|
Bild t v Sparf Anders Sparf och Gunnar Fredelius Sparfgården, Backa, Rättvik. Foto: Per-Ulf Allmo |
|
|---|---|---|
En presentation i relvant urval av denna webbsidas upphovsman... |
om "Kuoppalavågen", Gärdebylåtar och nyckelharpsvärlden helt ur mitt
personliga lilla perspektiv. |
Jag heter Gunnar Fredelius och startade denna sida när webben var ung. Först under namnet Gunnar Fredelius Nyckelharpsidor. |
|
|
 |
Bland släktingarna i Västergötland fanns mina farskusiner, födda 1870-1890, och de spelade fiol, psalmodikon och tramporgel. En sättning de lite busigt spelat till dans med en gång i tiden. Inga stora tillställningar, utan till husbehov. I mitt barndomhem var det gott om musikinstrument och lika självklart att spela några instrument som att lära sig gå och läsa och skriva. Något som alltid irriterat mig är attityden som tex märktes när Beatlesvågen svepte fram och alla började spela elektriskt... Vuxna sade saker som -jasså du spelar elgitarr - så du vill bli popstjärna! Jag tyckte det var lika korkat som om någon sa -jasså du kokar gröt - så du vill bli stjärnkock! Eller man ritar en streckgubbe ock någon säger jasså, du vill bli en ny Picasso! Från slutet av 60-talet blev jag alltmer intresserad av norsk och svensk spelmansmusik. Instrumentell såväl som sång. På Rickards musikaffär i Vällingby var man glatt förvånad över en långhårig kille som beställde hem norsk folkmusikk i stället för Shanes och Hep Stars. Jag tror det var 1970 jag köpte en nyckelharpa på Spånga kyrkogård utan att ha sett en sådan i verkligheten. En tämligen säregen harpa visade det sig senare. En treradig om vilken Hasse Gille sade "det är ju en silverbas. Egentligen |
|
| Bild ovan. Jag tog lektioner för dragspelskungen (det fanns många sådana) Walle Söderlund. Det gick bra ett par år tills han avslöjade att jag visserligen spelade rätt - men jag bortsåg helt från noterna. För mig verkade det knäppt att markera bastangenterna med en massa notprickar i stället för ett ackordnamn. Eller knappnummer. Där tog den sagan slut |
Då nångång insåg jag att det inte dög att sitta hemma och gnissla, utan man bör skaffa sig en lärare. Jag var på en konsert med Börtas, Sparf och nån till. Sparf Anders var något extra, Inget snack om saken. Vid en ton i en låt reste han sig för att markera, vilket de andra reagerade luttrat på... Jag hade då sedan en tid även tagit violinlektioner. Fiolpedagogen rekommenderade Sparf, som hon var mycket positiv till, bland annat när det gällde folkmusik. Hos Sparf var det först regelrätta lektioner. 100 kr, en timme. Men sdärtil pratade han och spelade minst två timmar till var gång. Det var en fascinerande man. Djupa kunskaper om musik och om spelmansmusik. Inte sällan kontroversiell |
|
| Perols Gudmund Olsson, f 1890 i Gärdebyn. Jag åkte upp till Rättvik var helg under några år för att spela med Gudmund. Han hade ett rent övermänskligt minne för låtar, namn, årtal mm. Hans repertoir var stor. Han var en skicklig upptecknare. Han teknade ned hundratals låtar och vi spelade in alla som var nedtecknade. "Nu har jag gett er allt", sade han. Nästa gång man kom dit så hade han kommit på låtar han inte hört på 70 år eller mer. Det lät så fantastiskt, men när man är så integrerad med sitt instrument så blir det inte konstigare än att man plötsligt kan komma ihåg något någon sa för ett halvsekel sedan. Ett par meningar... En melodi... Det är lite samma sak |
 |
|
| Anders Gustafsson och jag har Sparf Anders att tacka för vår bekantskap med Gudmund. Jag gick i lära hos honom. En dag sa han att nu är det dags att gå vidare. Han tog med oss till Perols Gudmund. De var olika generationer men/och respekterade varandra. Spaarf, liksom tidigare bl a upptecknaren Karl Sporr höll Gudmund för att vara en av de viktigaste - kanske den vktigaste - spelmannen i Rättvik. Hos Sparf var det först regelrätta lektioner. 100 kr, en timme. Men sedan pratade han och spelade minst en timme innan var lektion och en timme efter. Första gången var jag lite paff när en timme gått utan att jag tagit en ton. Men sedan började lektionen. Det var jobbigt för knäna i början för kroppen skulle vara en metronom, stråken de rätta för att påverka andningen så de rätta hjärnvågorna uppstod i hjärnan. Svenska polskor och Winervals ger Thetavågor om de spelas efter dessa principer |
|
På bandinspelningarna spelar han oftast ensam, men en hel del spelar vi ihop. Eller alla tre, nml var Anders Gustafsson med ibland. Låten Dal jerks gånglåt är en av Gudmunds kompositioner. Han var inte alls nöjd med hur allspelsartat den spelas av gemene man. Han sade att Anders Gustafsson och Sparf Anders var de enda han hört spela den bra. En reflektion är att de två inte spelade den lika. Men de spelade som gudmund ville ha det. Gudmund gjorde en enklare version och STIM-anmälde, men den var inte heller enkel nog. Flera har spelat in den på skiva, men de har inte angett kompositör utan skrivit trad. Gudmund brydde sig inte nå värst om det |
 |
Här är Anders Sparf vid inspelningen av CDen Återfödd. En skiva jag hade nöjet och äran att få producera. Få spelmansskivor har sålt så bra! Men lejonparten av upplagan såldes inte till spelmän utan till turister. På annan plats här på sidan finns Sparfs mellansnack mellan låtarna. Jag övervägde att ta med det på skivan, men det blir inte bra att ha pratet mellan låtarna. Man kanske borde lagt till allt prat sist på skivan...
|
 Med
Anders Gustafsson i Music on Lines studio. Anders kände Sparf Anders sedan barnsben |
 |
Om Sparf Anders d y kan du läsa HÄR Om Perols Gudmund kan du läsa HÄR. Där berättar han också lite själv Jag hade nöjet att få göra ett par program på P2 om mina två läromästare. Där kom jag förstås in även på Sparf far d.ä. och påståendena om att han var trollkunnig. Sparf Erik, Anders bror, var gammal nog att minnas när Sparf far stämde blod på avstånd. Det var inte trolldom utan vetenskap... Erik gillade inte att det pratades om att Sparf far skulle ha gått till Ickån för att lära sig spela av näcken. Så dumt! "Han skulle väl ha gått hit - till Enån!" För säkerhets skull testade vi sedan båda åarna... Mycket av historierna om Sparf far går tillbaka till en sagesman som de andra tutat i smått och gott |
|
 |
Jag snubblade jag över,
och blev fascinerad av, nyckelharpan. Mina första kontakter
med instrumentet var genom Lundins och Kuoppalas mission (se nedan) samt innan
dess en Tjärnharpa jag kom över. (Ovanstående länkar leder till sidor som är skrivna helt ur min personliga synvinkel) Mitt hjärta klappar för gammelharporna.
Men jag spelar också Olssonharpa, vilket ger mig möjlighet
att hålla mina Rättvikslåtar vid liv. Varför
spelar du fyrradigt?, frågade någon en gång. Svar: för att det är roligt! |
|
| Jag hade knappast hört nyckelharpmusik men lustigt nog var Storstugans marsch det första jag spelade på den. (Mungalåten). Det låg väl helt enkelt väldigt bra till på den harpan. Bättre än de fiollåtar jag hade mer koll på. | Det första offentliga framträdandet för mig var på silverbasharpa i regionalradion. - Vi hörde Gunnar Fredelius spela på sin bas-silverharpa, sade hallåmannen ,) |
|
T h: 2003 på Österby. Foto Esbjörn Hogmark |
 |
|
  |
Sedan slutet av 80-talet har jag samarbetat med Gunnar Ahlbäck. Det har bland annat resulterat i en typologi, som bl a publicerats i boken/kassetten/CD:en "Nyckelharpan nu och då", som skrevs tillsammans med Jan Ling, och där Hasse Gille, Anders Eklundh, Anders Nordfors, Anders Stake Norudde mfl demonstrerar hur olika nyckelharptyper kan låta. Första världsmästerskapen i nyckelharpa hölls 1990 på Österbystämman. Gunnar Ahlbäck hade under några år pratat om att ordna en tävling. Den första tävlingen ordnade Gunnar sedan i samarbete med Anton Jernberg och Anders Söderberg. Jag föreslog att vi skulle kalla tävlingen VM i nyckelharpa. Eric Sahlström hade ibland kallats världsmästare på nyckelharpa... En tanke var att det skulle väcka frågor att kalla tävlingen VM. Journalister kunde förväntas ställa frågor som "VM, är det inte ett svenskt instrument" och vi skulle få en chans att berätta om harpans ursprung, spridning och användning. Tanken med tävlingen var att Vid efterkommande tävling, som hölls
på Skansen i Stockholm gick även Eric Sahlströms
minnesfond in och stödde tävlingen genom att skänka
priset. De skänkte även ett vandringspris i vardera klassen som den som vunnit tre gånger i respektive klass får behålla. Jag har producerat ett antal produktioner :-)
Jag är speciellt glad att ha fått äran att producera
"Återfödd" med Anders Sparf. |
|
| På en Rimbostämma en gång i tiden | ||
