På somliga psalmodikon finns plats för transponeringssticka, för spel i olika tonarter utan att behöva stämma om. I gamla tidningartiklar framgår att man i faktiskt stämde om, vilket slet på strängarna. Vanligt är annars att tonerna är utskrivna i sifferform på locket och eller att man med färgmarkeringar märker ut halvtoner. Utgångspunkten är inte lös sträng, utan man vill att skala börjar en bit upp så man kan gå en bit under grundton. De svarta markeringarna kan vara att halvtoner i instrumentets tänkta stämning (faktiska eller tänkta) . Man hade/har stickor alternativt siffror, bokstäver eller noter skrivna på locket - eller inte sällan finns ingen vägledning alls. På bild nr två har man lagt ett papper med samma funktion som en trästicka. I detta fall siffror plus noter.

I fallet härintill finns inga markeringar och man har lagt dit en transporingssticka av papper. Dels med sedvanliga siffror dels med noter.

Bilden nedan: Det övre instrumentet t h är köpt från MusicMakers i USA, de säljer såväl färdiga instrument som byggsatser. De är byggda efter en norsk förbild. Det lilla formatet samt materialval gör dem ljudsvaga. Medföljande syntetsträng ger ett svagt men mjukt ljud.
I USA spelar man ofta med metallsträngar, medan vi i Sverige nästan uteslutande använder sensträngar och liknande som melodisträng(ar). Resonanssträngarna däremot är som standard av metall. Det undre psalmodikonet är snarlikt de som massproducerades på 1800-talet är byggt enligt Dillners ritning. På pappersremsan finns i detta fall inga siffror, bokstäver eller noter. Bara några markeringar som vägledning. På detta exeplar, byggt av Rodey Sjöberg använder jag en basgambasträng. Nordiska Psalmodikonförbundet tillverkar och säljer sensträngar tillverkade på traditionellt vis.

Tips:

Vid långa toner i en tonföljd som går uppåt eller nedåt - passa på att låta  ett finger avlösa ett annat under samma för att få rätt fingrar lediga för nästa ton.

Stråken på Dillners ritning var kortare än en fiolstråke och saknade, liksom den på bilden, froschskruv. Gissningsvis för att det skulle vara lätt att tillverka en hemma. De flesta använder dock numera fiolstråke. Det finns olika åsikter, men jag menar att det är avsevärt lättare att spela med en kortare stråke. Det kan vara en kortare violinstråke, men jag, liksom några andra jag vet som har liknande spelsätt, föredrar stråkar som är lika de Dillner skissade på. De är lika gammelharpstråkar. Men detta är absolut en smaksak och en vanesak

Förslag, bindningar, drillar

Små förslag före huvudtonerna ger liv åt melodin. Att spela exakt som det står i noterna ger ett trist intryck. Detta beror förstås på vad man spelar. Den som spelar psalmer med sikte att det ska låta som i en stuga 1880 lär nog undvika utsmyckningar. Dillner förordade ett levande spelsätt även för psalmer, det gälldesåväl betoning som taktdelars längd.

Likaså  drillar  av olika slag. Drillar, förslag och små förskjutningar av tillslaget ger liv åt spelet. Samma reservation som ovan - det passar sig till folklig musik...

Man använder även tummen. Den är också mycket användbar vid drillar där man gör att snabbt tillslag på tonen över huvudtonen, eller en drill med såväl tonen under som över.

Bind - såga inte.

Vid det traditionella sättet att spela psalmer på psalmodikon lyfter man inte stråken. I spelmansmusik på fiol är det också en regel, om än med undantag. Men till exempel vid spel av folkliga visor kan det absolut vara på sin plats att lyfta stråken. Oavsett genre så är det generellt bättre vid pausar att lyfta stråken och låta tonen ljuda klart än att låta den vila på strängen. I båda fallen gäller det att starta nästa ton på ett bra sätt. Detta att man lär sig att spela psalmodikon på en timme som man hör - ja en del behöver bara någon minut för att vara igång - spelar man andra stråkinstrument så är det bara att sätta igång. En sak att komma igång, en annan att spela så det flyter på. Att spela mycket, att träna in så det flyter på bra vid stora hopp i meloden osv gäller alla instrument. Träna är ett tråkigt ord kanske, men att utvecklas är tillfredställande och att träna är att spela. Att spela är kul!

Stallets placering  

Det skadar inte att då och då kontrollera att det står rätt. Lita inte på måtten, utan lyssna dig fram.
Först placerar du stallet med ambitionen att få ungefär samma avstånd från oktaven (tolfte bandet), till sadeln som till stallet. Därefter tar du en flageolet. Den får du genom att lätt (eller knappt) vidröra strängen, i stället för att trycka ned den, medan du drar med stråken eller knäpper strängen. När du gör så vid strängens halva längd får du oktaven. Tryck sedan ned strängen vid tolfte bandet och lyssna så tonen är lika. Justera stallet tills det stämmer. 

Ett alternativ är förstås att använda en stämapparat. Stäm lös sträng till önskad tonhöjd. (Önskad = lämplig för din smak, men om man spelar i grupp stämmer man förstås i en grundton som anges för stämman). Ta sedan tonen vid tolfte bandet och kontrollera med stämapparaten. 

Om den eller de lägsta tonerna blir falska trots att stallet står rätt, så kan det vara ide att testa med att sätta dit en kloss invid sadeln. Om tonerna blir falska en bit ovanför oktaven fast oktaven är ren så kan stegen (banden på greppbrädan) vara felaktiga. Höjden på stall resp sadel kanske inte stämmer med hur greppbrädan är utformad.

Stämskruvar som fastnar eller glider .  Du kanske hör tips som använd blyerts eller grafit, använd krita, blöt stämskruven. Det är sant att blyerts och grafitpulver får skruven att löpa smidigare, men det får lätt effekten att den sedan inte håller sig på plats. Det är också sant att lite krita på stämskruven får det att hålla sig på plats. Men det blir lätt till en nackdel då det blir svårare att finjustera. Att blöta stämskruven för att få den att greppa kan straffa sig i längden genom att det måste upprepas eller slår snett. Jag har hört med ett par instrumentbyggare varav en säger att det i längden torkar ut trät och att "Trä mår inte bra av väta.". En annan, likaledes välremomerad instrumentbyggare säger att det inte gör nån skada och att man mycket väl kan fukta stämskruven i ett akut läge. Men att stämskruvpasta är att föredra.
Universallösningen stämskruvpasta  Det finns att köpa i välsorterade musikaffärer och violinateljeer. Det kombinerar fördelarna utan att man får nackdelarna på köpet. Skruven löper lätt och när man har rätt stämning trycker man bara in den lätt. Den håller stämningen och när du ska stämma om så är det först ett litet motstånd, som släpper när du vrider lite och sedan glider den smidigt. 

När du  stämmer, så stäm alltid uppåt . Dvs  börja strax under önskad tonhöjd  och höj tills det är perfekt. Om du börjar högre än önskad ton och vrider ned till rätt läge, så är risken stor att den stämmer om sig efter en stund. Är strängen för spänd så sänk så den är lite för låg, och vrid sedan upp.

En del psalmodikon har resonanssträngar, antingen ovan locket eller inuti "lådan".
Välstämda ger de en extra klang åt instrumentet. Tänk bara på hur viktiga de är på en nyckelharpa. Har man tolv stycken så stämmer man förslagsvis en per halvton. Om man har färre, vilket en del har, så väljer man ut toner efter behag, men förslagsvis tex treklanger i de tonarter man spelar mest. Det viktiga är att stämma dem noga, annars gör de mer skada än nytta Undantag!: Det finns gamla fina psalmodika med mycket tjocka resonanssträngar som inte är avsedda att stämmas utan att dras upp "lagom" så ger det ifrån sig som ett reverb.

När du  knäpper  i stället för att stråka,  knäpp inte inom området du stråkar.  Detta för att undvika att det fastnar fett på strängen, vilket ger sämre grepp för stråken som följd. (Följden kan bli missljud eller dålig ton)
Pröva dig fram var du får det bästa ljudet. Du får också annorlunda ton beroende på om du använder tummen, från dig, eller fingrarna, mot dig. Det samma gäller om du använder stråke. Sök dig fram till det ställe du får bäst ton. Man brukar tala om en soft spot där det låter bäst. Och hårdare, starkare ljud närmare stallet, mjukare ljud längre från stallet. En del psalmodikon har en pinne som hjälp att hålla stråken på plats. Det begränsar förstås uttrycksmöjligheterna.

Torka av strängen dagligen och torka bort harts från locket

Om du uppträder: Om du normalt sitter och spelar och ska stå vid ett bord när du uppträder, så träna på det hemma, melodihanden får en annan vinkel så tekniken kan bli lite annorlunda vilket vid stora intervall eller snabba passager kan ställa till det. Ett allmänt råd är väl också att välja musik man behärskar nog för att klara det på 3/4 av sin hemmakapcitet. (Jag har hört fiolpedagoger säga olika - tex 80%, men att spela på toppen av sin förmåga blir vanskligt och kanske mindre njutbart än att spela något man behärskar fullt ut.

Ett tips, kanske det bäst användbara: Spela in dig själv och lyssna. Inspelning kan vara den bästa läraren.

Eller… Ett kanske ännu bättre tipset är nog ändå: Skaffa ett instrument, hartsa stråken och sätt i gång o spela. Instrumentet är så enkelt så det ger sig själv… Det viktigaste är förstås att spela och ha kul.

Leopold Mozart på psalmodikon med en psalmodikonduo
https://soundcloud.com/gunnar-fredelius/leopold-mozart-version-ii