapades och av vem. Samt lite om hur det använts förr och nu.

Psalmodikonsidans Meny finns HÄR

Psalmodikonets födelse skedde i Danmark. Det finns uppgifter om tidgare psalmodikon. På ett par ställen finns utställda psalmodikon med datum angivna t o m före sekelskiftet 17-1800. Det gäller då dels instrument som inte alls är psalmodikon och dels instrument byggda efter 1830! mer om det nedan, men nu låter vi storyn börja.

Ur Ostenfelds uppsats: Bruun hade beräknat priset till under en riksbankdaler, och här ser vi att det då mycket riktigt fanns i handeln för en rbd  
" Hr. J. W. Bruun, Lieutnant og Skolelærer, har udfundet et Instrument, kaldet Psalmodicon, hvis Hensigt er at yde en sikker Veiledning ved Underviisning i Tonestigen, Accorder, Charole, etc.. Det er simpelt, at enhver Snedker kan forfærdige det, og dog kan derpaa udføres Alt, hvad der kan synges, Alt hvad noget som helst Instrument kan frembringe. Man kan lære at spille det i første Time, og i den anden spiller man fra Bladet. Det kan aldrig forstemmes, thi hvordan det end staar, er det dog altid stemt. Det har kun een Streng men derpaa haves alle høilige Toner lige indtil Fugle- og Musepib. Det vil, siger Proffessor Scholl i sin Anbefaling: som et ubekosteligt Børneinstrument vække Gehører og give en ypperlig Forøvelse til videre Fremskridt i Musiken, hvorfor han ønsker Psalmadicon almindelig bekjendt. (Det faaes tilkiøbs i København hos Musikhandler Lohse for 1 Rdr.-Sølv. Her i Aarhuus kan man faae det at se paa Adressekontoiret)." 

Bruuns psalmodikon skiljer sig avsevärt från dagens typer. Grundmodellen hade en sträng. Inga ljudhål, men väl en öppning på sidan där man kunde förvara stråken. Instrumentet var lite längre än en fiolstråke. Instrumentet saknade greppbräda. Man tryckte ned strängen mot själva locket, som var försett med markeringar för tonerna. Inte bara de förväntade 12 halvtonstegen, utan man skiljde tex på ciss och dess, varvid en oktav indelas in i 21 tonsteg. Faktum är att det till och med erbjöd 55 intervall per oktav. (Se Ostenfeldts uppsats) 

Bruun motiverar 1823 varför han avvisar Dillners trappstegsliknande greppbräda. Det skulle nämligen försvåra byggandet och födyra instrumentet. Det minsta fel vid utformingen av tonstegen skulle göra instrumentet falskt. Det påståendet är i sig riktigt, men det gäller ju då även gitarr, mandolin, hummel osv.

Bruun hade ett par arbetsnamn på instrumentet, Panmelodicon och panchoralicon mm, innan han fastnade för psalmodikon. Jag har inte lyckats hitta en enda bild på Bruuns instrument.

Bruuns instrument saknade alltså greppbräda och någon kunde hävda att det därmed inte ens är samma instrument som Roveruds och Dillners. Så på ett sätt var det riktigt när det i uppslagsverken stod att Roverud eller Dillner skapat instrumentet. Men vare sig Roverud eller Dillner såg det så.

I Rodney Sjöbergs bok  Psalmodikon och siffernoter till heders igen  finns en faksimildel där vi, bland annat intressant, kan läsa Bruuns egna ord. Han berättar varifrån han fick idén och hur hans resonemang gick när han inte utrustade det med greppbräda med band. Kanske ett resultat av att han å ena sidan var en mycket innovativ person, men å andra sidan inte någon musikpedagog.

Wilhelm Bades instrument - det första psalmodikonet (?)

Något som har kallats det tyska psalmodikonet kan dateras till före, men inte långt före Bruuns, nml 1820. Upphovsmannen var organisten och läraren Bade. Man skulle kunna landa i att han är psalmodikonets skapare. Han ville få fram ett instrument på vilket en nybörjare enkelt skulle kunna lära sig spela och ta ut melodier efter siffernotskrift. Bruun fick kännedom om att Bade hade tagit fram ett instrument i liknande syfte som hans eget. Han skrev 1823 att han skulle ta reda på om Bades instrument kanhända hade något som var värt att ta efter. Något det visade sig att han inte tyckte. Även om Bade var klar med sitt instrument före Bruun, så utvecklade Bruun sitt psalmodikon utan att ha sett Bades. Han läste om det efter att han var klar med sitt. Kirsten Ostenfeldt påpekar att i sångkommitténs protokoll 29/4 1822 nämndes inte psalmodikonet medan det när det nämns 14 månader senare varit i bruk en tid. Så där har vi tidsramen för det danska psalmodikonets tillkomst. 

Wilfried Ulrich har givit ut en bok ang Bades instrument. Das Monochord des Gottlieb Wilhelm Bade. "Organist und Schullehrer zu Loissow, Meckelburg 1820"Där finns en bild på Bades instrument. Det är snarlikt Dillners instrument (från 1830)!
Bruun ansåg inte att Bades instrument hade fördelar mot hans eget för han förkastade Dillners instrument i och med att Dillners bara hade tolv toner per oktav!!! Det samma gällde Bades instrument. Och greppbräda med fasta intervall var inget för Bruun.

Wilfried Ulrichs bok är ett solitt verk! Ett frågetecken för mig är att en bild i boken med bildtext Bades stora Monokord i G. Instrumentet sägs vara från 1820 men tryckt senare. Ulrich påpekar att det avbildade instrumenet skiljer sig från Bades och då uppstår förstås flera frågetecken. Ulrich visar dock bortom alla tvivel att Bade hade samma ide som Bruun, Roverud och Dillner och det förfaller vara så att han faktsikt, eller kanske, var först med att ta fram ett instrument som överträffade Bruuns och faktsikt var samma instrument som Roverud och Dillner senare skapade! Om så är fallet så kunde man tycka att Bade borde varit huvudperson på denna sida i stället för Dillner och Roverud!

Skälet till varför jag inte gör så är att denna sida handlar om psalmodikonet som det varit känt sedan åtm 1830. Att Bades instrument inte kallades psalmodikon är inte avgörande, utan här handlar det om ursprunget till det Dillneska/Roverudska instrumentet och då är Bruun en pusselbit. Bades instrument är inte en länk i den kedjan. Oavsett om han var först med instrumentet.

Bades instrument, klippt ur Wilfried Ulrichs bok. Det är onekligen ett psalmodikon! Kan beställas via https://www.ulrich-instrumente.de

Sammanfattad BRASKLAPP!
Det finns motsägande uppgifter ang när Bruun fick kunskap om Bades instrument. 1823 har jag funnit vara mest trovärdig - men... Nästa osäkerhet gäller påståendet att Bruun förkastade Dillners greppbräda mycket tididigt och avfärdade den. Det skulle datera Dillners psalmodikon till 1820-22. Roverud förbättrade det danska = Bruuns instrument och det gjorde han före den äldsta säkra uppgiften om Dillners psalmodikon.
Klart är att Bruun skriver att han avser att titta på Bades instrument och det sker EFTER att Bruun förevisade sitt instrument. Samtida källor måste ses som mest säkra. Ett instrument som anges vara Bades ser definitivt ut att vara Dillners! Och det är publicerat så sent så det verkar antingen som att Bade modifierat sitt efter Dillners modell eller troligare - att bilden inte alls föreställer Bades monocord! Då återstår EN fråga som på sätt och vis skulle ändra historien lite... Wilfried Ulrich har funnit måttangivelser som sägs avse Bades instrument. Om Bade faktiskt skapade ett instrument som Dillner senare skapade ett likadant så blir Bades de äldsta psalmodikonet, även fast det inte kallades så. Bruun myntade termen psalmodikon men hans instrument är egentligen ett annat instrument. Så vilket vill man betona? Vem som skapade termen? Vem som skapade det första instrument som ser ut som Dillners? Den som skapade det instrument som fick så stor spridning i Sverige, Norge och Finland?

Bruuns instrument kanske teoretiskt kan uppfattas såsom så lättspelat som hans avsikt var. I praktiken var det allt annat än självklart att en nybörjare skulle kunna spela rent på det.

Bruun beskrev sitt psalmodikon som ett mellanting mellan gitarr och fiol, med fingersättning som på ett klaverinstrument. Han angav att det kunde hållas som en gitarr och tex även som en bas. Men bäst är att lägga den på ett bord så att bordsskivan tjänar som extra resonanskropp 

Lars Roverud, det norska psalmodikonets fader

Roverud hade på 1810-talet rest till Tyskland och Danmark för att förkovra sig i musikundervisning. 
Han fick senare kännedom om Bruuns instrument, men när han väl såg ett i verkligheten, i en musikaffär i Christiania 1825 (nuv Oslo) blev han besviken. Han konstruerade om instrumentet med det danska psalmodikonet som inspirationskälla. 

Han försåg det med en greppbräda med metallband och placerade greppbrädan närmare den sida den spelande har närmast sig. Han lade till ljudhål och placerade stämskruven på lockets ovansida. Vidare var han inte nöjd med Bruuns version av siffernotskrift, så han gjorde i stället justeringar i det tyska systemet. 

Därefter reste han runt i Norge och undervisade i psalmodikonspel, siffernotläsning och sång. Rollen som bokförläggare, med noter som specialitet, kom väl till pass förstås. Kan kom så småningom att avlönas som psalmodikonlärare och då blev inkomsten av noterna ett ytterligare tillskott i kassan.

Roveruds salmodikon.

Lars Roverud er en lysende skikkelse i vår kulturhistorie. Han hadde vidsyn og fantasi, kunnskaper og energi som kan forbløffe ennå i dag. I denne overklassedillettantismens tid var han brennende interessert i å øke det jevne folks kjennskap til og ferdigheter i musikk, og søkte å nå dette mål på en rekke forskjellige områder. 

" Salmodikonet ble utviklet på 1820-tallet av den svenske presten og salmedikteren Johan Dillner som hjelpemiddel til bruk for sangundervisningen i skolene. J.W. Bruun lanserte instrumentet i Danmark. Roverud ble svært interessert. Han gjorde et par forandringer i konstruksjonen; i desember 1827 skrev han om “mine forbedrede Psalmodikon”. Rustet med antagelig betydelige mengder instrumenter reiste Roverud heretter hvert år til forskjellige deler av landet for å undervise skolelærerne i skolesang og salmesang, fra 1841 med fast lønn av staten.

Det var også Roverud som utviklet den spesielle notasjonen for salmodikon, nemlig tallsystemet eller siffernotasjonen. Salmodikonet hadde én streng og ble strøket med fiolinbue. Under strengen var gripebrettet – linjalen – inndelt etter halvtoneskalaen og markert med tverrstreker og tall. Fire forskjellige linjaler, hver med fire forskjellige transponeringstabeller, var tilstrekkelig for å kunne spille i alle dur- og moll-tonearter. Systemet var meget enkelt – det overflødiggjorde notekunnskap og var velegnet for masseproduksjon av tallnoter; dette var nok nettopp tanken, her ser vi igjen Roveruds idé: jo flere som kommer med, jo bedre. Når vi langt senere i århundret ser at musikkforlagene opplevde – og innfridde – et sterkt behov for sangbøker, var det ikke minst Roverud som hadde forberedt grunnen for dette 

Lars Roverud
Roverud grundade Norges första musikhandel 1809 och det första nottryckeriet 1811.

Han var aktiv i Det dramatiske Selskab och en av grundarna av Det musikalske Lyceum 1810.

1815 utgav han skriften Et Blik paa Musikens Tilstand i Norge. Skriften skildrade musikens dåliga tillstånd i syfte att få de styrande att upprätta ett musikinstitut i Christiania.

I Kari Michelsens bok antyds att Roverud inspirerats av Dillner. Andra källor hävdar bestämt att Roverud var den som intresserade Dillner för psalmodikonet. Läser man det de själva säger så fick de iden från Danmark båda två.
Psalmodikonet Roverud fann i en musikaffär var inte Dillners variant. Det framgår av att båda herrarna ansåg att man behövde tillföra en greppbräda. Det i sig utesluter att Dillner skulle ha fått iden av Roverud. Eller att de skulle ha fått den från Bade i Tyskland.

Roveruds greppbräda var måhända inspirerad av langeleiken, med sina metallbyglar, medan Dillner gjorde en egen modell med en trappstegsliknande greppbräda.

Med tiden hämtade man i Norge ideer från Dillner, och i Sverige förekom/förekommer att man hade en greppbräda mer som Roveruds.

Ord som läggs i alla tre psalmodikonfädernas mun är att vem som helst lär sig spela psalmodikon på en halvtimme - en eller ett par timmar, beroende på källa. Det de faktiskt sa var att vem som helstsnabbt lär sig ta ut en koralmelodi med hjälp av psalmodikonet. Bruuns instrument kan väl ses som svårare att spela bra på än tex fiol.

Roveruds och Dillners har ju fasta steg så det är lättare att träffa rätt ton, men det är inte ett instrument som är lättspelat så snart melodierna är lite svårare eller snabbare med stora intervall. Bruun påpekade att det går precis lika bra att sätta siffror som stöd på div andra instrument. Ett piano tex vore avgjort lättare. Då kan frågan infinna sig varför man spaler psalmodikon numer... Svaret är att man tycker det är roligt! Man gillar instrumentet!

Dillner och Roverud modifierade alltså instrumentet så det blev mer lättspelat.Båda skapade sin egen version av siffernotskrift som användes i koralboken och annorstädes. Under åren som följde såg flera andra siffernotsystem dagens ljus. Boktiteln "det förenklade psalmodikon" avsåg inte att man ändrat instrumentet utan sifferskriften. Det gavs ut en koralbok med sifferskrift för tangentpsalmodikon, med ordet melodarium i titeln. Det missuppfattades som att melodarium är namnet på tangentpsalmodikon, men det var alltså en notsamling som avsågs.

Det har rått osäkerhet angående tidpunkten då Dillner började med psalmodikon. Det sägs t e x att han byggde sitt första 1819 vilket vi vet är fel. En utgångspunkt för det påståendet är att det fick spridning i och med den nya koralboken, dvs 1920 års koralbok. Men Dillners Melodier till Swenska Kyrkans Psalmer, noterade med Ziffror, för Skolor och Menigheten” gavs ut 1830!
Såvitt känt gick Bruun inte ut offentligt med sitt instrument förrän tidigast sommaren 1822. 14 månader senare var det klart för spridning. När Bruun pratar om psalmodikonet 1823 avfärdar han iden med greppbräda. Det intressanta är att han avfärdar det i den form som är den Dillnerska. En träribba med ursparningar för vart tonsteg. Trappstegsliknande. Det kan inte gärna vara en slump att han väljer att beskriva en så udda greppbräda. Han försvarade sig mot Dillners inflytande verkar det. Betyder det att Dillner redan då hade sin modell färdig eller att Dillner tog upp en ide som Bruun förkastat? I vart fall det förstnämnda förefaller vara fel.

Såväl Dillner och Roverud försåg instrumenten med stall, sadel och greppbräda med band som avgränsar tonerna. Roverud använde metallbyglar som band på greppbrädan, likt en gitarr. 
Medan Dillner tillsatte den speciella, typiska, trappstegsliknande greppbrädan (i folkmun kallad stegen). Med tiden har dessa modeller lånat drag av varandra.
Dillner placerade stämskruven på kortsidan närmast översadeln och en knapp som strängfäste på den motsatta gaveln.
Roverud placerade stämskruven på instrumentets ovansida. Placeringen var nödvändig då hans instrument till en början var nästan platta.
Bruuns psalmodikon saknade sadel – strängen löpte direkt från stämskruven som satt på locket.
Roverud behöll alltså stämskruvens placering, men tillsatte en sadel i form av tonstegens lägsta band. På Dillners instrument utgjorde kortsidans kant översadel.

Den mest typiska formen på psalmodikon är en rektangulär låda. På dess ovansida löper en enda sträng. Dillners ritningar, som spreds i stort antal, var just av ett sådant enkelt instrument. Hans idé var ett instrument som skulle vara enkelt att bygga såväl som lätt att komma igång med för den som saknar musikalisk skolning och erfarenhet av att spela något musikinstrument. 

Det fanns ljudhålslösa psalmodikon av såväl Dillnertyp som Roverrudtyp. Men de förordade ljudhål 
Med på ritningen fanns också en stråke. En enkel stråke utan froschskruv. Liknande den som användes på äldre tiders nyckelharpor. 

När vi läser Dillners egna ord ser vi att hans ide inte var fyra olikstora psalmodikon, en för var stämma såsom Bruun infört i Danmark och som Roverud tog över i Norge. Han sa däremot att en mer erfaren psalmodikonist kunde byta till en tjockare sträng och spela basstämman.  
När man senare i Sverige tog efter systemet med olika utförande av själva instrumentet för de olika stämmorna vet jag inte. Det norska och svenska psalmodikonet lånade med tiden så mycket från varandra att alternativen vore att antingen skilja på en mängd olika typer eller se Bruuns psalmodikon - dvs utan greppbräda som en och Dillners och Roveruds som den andra.

Efter de ändringar Roverud och Dillner gjort blev psalmodikonet äntligen vad Bruun (och även Bade) tänkt sig från början. Det vill säga ett instrument med vilket den musikaliskt obevandrade kunde ta ut melodier efter siffernotskrift på. Det hade naturligtvis också stor betydelse att såväl Dillner som Roverud skickligt kunde demonstrera sina instrument, vilket förstås övertygar mer än om något teoretiskt bara berättar om den. Se parallellen med nyckelharpa. Eric Sahlström skapade inte den moderna nyckelharpan men han spelade på ett sätt som fick instrumentet att blomma som aldrig tidigare. Men framför allt var nog orsaken just det att Dillners och Roveruds instrument hade fasta tonsteg vilket förstås för en nybörjare gör en avsevärd skillnad mot Bruuns instrument.    

Kanske, hemska tanke, har ett utslag av viss patriotism spelat in när norrmän med emfas hävdat att Roverud uppfann instrumentet, liksom att Dillner fått äran som uppfinnare i Sverige. Men troligare är nog att det faktum att de bägge var de som införde och spred instrumentet i respektive land, ledde till att man dragit en förhastad slutsats. De verkar inte sett varandra som rivaler, utan båda var ute på samma mission. Att underlätta inlärning av koraler och underlätta undervisning i skolorna. Tidigare hade musik inte varit ett ämne i skolan.  

CARL JOHAN med Guds Nåde, Sweriges, Norriges, Göthes och Wendes konung. 

Wår ynnest och Nådiga benägenhet med Gud Allsmäktig, Troman och Tjenare, Doctor, Biskop, Commendeur af Wår Nordstjerne Orden; så ock Consistoriales! Hos OSS har Preste-Ståndet wid senaste Riksdag uti underdånig Skrifwelse af den 16 sistledne Februarii, anmält, att, då Ståndet efter wunnen erfarenhet af den swårighet, som inom Församlingarne i allmänhet möter för begagnande wid Gudstjensten af flera i den nya Psalmboken upptagne Melodier, såsom för menigheten okände, med Tillfredställelse inhämtat, det en ändamålsenlig och förbättrad method Qll afhjelpande af nämnde olägenhet, blifwit af Hof:Predikanten och Kyrkoherden Magister Johan Dillner uppgifwen, bestående uti nyttjandet af en i wanliga ziffror utförd Choral:Bok, utur hwilken Melodierne mechaniskt uttagas med ett för sådant ändamål inrättadt Instrument af den enkla beskaffenhet, att detsamma kan af en Socken:Snickare förfärdigas jemväl af en uti tonkonsten alldeles okunnig begagnas, samt enär framgången av denna angelägenhet beror på afsättningen och utspridandet ibland allmänheten af den utav Dillner, till upplysning öfweromförmälde nya method genom Trycket utgifna Afhandling, funne Preste:Ståndetsig böra i underdånighet hemställa, att det OSS täcktes gifwna Eonfistorierna i Riket tillkänna wår Nådiga Wilja, att alla Församlingar i Riket måtte uppmuntras att inköpa och förskaffa sig omförmälte af Hofpredikanten Dillner författade och utgifna Choral:Bok, äfwensom att Eonfistorierna måtte förse sig med Normal:Instrumenter , för att tjena till modeller vid förfärdigandet (av detta nya instrument)

Det kan vara på sin plats här att påminna om att Sverige och Norge var i union 1814−1905

Folklig koralsång och psalmodikon

En mycket utbredd myt är att Dillners syfte var att ta död på den fina koralsången i församlingen. Han är oskyldig till detta. Han var en folkets man, som upptecknade folkliga koraler och även annan spelmans- eller folkmusik. Han var snarast en föregångare på det området, eller i vart fall tidigare än de stora namnen inom det området. Det instrument som snarare var skyldigt till nedtryckande av de folkliga koralerna har det påpekats, var kyrkorgeln! 

Syftet med psalmodikon var inte att ta död på någon fin sång, utan att få fram ett sätt att sprida de nya melodierna i psalmboken och i alla tre länderna fanns ett annat mycket tungt skäl. Det gällde musikundervisningen i skolorna, vilket kommit i skymundan. Det användes också mycket inom folkrörelser som nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen. Därtill användes den flitigt i frireligiösa sammanhang. Det är en nationalromantisk ide' att koralsången i kyrkorna genomgående var fin. Åtskilliga vittnesmål talar om sången i kyrkan som en mycket plågsam upplevelse. Det var en kamp mellan klockaren, som försökte leda sången, och en, enligt flertalet källor, ofta falsksjungande församling och det föreföll som en tävling i att kunna sjunga/skrika högst och längst. Med psalmodikonets hjälp lärde sig folket att sjunga stämmorna hemma. Och i kyrkan byttes skrålet mot fyrstämmig sång. Nu har ju stämsången tagits över av körerna, men själva församlingens sång har vare sig tidigare eller senare nått sådana höjder som under psalmodikonets storhetstid

Tempo och betoning i psalmsång

Föreställningen att psalmer  på psalmodikon enligt Dillner ska gå långsamt och med likadana tradiga taktdelar är inte helt korrekt. Han skrev i anvisningarna till 1819 års psalmbok (utgiven 1830) att  när det är endast två toner i takten görs den första lite längre än den andra . Och, mer anmärkningsvärt,  när de går i tretakt betonas ettan, som är en nedtakt, och förlängs något. Medan tvåan och trean är upptakter och görs något kortare! 
Hans användning av ordet upptakt (och nedtakt) är inte de gängse. Det som avses en tung, betonad och lite längre etta, och två lättare, kortare tvåor och treor. Nedtakt – nedstråk skulle man kanske säga om det var fiol eller nyckelharpa 
Då blir det inte bara jämt och tråkigt och knappt ens märkbart om låten går i två, tre eller fyrtakt, utan det blir mer känsla... 

Dillner förordade ett levande framförande. Han tillhörde ju också väckelsefalangen inom kyrkan. Det skulle heller inte gå för långsamt i skolan då man får ta hänsyn till att barn har ett annat inneboende tempo. 
Dillner skrev också:  
"Psalmernas tempo är ej lika för alla. Melodiens eget sinne bestämmer rörelsen. Vissa lofsånger äro eldiga och begära en hastig gång. Andra fordra en stillare rörelse. Begrafningspsalmer fordra vanligen en fördröjd och långsam gång."  

Hur har missuppfattningen kommit till då? Missuppfattningen gäller faktiskt bara att det ALLTID skulle vara så! I 1849 års utgåva har Dillner av allt att döma böjt sig för den trend som hade sin början redan i slutet av 1700-talet i Tyskland, Danmark och bl a Sverige. Dillner hänvisar då till Haeffner. Så där förordar Dillner ett spel som är tvärt emot vad han förespråkade 19 år tidigare. Så den som säger att Dillner förespråkade det låångsamma jämna spelet och de som menar att han tvärt om uppmuntrade till ett mer levande framförande av koralerna stödjer sig på vad Dillner skrev vid olika tidpunkt! I ena fallet talade han tydl från hjärtat och i det andra böjde han sig för direktiv. De som spelar långsamt och med likabetonade taktdelar följer en tradition. Det gör även den som spelar mer levande.

Jag har hört påståendet att man ska räkna till tre på var fjärdedel. Kanske har den ideén tillkommit om man läst det ovanstående fel. Som att man ska räkna till tre på var ton, vilket ju inte är alls vad det står. I vart fall inte vad jag sett. Om det faktiskt står någonstans att just Dillner sagt så och man vill ta fasta på just det så är det ju upp till var och en. Sedan bleve då frågan hur snabbt man ska räkna... Räknar man snabbt kan det ju snarare ge en puls åt spelet, men det var inte vad Dillners uppdragsgivare önskade förstås.

Haeffner och Wallin framförde åsikter Dillner fått bära hundhuvud för, men även där är det omstritt vad de egentligen stod för! Det blir inte rätt att säga att det "alltid skulle vara" på ena eller andra sättet. Däremot är det korrekt att under en period gällde Haeffners / Wallins mycket långsamma sång vid gudstjänster. Lika korrekt att Dillner inte vid alla tidpunkter förrordade det och heller inte vid psalmsång tex i skolan.
Det går inte att säga att "så här, och bara så här" var det alltid överallt. Sen användes psalmodikonet även i frikyrkan, nykterhetsrörelsen och lite varstans.

.Dillners idé var ursprungligen inte fyra olikstora psalmodikon, en för var stämma såsom Bruun infört i Danmark och Roverud tog över i Norge. Han sa däremot att en mer erfaren psalmodikonist kunde byta till en tjockare sträng och spela basstämman. Redan efter något år kom psalmodika för olika stämmor även i Sverige.

Dillner och Roverud förbättrade alltså instrumentet oberoende av varandra  och båda lyckades sedan på kort tid sprida instrumentet i en omfattning som saknar motstycke. I Dillners fall tog spridningen fart på riktigt med avstamp 1830 i och med utgivandet av boken Det Swenska Presterskapet , Till fromhetens och sångens vänner i mitt fosterland samt Melodierna till Svenska kyrkans psalmer, noterade med ziffror .  

En förutsättning för den snabba spridningen var en ritning med vars hjälp den någorlunda händige kunde bygga sitt eget instrument och stråke. En sådan ingick bland annat i en av de första böckerna i ämnet han gav ut.   
Så syftet för alla tre, dvs Bruun, Roverud och Dillner, var att lyfta psalmsången i kyrkorna samt att få fram ett hjälpmedel för skolans musikundervisning. Bruun till en början med fokus på skolan medan Dillners först fokuserade på kyrkan och att få ut melodierna till den nya koralboken.

Valda stycken ur Mankells bok ovan: 

Förord. I detta arbete föreslås en genväg för sångundervisningen i Folkskolorna. Metoden är en förenkling af Prosten Dillners Sifferskrift. Ungdomen i ett lärowerk, hwars syfte med sången inskränker sig till inöfning af de brukliga koralmelodierna, kan nemligen undwara åtskilliga af de förberedande kunskapsämnen, hwilka endast för den musikaliska konsten äro oundgängliga. 

Så behöfwer man hos folkskolans lärjungar ej inprägla theorierna om olika skalor och företeckningar, om moll m.m. Inöfning af durskalan gör här tillfyllest. De i denna bok förekommande koralerna äro, till ungdomens lättnad, samt och synnerligen tecknade på en enda skala. Utom alla wid Gudstjensten för behöfliga ansedda koralmelodier, samt de wanligaste numrorna ur Swenska Messan, innehålla dessa blad ännu en sammanställning af koralerna i fem klasser, efter deras olika karakter. Jemwäl den omusikaliska kan genom dessa tabeller inhämta, huruwida melodien uttryck er detsamma som psalmbokens ord: glädje eller sorg, m.m. Såsom bihang medföljer äfwen en anwisning för den i musik okunniga, att på fortepiano eller klavér uttaga melodierna. Sjelfwa sättet att begagna detta instrument kan antagas som allmänt bekant. Det behöfwer knappt nämnas att, medan högra handen med stråke framlockar strängens ton, den wenstra bör nedtrycka strängen mot sångbottnen, straxt till wenster om den siffra eller den stjerna, hvilken boken föreskrifwer. Anmärkas bör endast, att, då siffran 0 finnes föreskrifwen, wenstra handen icke widrörer strängen. Den som önskar ega ett förenkladt psalmodikon, kan utklippa ritningen på sista sidan af denna bok i fyra remsor, och fastlimma dessa på en sångbotten, samt derefter indela gripbrädet. (Är gjort i denna bok! förf. anm.) Fullfärdiga Modeller af det förenklade psalmodikon finnas till köps hos Bokhandlaren Looström i Stockholm, för 2 R:dr banco; likwäl utan stråke.

Bruun kallade det Psalmodicon-Klaver. Tangentpsalmodikonet, som vi kallar det, fick avsevärt bättre spridning än Bruuns psalmodicon, och det lever kvar än i dag, om än i liten skala. Tangentpsalmodikonet fick god spridning i Finland och Sverige, även om det inte på långa vägar fick det genomslag som det vanliga psalmodikonet 

Edvin Nydahl (1913–1977) i Norra Vallgrund, Finland, byggde ett femtiotal tangentpsalmodikon han sålde i Finland och Sverige. Han utgick från en modell hans far byggt 1882.

När Bruun skapade tangentpsalmodikonet gjorde han det i samma syfte som när han skapade sitt första psalmodikon. Han ville ha ett enkelt få fram ett instrument som även den musikaliskt oskolade, icke notkunnige, allmänheten lätt skulle kunna lära sig spela på. 

Jag citerar Kirsten Ostenfelds uppsats Psalmodicon - et dansk musikpædagogisk eksperiment :   
"I en notering i "Kjøbenhavns Skilderie" d. 3l.8.1830 hedder det: "Hr. F.W. Bruun i Aarhus indbyder Musikkyndige og Yndere af Mekanik, til hos ham at tage i øjesyn Tegningen til et nyt Instrument, som han har opfundet og agter at lade udarbejde under Navn af   "Psalmodkon-Klaveer". Vi kallar det idag  Tangentpsalmodikon    

Detta skedde vid en tidpunkt då Bruun bör haft kännedom om Dillners och Roveruds förbättringar, som förvandlade hans svårspelade till något som var just så enkelt som Bruun hävdat att hans var. I det läget kom han alltså fram med ett instrument som, i vart fall vid spel av långsamma melodier, är väl så lättspelat som Dillners och Roveruds. Bruun var negativ till användandet av greppbräda. Tangentpsalmodikon kanske kan tyckas vara lättare att spela, men inte lika enkelt att bygga

Kantokord 

Kirsten Ostenfelds uppsats ger svarpå en fråga som jag funderat över med anledning av en bild i Rodney Sjöbergs bok, Psalmodikon och sifferskrift till heders igen . Där finns en bild på ett ”danskt kantokord” som ser ut som en blandning av Dillners och Roveruds instrument men med en kurvad, fiolliknade, greppbräda utan band. Det står inget mer om det instrumentet i boken. Men Ostenfeld

Försök har gjorts att uppskatta hur många psalmodikon det fanns under dess storhetstid . Det är dock mycket vanskligt att uttala sig om. Man kan få ett hum om antalet utifrån hur många siffernotsatta koralböcker som såldes. Som nämnts ovan gick det ut en kunglig rekommendation om att alla församlingar skulle skaffa ett. Sannolikt följde en majoritet rekommendationen. En del församlingar hade kanske flera. Sedan var de obligatoriska i skolan. Hur många klasser fanns det? I mindre skolor gick barn i olika ålder i samma klass. Det fanns stora klasser såväl som små. Så uppgiften hur många församlingar eller klockare vi hade, hur många folkskolelärare skulle ge en bas att utgå ifrån. Sedan har vi då nykterhetsrörelsen arbetarrörelsen och inte minst alla de hushåll som skaffade ett. Man kan titta på hur stora upplagor relevanta böcker såldes i. Dock förekom att man hellre skrev av dem än köpte en. 

Jag gjorde ett stickprov i bouppteckningar i en Värmlandsförsamling och påståendet att psalmodikonet var det vanligaste instrumentet i stugorna visade sig i det fallet stämma. Det var fler psalmodikon än fioler. Stickprovet visar egentligen bara att det just där just då var fler psalmodikon än fioler som upptogs i bouppteckningarna. Jag räknade inte hur många bouppteckningar som helt saknade instrument. Vi vet inte om fioler gömdes undan, med tanke på att man vid denna tid brände fioler eftersom de ansågs syndiga, men helt klart var det en succé. Obligatoriskt i skolor, flitigt använt i kyrkor, frikyrkor, nykterhets- folkbildnings och arbetarrörelsen. Så påståendet är inte orimligt men kan heller inte säkert bekräftas. I Danmark blev det närmast en flopp. 

Av erfarenhet vet jag att det spelades lokalt fortfarande under min barndom - dvs 1950-talet. Det levde kvar längr i vissa landskap. Bland annat i Västergötland och de nordligaste landskapen. Hur många som fortsatt spela till husbehov vet vi förstås inte. Spelet dog aldrig ut helt. Många som spelar idag har uppnått pensionärsåldern.

Idag spelas det i Sverige, Finland, Norge och bland skandinaviska ättlingar i USA, om än numer i blygsam omfattning. De flesta vet nog inte ens vad ett psalmodikon är. De må gälla en del andra instrument också, men psalmodikon är ett tämligen okänt instrument. Helt klart var det däremot så under en period på 1800-talet att snart sagt alla kom i kontakt med det.  

Behovet av ett enkelt instrument 

Bruuns fokus var alltså att få fram ett bra instrument för undervisning i skolorna. Ett instrument som inte krävde mycket av läraren. Han menade att med dess hjälp kan läraren vägleda elever som är mer musikaliskt skickade än läraren själv.  
Dillners fokus var ursprungligen att hitta ett hjälpmedel för utlärande av i första hand koraler. I Sverige hade det utkommit en ny psalmbok vid denna tid och man ville ha ett sätt att snabbt sprida de nya melodierna. Få kunde läsa noter, men däremot användes i Norden och på kontinenten siffernotskrift som är lätt att lära. Men även han lade ned arbete på att få psalmodikonet använt i skolorna, vilket han lyckades bra med. Alla tre ville åstadkomma en förbättring av såväl den religiösa sången som undervisningen i skolorna, men denna gradskillnad i prioritering fanns alltså initialt mellan Bruun och Dillner   

Bruun var, som nämnts, till skillnad från Dillner och Roveruud, inte musikaliskt skolad. För de senare lär det varit självklart att förse det med en greppbräda med någon form av band.  Bruun avfärdade också senare de svenska och norska greppbrädena och det var kanske det som satte spiken i kistan för psalmodikonets framgång i Danmark. Förbättringen i form av tangentpsalmodikonet kom för sent  

Bruun: "Sammesteds fremhæves det endvidere om psalmodikon, at en begynder straks kan spille rent, og at endda den lærer, der selv ingen stemme har, eller "hvad der er værre, har intet Øre for Velklang, kan dog lære Andre, der have noget Anlæg ... at synge Choraleme rigtigt og reent". 

- Ostenfeld: ”Akkurat de samme egenskaber fremhæver Roverud og Dillner få år senere ved psalmodikon. Sen är det givetvis så att det går att spela falskt på de flesta instrument. Till exempel genom att trycka ned en tangent för hårt på ett tangentpsalmodikon eller dra strängen åt sidan på ett vanligt psalmodikon, eller trycka ned den hårt på fel ställe. 

Bruun ansåg det vara så lätt att spela att en omusikalisk snabbt lär sig spela så att han i sin tur kan lära ut koralerna. Dillner och Roverud ungefärligen sa samma sak. Dillner skrev 1830 – märk väl att han skrev det om ett instrument som är avsevärt mycket lättare att spela än Bruuns:   
Konsten att spela psalmodikon är naturligtvis lätt och snart lärd. Erfarenheten har mer än ofta bewist, att en i tonkonsten alldeles okunnig, men som älskar den, på mindre än en halvtimme lär att på psalmodikon spela hwilken psalm som helst. God ton, genom stråkens skickliga förande, beror af öra, urskillning och någon öfning. Dock – detta enkla instrument är ej gjort för wirtuoser. Må det snart på allwar få inträda i sin ädlare bestämmelse att tjena skolan och Församlingen   

När Dillner skriver att det är "mer än ofta bewist" så bekräftar det att han redan börjat sprida sitt psalmodikon och börjat lära ut spel på det, innan han gav ut koralboken 1830 

När Bruun så småningom började resignera och inse att hans psalmodikon inte skulle bli någon större framgång skrev han ”  man kan indrette hhv. en guitar, en citer, en violin og en cello til at være ligeså lette at spille på som psalmodikon”.  

Titeln Underliga sånger har en annan klang idag än förr

Ovan t v. . Ett psalmodikon i Johan Dillners släkts ägo. Lång hals och resonanssträngar över en stor resonanskropp

Ovan it h. Roverud placerade stämskruven på locket, vilket var en nödvändighet i de fall instrumentet var näst intill platt. Här har instrumentet en kropp lik de på Dillners psalmodikon, men man har ändå stämskruven på ovansidan. Här läper strängen rakt gentemot det första bandet, som alltså tjänar som sadel. I andra fall sitter stämskruven närmare kanten närmast den spelande, och då löper strängen via en pigg så den hamnar rakt över greppbrädan.

Lite mer om det förenklade psalmodikon

Först påminner jag om att med psalmodikon har man iblend avsett siffernoterna och inte instrumentet.

I 1856 års utgåva av 1819 års psalmbok användes en "förenklad" siffernotskrift. Fortfarande är det dock inte helt enkelt.

1877 kom Abraham mankells Siffer-Koralbok för Folkskolor och menige man, eller Det frenklade Psalmodikon., sjunde upplagan. 

Förord:
I detta arbete föreslås en genväg för folkskolorna:
Metoden är en förenkling av Prosten Dillrs sifferskrift.
Ungdomen i ett läroverk, hvars syfte med sången inskränker sig till inöfning af de brukliga koralmelodierna, kan nemligen undvara åtskilliga af de förberedande kunskapsämnen, hvilka endast för den musikaliska konsten äro oundgängliga.
Så behöver man hos folkskolans lärjungar ej inprägla teorierna om olika skalor och förteckningar, om moll m. m. Inöfning af durskalan gör här tillfyllest
De i denna bok förekommande koralerna äro, till ungdomens lättnad, samtliga tecknade på en enda skala.
// Såsom bihang medföljer äfven en anvisning för den i musik okunniga att på fortepiano eller klaver uttaga melodierna

Skalans särskilda steg betecknas med siffror, af hvilka hvar och en betyder ett visst steg på skalan. 

Den som förstår musik inser lätt, att, emedan här endast en skala, nämligen den vanliga durskalan, kommer i fråga, den fördelen är vunnen, att hvarje siffra alltid bibehåller samma betydelse, samma förhållande till alla andra siffror. En och samma siffra antyder alltid ett enda, visst tonsteg på skalan. 

Men här avser "det förenklade psalmodikon" även instrumentet! 

I mången skola torde psalmodikon vara det enda instrumentet, som står till buds för läraren för att dermed angifva tonen o. s. v. Härtill kan det också vara tillfyllestgörande. Men det hittills kända kända Psalmodikon kan förenklas, så att det blir lättare att spela. Inga andra tecken behöfvas på dess sångbotten, än de i denna bok förekommande siffrorna 0 till 15 samt stjernan. (Liknande system har jag annars sett mest för tangentpsalmodikon. Där var tangent alltså har en siffra och man fortsätter räkna efter oktaven.)

Stjernan till höger om siffran i boken visar stjernan till höger om siffran på psalmodikon, hvaremot den till venster om siffran befintliga stjerna i boken visar den venster om siffran varande stjerna på instrumentet. 

// Ehuru det förenklade psalmodikonet till formen visar det hittills kända instrumentet av samma namn, kan det likaväl vara en halv aln kortare. Den tongifvande strängen behöfver endast vara tjugufem och en half tum lång. Mot denna längd svarar bäst en sträng af samma tjocklek som den nästfinaste på violen.
Den som önskar ega ett förenklat psalmodikon, kan utklippa ritningen på sista sidan af denna bok i fyra remsor, och fastlimma dessa på en sångbotten, samt derefter indela gripbrädet.
Dessa remsor äro jämväl användbara på Dillners psalmodikon. De fästas här sålunda, att siffran 15 får sin plats vid den längst åt höger befintliga upphöjningen på stallet. Sedan detta skett, kunna koralmelodierna spelas jemväl efter denna boks anvisning, helst om en sträng af ofvan antydd beskaffenhet begagnas.

Fullfärdiga modeller af det förenklade psalmodikon, finnas att köpa hos Musikhandlaren Abr. Lundqvist för 7 kr. 50 öre

Genom stommens minskning och den finare strängen vinnes den fördel, att barnen alltid fåhöra en tonsom är lika hög med den de sjelfva skola sjunga, men icke såsom förr åtmindstone stundom en ton, som enligt det musikaliska uttrycket tillhör en djupare oktav.

Stämningen

Nästa stycke i boken handlar om stämning. Det beskrivs hur man stämmer instrumentet så att det stämmer med notationen i koralboken. sedan tilläger man:

I allmänhet torde det dock vara bäst, att icke begagna mycket hög stämning. Ty många av skolungdomen, och säkerligen alla äldre gossar, hafva säkert svårt att frambringa höga toner. Vid något lägre stämning kunna deremot alla skolans sångare obehindrat deltaga. 

Redan året efter kom 

Folkskolans koralbok

med text innehållande alla Svenska psalmbokens Koraler satta i sifferskrift efter CHEVÈSKA METODEN
samt derjemte ett supplement af några omtyckta koralmelodier och ett utdrag av Svenska Messan
Lund 1878 C. W. K. Gleerups Förlag

Till deras tjenst, som ej känna den Chevéska methodens enkla tonbeteckningssätt, hvilket i denna Choralbok blifvit följdt, anmärkes

1:o att siffrorna 1,2,3,4,5,6,7 alltid betckna de sju tonstegen i durskalan

2.o att dessa siffror opukterade beteckna tonerna i mellanoktaven, med en punkt öfver sig tonerna i den högre oktaven, och med en punkt under sig tonerna i den undre oktaven.

3:o att höjda toner utmärkas med en åt höger lutande streck genom siffran // men sänkta toner med en streck lutande åt venster

4:o att varje siffra, punkterad eller opnunkterad, motsvarar en taktdel

5:o att en punkt efter en siffra förlänger densamma med en taktdel, två punkter två taktdelar o. s. v.

6.o att en strecköfver tvenne siffror // betyder, att de tillsammans motsvara en taktdel, således skola de uthållas endast en half taktdel hvardera

7:0 att att siffran 0 utmärker paus

8.o att, då siffrorna alltid beteckna durskalans toner,en psalm, som slutas med siffran 1, går i durton, en som slutas med siffran 6, går i mollton, samt att i allmänhet slutsiffran 2 utmärker den doriska, slutsiffran 3 den frygiska, slutsiffran 4 den lygiska och slutsiffran 5 den mixolydiska tonarten

9:o att hvarje psalms tonhöjd angifves genom beteckningen1=C, 2=D o. s. v., d.v.s 
tonen 1 tages sådan som den efter likhetstecknet angifvna tonen ljuder på ett rätt stämdt instrument. Denna tonhöjd, som är satt lika med Haeffners koralmelodier är i allmänhet för hög för barnröster och bör derför vid sångöfning i skolorna sänkas som nödigt är, 

Det kan bli trångt för stämskruvarna när man har så många resonanssträngar. Men det har man löst här, genom att hälften av dem har stämskruvarna i ena ändan och hälften i den andra.

Alternativa benämningar

På Engelska förkommer stavningen Psalmodicon. Dvs den stavning Bruun använde. Går vi sedan till de baltiska länderna hittar vi beteckningarna Manikarka, Mollpill och Moldpill

På Finska heter psalmodikon Viriskannel alternativt Virsikantele. Virsi är psalm. Psalmharpa. Harpa står folkligt för stränginstrument. Som i amharpa, nyckelharpa, hjulharpa (lira), långharpa, sotharpa, stråkharpa. Tydligen är det liknande med kantele. Annars tänker man ju mest på den typsika kantelen när man hör ordet. Vi har som nämnts den exakta motsvarigheten på svenska, då man kallar psalmodikon för psalmharpa 

Sammanfattning av de tidiga åren 

1. Bade arbetade med att skapa ett instrument som lämpade sig för oskolade att med hjälp av siffernotskrift lära sig melodier. Det fick begränsad spridning och försvann snabbt. En liten men dock osäkerhet finner vi dock i att Bades instrument var närmast identiskt med några instrument av Dillners modell som hade en bredare och en smalare sida. Så vilket instrument som sedan fick fotfäste i Baltikum är inte helt självklart.

2. Bruun myntade termen psalmodikon  för det av honom framtagna instrumentet.  17 juni 1822 vet vi säkert att Bruun ännu inte hade ett färdigt instrument att presentera. Sommaren 1823 vet vi att hans psalmodikon spelats en tid. 1823 utkom också en bok med siffernoter för psalmodikon. Så hösten 1822 eller kanske våren 1823 är tidpunkten för det danska psalmodikonets födelse 

3. Instrumentet Bruun utgick från var enligt hans egna ord det monokord  som användes i musikteoriutbildning. Han kände givetvis till instrument som hummel,  men avfärdade greppbräda med band såsom varande en dålig idé. Han hade läst om Bades instrument och utifrån den bristfälliga informationen var det kanske en bra utgångspunkt att snegla på undervisningsmonokordet. Det gick inte att spela melodier på, utan man hade ett skjutbart stall som man kunde placera så att man ktex kunde stämma ett piano efter det om man stämmer lös sträng efter en stämgaffel. 
Han nämner sitt instrument som en blandning av gitarr, fiol och tangentinstrument 

4. Termen monokord är inte entydig och den är inte tillrådlig att använda vid beskrivning av psalmodikon. Termen monokord används inte sällan för att tala om att ett instrument endast har en sträng. Åtskilliga psalmodikon har många strängar, även om de oftast är resonanssträngar. De har ibland två melodisträngar. Det är olyckligt att definiera ett instrument på ett sätt som gör att man därigenom utesluter instrument som rätteligen bör benämnas psalmodikon. Termen monokord används även för en grupp instrument som t ex psaltare, som har många strängar som dock var och en avger endast en tonhöjd. Med stråken väljer man den sträng vars ton man vill spela. Därav förleden mono. Psalmodikon kallas ofta för monokord, men det är alltså missledande. Det är ett enkelt stränginstrument som togs fram under 1820-talet. En kordofon som knäpps alternativt stryks, en bordscittra med släktingar som scheitholt. Att hänvisa till ensträngade instrument långt tillbaka i tiden kan man göra, men det gäller samtliga stränginstrument. 

5.   Johannes Dillner lade till en greppbräda av trä med stegformade band och ljudhål. Lars Roverud  gjorde samma tillägg men gav greppbrädan metallband och placerade den annorlunda. Dillner och Roverud utvecklade så vitt känt oberoende av varandra det instrument vi idag känner igen som psalmodikon. Olikheterna i början stärker antagandet att de inte kommunicerat förrän senare. (Teoretiskt skulle Dillners instrument vara en förbättring av Roveruds, men vi får gå på hans egna ord att inspirationen kom från det danska instrumentet.) Däremot träffades de bägge giganterna innan Dillner gav ut den siffersatta koralboken

6. Den modell Dillner gjorde ritning till var liksom Bruuns och Roveruds första instrument försedda med en enda sträng. Det är oklart om han var först med att sedan lägga till resonanssträngar men han byggde även psalmodika med resonanssträngar.  Redan Bruun skrev om psalmodikon med två och fler melodisträngar . För nybörjaren rekommenderade han en sträng. 

7. Så när föddes psalmodikonet... Det är naturligt att vilja ha ett kort exakt svar förstås! Bruun myntade termen och det skedde 1822-23. Bades instrument kallades inte psalmodikon, men hade samma syfte. Det är dock lite osäkert hur det från början såg ut. Såväl Roverud som Dillner gjorde så stora ändringar på Bruuns instrument att det sett ur musikinstrumentklassificeringssynpunkt inte är samma instrument som detta. Bruun skapade det 1822-23. Roverud och Dillner skapade instrument psalmodikon med greppbräda. Bade hade då ett instrument som tycks vara samma som Dillners. Så frågan kan sägas ha alternativa svar, beroende på hur man definierar psalmodikon. Dillner skapade det svenska psalmodikonet och Roverud det norska. De bägge herrarnas gärning var vad som gav instrumetet en överväldigande spridning.

Ostenfeldts uppsats

Kirsten Ostenfeldt framlade sin uppsats redan 1978! Då kunde man fråga sig hur det kom sig att man med bestämdhet i såväl Norge som Sverige fortfarande hävdade saker som helt vederläggs i Uppsatsen. Jag kan se tre skäl. 
1. I Sverige och Norge har man sökt fakta främst i våra egna länder, eftersom det var här det spelades. Hade Ostenfeldts uppsats presenterats i Uppsala eller Oslo hade den nog uppmärksammats och fått genomslag 
2. Nästa skäl är nog tidpunkten. Det var vid brytpunkten då få fortfarande spelade i tradition, men nyintresset ännu inte vaknat. Rodney Sjöbergs bok kom 1987 
3. De källor som berättade något annat var tillräckligt tunga för att inte ifrågasättas. Svensk Folkmusik av Jan Ling, norsk och svensk radio och TV, uppslagsverk mm. Sannolikt var det rundgång. Dvs de tunga källorna hämtade uppgifterna från varann och rätt blev det inte. 

Faktum är att det mesta av vad som nu får anses vara den korrekta historieskrivningen, tills något mot förmodan framkommer som kullkastar något, redan sagts i tidningar och på webben. Som fragment. På ett ställe har en pusselbit hamnat rätt men andra fel, och på ett annat ställe är det något annat som är rätt och något som är fel. Men Ostenfeldts uppsats har alltså funnits att tillgå ända sedan 1978 

Skulle man skriva en ny avhandling om psalmodikonets historia så finns förstås oändligt mycket mer att tillägga. I första hand ang Dillners och Roveruds gärningar, hur spridningen gick till, användandet i skolor och föreningar.

Kristina Buzinov har också skrivit en uppsats i ämnet och den finns i sin helhet här

Bilden ovan. Ett exempel på ett instrument där strängarna går invädigt och de löper i detta fall under ett invändigt stall. I de fall resonanssträngarna gick inne i instrumentet har de normalt en löstagbar botten eller ingen botten alls. I det senare fallet är avsikten att man har instrumentet på ett lämpligt bord som ger resonans.

Medelpads forminnesförening på Digitalt Museum

Lägg märke till stämskruvens placering.
En intressant kommentar är att "undervisning i spel på psalmodikon ingick i konfirmationsundervisningen"

Ovan: Ett psalmodikon där greppbrädan ligger närmare den som spelar, som på den grundtyp Lars Roverud lät sprida.
Nedan: Ett gammalt psalmodikon under rengöring. De många hålen på kortsidan är hål för stämskruvar för resonanssträngar. Man ser även skrårona för dessa på kortsidorna som tjänade som sadel och stall. Spelsträngens stall gör förstås att man kan spela med stråke utan att komma åt resonanssträngarna Ägaren av detta instrument brukade förvara spelsträngens stall i instrumentkroppen när det inte användes

Rodney Sjöberg

får anses vara psalmodikonets viktigaste person under senare delen av 1900-talet och en bit in på vårt århundrade. Från 1986 och framåt höll Sjöberg kurser i såväl spel som bygge runt om i landet samt höll föredrag. Deltagare från hans kurser startade spelgrupper. Den mest kända och aktiva är Hallarydsgruppen. Hans roll som ordförande för Nordiska Psalmodikonförbundet togs sedemera över av Göran Karlström under vars ledning förbundet expanderade stort.

När jag började fördjupa mig i psalmodikonets historia hade jag i bagaget de vanliga myterna. De förstärktes av att trovärdiga källor som uppslagsböcker och Jan Lings bok Svensk Folkmusik bekräftade dem.

Sedan hittade jag Rodney Sjöbergs bok Psalmodikon   och siffernoter till heders igen. Sjöberg har lett kurser i psalmodikonbygge och –spel. Först i Västra Tunhem och senare på andra orter.

Sjöbergs bok börjar med en genomgång av vad han då visste om psalmodikonets ursprung och spridning. Därefter följer utdrag av gamla böcker i faksimil. Där finner vi bland annat Bruuns egna ord, och vi kan se hur Dillners instrument vidareutvecklandes och siffernoterna förenklades.

Vidare finns utdrag ur Sandins Sånger, utgiven 1844 och även ett par folkvisor eller ballader. Ett av många belägg för att man även förr spelade annat än koraler på psalmodikonet.

Sjöbergs bok är en produkt av sin tid och numer vet vi mycket mer. Alla vi som spelat har nog hjälpt till att sprida myter. För en psalmodikonnörd är boken helt klart värdefull trots att tiden sprungit ifrån den!

Rodney Sjöberg
Foto: Lars Andersson

I samband med en stämma i Östervåla 2008 öppnades psalmodikonmuseet i Östervåla.
Rodney Sjöberg 1995, med ett psalmodikon med tre melodisträngar. Måhända var det ett sådand Lundgren med lådan spelade ackord och tvåstämmigt på...

Tommy Karlsson, bilden närmast till höger, tog 2018 över ordförandeskapet för Nordiska Psalmodikonförbundet efter Göran Karlström. Tommy är en av psalmodikonisterna i gruppen En Sträng.

Förbundet ansluter medlemmar men i förbundet ingår också grupperna
* En Sträng (Stockholm)
* Psalmodikonisterna (Hallaryd)
* Skedvigruppen (Säter)
* Väderstadgruppen

Även i USA finns ett psalmodikonförbund. De åeterfinns under rubriken Länkar