Sammanfattning av de tidiga åren
1. Bade arbetade med att skapa ett instrument som lämpade sig för oskolade att med hjälp av siffernotskrift lära sig melodier. Det fick begränsad spridning och försvann snabbt. En liten men dock osäkerhet finner vi dock i att Bades instrument var närmast identiskt med några instrument av Dillners modell som hade en bredare och en smalare sida. Så vilket instrument som sedan fick fotfäste i Baltikum är inte helt självklart.
2. Bruun myntade termen psalmodikon för det av honom framtagna instrumentet. 17 juni 1822 vet vi säkert att Bruun ännu inte hade ett färdigt instrument att presentera. Sommaren 1823 vet vi att hans psalmodikon spelats en tid. 1823 utkom också en bok med siffernoter för psalmodikon. Så hösten 1822 eller kanske våren 1823 är tidpunkten för det danska psalmodikonets födelse
3. Instrumentet Bruun utgick från var enligt hans egna ord det monokord som användes i musikteoriutbildning. Han kände givetvis till instrument som hummel, men avfärdade greppbräda med band såsom varande en dålig idé. Han hade läst om Bades instrument och utifrån den bristfälliga informationen var det kanske en bra utgångspunkt att snegla på undervisningsmonokordet. Det gick inte att spela melodier på, utan man hade ett skjutbart stall som man kunde placera så att man ktex kunde stämma ett piano efter det om man stämmer lös sträng efter en stämgaffel.
Han nämner sitt instrument som en blandning av gitarr, fiol och tangentinstrument
4. Termen monokord är inte entydig och den är inte tillrådlig att använda vid beskrivning av psalmodikon. Termen monokord används inte sällan för att tala om att ett instrument endast har en sträng. Åtskilliga psalmodikon har många strängar, även om de oftast är resonanssträngar. De har ibland två melodisträngar. Det är olyckligt att definiera ett instrument på ett sätt som gör att man därigenom utesluter instrument som rätteligen bör benämnas psalmodikon. Termen monokord används även för en grupp instrument som t ex psaltare, som har många strängar som dock var och en avger endast en tonhöjd. Med stråken väljer man den sträng vars ton man vill spela. Därav förleden mono. Psalmodikon kallas ofta för monokord, men det är alltså missledande. Det är ett enkelt stränginstrument som togs fram under 1820-talet. En kordofon som knäpps alternativt stryks, en bordscittra med släktingar som scheitholt. Att hänvisa till ensträngade instrument långt tillbaka i tiden kan man göra, men det gäller samtliga stränginstrument.
5. Johannes Dillner lade till en greppbräda av trä med stegformade band och ljudhål. Lars Roverud gjorde samma tillägg men gav greppbrädan metallband och placerade den annorlunda. Dillner och Roverud utvecklade så vitt känt oberoende av varandra det instrument vi idag känner igen som psalmodikon. Olikheterna i början stärker antagandet att de inte kommunicerat förrän senare. (Teoretiskt skulle Dillners instrument vara en förbättring av Roveruds, men vi får gå på hans egna ord att inspirationen kom från det danska instrumentet.
6. Den modell Dillner gjorde ritning till var liksom Bruuns och Roveruds första instrument försedda med en enda sträng. Det är oklart om han var först med att sedan lägga till resonanssträngar men han byggde även psalmodika med resonanssträngar. Redan Bruun skrev om psalmodikon med två och fler melodisträngar . För nybörjaren rekommenderade han en sträng.
7. Så när föddes psalmodikonet. Bruun myntade termen och det skedde 1822-23. Bades instrument kallades inte psalmodikon, men hade samma syfte. Det är dock lite osäkert hur det från början såg ut. Såväl Roverud som Dillner gjorde så stora ändringar på Bruuns instrument att det sett ur musikinstrumentklassificeringssynpunkt inte är samma instrument som detta. Bruun skapade det 1822-23. Roverud och Dillner skapade instrument psalmodikon med greppbräda. Bade hade då ett instrument som tycks vara samma som Dillners. Så frågan kan sägas ha alternativa svar, beroende på hur man definierar psalmodikon. Dillner skapade det svenska psalmodikonet och Roverud det norska. De bägge herrarnas gärning var vad som gav instrumetet en överväldigande spridning.
Ostenfeldts uppsats
Kirsten Ostenfeldt framlade sin uppsats redan 1978! Då kunde man fråga sig hur det kom sig att man med bestämdhet i såväl Norge som Sverige fortfarande hävdade saker som helt vederläggs i Uppsatsen. Jag kan se tre skäl.
1. I Sverige och Norge har man sökt fakta främst i våra egna länder, eftersom det var här det spelades. Hade Ostenfeldts uppsats presenterats i Uppsala eller Oslo hade den nog uppmärksammats och fått genomslag
2. Nästa skäl är nog tidpunkten. Det var vid brytpunkten då få fortfarande spelade i tradition, men nyintresset ännu inte vaknat. Rodney Sjöbergs bok kom 1987
3. De källor som berättade något annat var tillräckligt tunga för att inte ifrågasättas. Svensk Folkmusik av Jan Ling, norsk och svensk radio och TV, uppslagsverk mm. Sannolikt var det rundgång. Dvs de tunga källorna hämtade uppgifterna från varann och rätt blev det inte.
Faktum är att det mesta av vad som nu får anses vara den korrekta historieskrivningen, tills något mot förmodan framkommer som kullkastar något, redan sagts i tidningar och på webben. Som fragment. På ett ställe har en pusselbit hamnat rätt men andra fel, och på ett annat ställe är det något annat som är rätt och något som är fel. Men Ostenfeldts uppsats har alltså funnits att tillgå ända sedan 1978
Skulle man skriva en ny avhandling om psalmodikonets historia så finns förstås oändligt mycket mer att tillägga. I första hand ang Dillners och Roveruds gärningar, hur spridningen gick till, användandet i skolor och föreningar.
Kristina Buzinov har också skrivit en uppsats och den finns i sin helhet här
|
