Herold Lundin

Lundiharpans fader. Född 1917 i Markim.

I början på 70-talet kom en nyckelharprörelse igång, som kunde benämnas Lundin/Kuoppalavågen. Den innebar något mycket fint - och omvälvande - för många. Lundin/Kuoppala gjorde det möjligt för gemene man i Järfälla och hela Stockholmsområdet att med hjälp av en lättförståelig och instruktiv byggbeskrivning kunna bygga ett instrument. Som det dessutom var lätt att lära sig spela på. Byggarna i Järfälla hade som regel aldrig sett någon annan harptyp än Lundinharpan. Den musik de kom i kontakt med var Mats Kuoppalas. Det fanns ett studiematerial som gjorde det mycket lätt för noviserna att komma igång med spelet. Senare byggde Herold fyrradiga vipparmsharpor.


Här tar sig Herold en slurk kaffe på en av de allra första byggkurserna.
Det är han som sitter med koppen till munnen.
2:a från höger är Hasse Lantz och vänster om honom Claes Fredelius


Att C-strängen har 11 nycklar på Lundinharpan, mot tex Sahlströmharpans och
silverbasharpans 10, medför att a-strängens 11:te nyckel som är nedböjd i andra
nyckelraden på de sistnämnda, ligger i första raden på Lundinharpan.

Herold Lundin, född 1917, hade tidigare byggt gitarrer. Efter att ha gått en kurs för Harry Pettersson i Uppsala och satt sig in i hur en nyckelharpa fungerar, konstruerade han sin egen modell. Han brydde sig mindre om vad de traditionsbundna spelmännen sa, om hur en nyckelharpa skall se ut och låta. De självutnämnda experterna var väl inte heller så villiga att lära ut knepen. Ofta var de inte så värst skickliga själva på vare sig att bygga eller spela nyckelharpa. Och de var ofta lindrigt sagt historielösa. Det de lärde ut som fakta, tex att vallonerna förde hit instrumentet och hur den moderna nyckelharpan utvecklats var föga trovärdiga.

Men Lundin vände blickarna mot Mats Kuoppala och andra som strävade efter ett funktionellt väljudande instrument. Man avsåg att ta ett steg längre från silverbasarna, än vad som var fallet med de vanliga treradiga harporna. En utveckling och tankesätt som återfanns parallellt på andra håll. (Se tex artikeln om Norrbottenharpan) Herold ville ha fram ett instrument som var enkelt att bygga, och ideér hämtades från såväl fiol- som gitarrbygge. Influensen från Ivar Tallroths harpbygge kan tyckas uppenbar. Den förnekas bestämt, men har man sett en harpa och sedan bygger en som har tydliga drag av denna, så kan man inte utesluta att påverkan skett på ett omedvetet plan. En parallell kan ses i Tord Johanssons konstruktion. Han säger sig inte hämtat idén från von Langenberg eller Svensk, men faktum är att han hade lånat manuset till Lings då ännu inte publicerade doktorsavhandling, där instrumentet beskrivs. Men självfallet kan det ju vara som tex när Erik Olsson och Östen Öhman på var sitt håll utvecklade nyckelharpan ovetandes av varandra, med silverbasharpan som förebild snarare än den treradiga, och satte löv på alla fyra strängarna. Dragen Tallroths och Lundins harpor delar, är inte så essentiella att det skulle ta ifrån Lundin äran av att ha skapat en ny harptyp, under inflytande av Kuoppala.

Hösten 1972 började Lundins första byggcirkel i Frikyrkliga Studiefrämjandets regi. Parallellt startade Kuoppalas spelcirkel. En bygghandledning gavs ut. 1975 var de första 1500 exemplaren slut och man tryckte 2000 till.


Herold diskuterar med en dam som putsar sitt bygge. 1972 - 73.
Foto Claes Fredelius

Rune Rudofsson, och senare Hasse Lantz, Stig Lundstedt, Otto "hardoktorn" Damgren, och Bengt Jonsson fungerade sedan under lång tid som byggledare i Järfälla. Så småningom övergick de till att bygga Bäckströmharpor. Fler och fler cirkelledare fick anlitas och Järfälla kom att bli den kanske nyckelharptätaste bygden i riket.

Lundinharpan har fått ta mycket smälek. Lundin tillhörde väl kanske de inovatörer som gör för många modifieringar på en gång. Det har flera nackdelar. Det kan då vara svårt att avgöra vad som är förbättringar och vad som inte alls är bra. Man får då också ett kompaktare motstånd från andra byggare. Var och en håller ju på sitt. Sen blir det en viss orättvisa när man tex i detta fall jämför de Lundinharpor som byggdes av cirkeldeltagare som aldrig tidigare ens kommit i närheten av tanken att bygga ett musikinstrument, med de främsta traditionella byggarna. Faktum är ju att åskilliga av de Bäckströmsharpor etc som byggdes inte heller blev direkt förstklassiga. Åtskilliga av Lundinharporna som byggdes de första åren är bra och fortfarande i bruk. Att Herold bl a valde att inte ha med räfflorna på nycklarna, som inte haft någon praktisk nytta på århundraden, kan när man ser det i backspegeln te sig onödigt. Att lägga till en nyckel till på C-strängen osv var väl kanske också en tveksam åtgärd just då. Etter värre när man på norrbottenharpan böjer ned 12 nyckeln i andra raden och låter 11:e och 13:de ligga i första! Stor risk att man får knyta upp fingrarna efteråt.

Man kan diskutera Lundinharpans för och nackdelar - och kanske komma fram till att den var en återvändsgränd. Men man kan inte ta i från Lundin och Kuoppala den stora betydelse de haft för nyckelharpans spridning från 70-talet och framåt.

Läs också Curt Jinders
"DET VAR EN GÅNG
ett dussin medelålders män.
en nästan sann historia från folkmusikvågens dagar

samt sidorna om Mats Kuoppala resp Gunnar Fredelius

 

Till Nyckelharpans Forum (om du redan är där i frame på sidan spelmän, klicka då i stället i menyraden)