Klippt från annan plats på Nyckelharpans Forum:

Du läst väl Curts bok Hälsingehambon? Den handlar inte bara om det titeln anger
utan lika mycket om 70-talets harpbygge och mycket annat
skrivet mycket underhållande.
Curt är ivrig debattör av svensk kriminalvård. "Jag tror att det går att förändra människor, att det går att ge meningsfull vård. Men dagens kriminalvård vet inte vad den vill" har han sagt.
Han sade också i någon intervju "Jag gissar att jag i dag är den ende författaren med statarbakgrund. Det är klart att den verklighet som mina föräldrar upplevde lever vidare i mig. Jag har alltid haft en stark revanschlust."

Det handlar om ett engagemang som blir uppenbart även när en bok förväntas handla om Hälsningenhambon. Ett mycket smart grepp eftersom han på detta sätt når ut med budskapet till människor som kanske inte skulle köpt en bok som heter "blir man en bättre människa av att behandlas som djur" eller "tankar om det moderna samhällets fångvård". Men tro inte för ett ögonblick att dessa inslag i Curts böcker gör dem stela och teoretiska. Tvärt om!

Nu är han aktuell med en ny bok - visserligen inte om dans o nyckelharpor,
men den rekommenderas i kvadrat!

Och? Vem bryr sig? heter den, med undertiteln "berättelser från förr och nu"

Den unika skildringen av en statarhustrus tillvaro borde ingå i skolundervisningen.
Boken innehåller också andra mustiga inblickar i ett liv de flesta människor idag helt saknar kännedom om

Jag försökte undvika att sträckläsa den, vilket den inbjuder till genom att vara lättläst, intressant och roande. Den är värd att läsas i etapper så att ett kapitel hinner sjunka in innan man ger sig på nästa.
Gunnar Fredelius

PS Läste just " Målgruppen är främst högstadie- och gymnasieelever, men Curt Jinder föreläser gärna även för vuxna" så det verkar som någon i undervisningsvärlden delat min reflektion att Curts böcker borde vara obligatorisk för barn och ungdom...

ett dussin medelålders män.

Som samlats i en slöjdsal i Kungsängen. En septemberkväll 1974.
Fyrtioårskrisen svävade som svarta slöjmoln kring deras begynnande flint. Impotensskräck och andra äktenskapliga bekymmer kunde spåras i deras resignerade blick. Slokande likt dystra Gällivarehäng.
Och när det gamla vanliga orrspelet började klinga allt mera ostämt sökte de sig till nyckelharpan för att få spela på strängar av djupare klang och resonans.
Ett vänsterprassel, alltid till hands och som teg då man smällde igen locket.
Föga anade de att det för många skulle leda till än värre elände. Skilsmässorna gick som en farsot i harpans spår.

Det surrade i salen av namn, uttalade med vördnad och försiktighet som man i gamla tider talade om Vår Herre och Den Grå. Dock tydligt låtande ana bekantskap med de magiska namnen.
Eric, Ceylon, Nisse; namnen låg i var mans mun.
För mig var Eric och Nisse vilka namn som helst, Ceylon en ö i Indiska oceanen.
Och sågs lite över axeln av de invigda som inom sig undrade om jag inte hellre borde gå en kurs i växtfärgning eller korgmåleri.
Nisse lärde jag så småningom känna och fick i honom en läromästare och vän. En spelstund med honom ger mig i dag långt mera än tio spelmansstämmor.

Det talades om Lings bok, vilket fick mig att tro att jag hamnat i fel kurs. Per Henrik Lings gymnastik som jag genomlidit med bar överkropp i iskalla salar under hela världskriget. Och senare som sjuttonårig volontär vid ett pansarregemente, där rottingen var utbytt mot pistollivrem.
Som satt som en svetslåga i häcken på den som inte fort nog upphävde tyngdlagen då schassen skrek: Från golvet försvinn!"

Förekomsten av murarskjortor och manchesterbrallor var hög. Folkdräktskjortor med blusärm och broderier, hopsnörda av tofsprydda skoband från Norrbotten, liksom skägg av varierande storlek och form.
Med andra ord: En maskerad medelklass. Det skulle visa sig att bland oss tolv fanns en, säger en, vanlig knegare.
På ett antal bakfickor syntes konturerna av en dosa Ettan. Eller var det en burk skit under naglarna, köpt i Arbetarboden?
Det skulle senare visa sig att murarskjortor blev en bristvara och några ersatte dem med slaktarskjortor. Till förtret för vegetarianerna, en klart överrepresenterad grupp bland folkmusikerna.
De var lätt igenkännbara på sina tärda drag, sina Fjällrävenjackor, eventuellt Mahjong, och sina velourbrallor, hopsnörda kring anklarna med gummiband. Och sin ryggsäck.
De odlade en mjukisstil och hyllade jämlikheten men som alltid var det busarna med snus under läppen och en Kosken i harplådan som tog hem brudarna.

Själv kom jag direkt från jobbet, iförd mörkblå kostym, vit skjorta och diskret, mörkgrå slips. Och svart diplomatportfölj.
- Är du begravningsentrepenör? frågade kursens lustigkurre.
Jag skulle redan nästa träff ha lättat på slipsen. Så småningom löste jag manchettknapparna och vek upp skjortärmarna ett stycke. Så fortskred en långsam, stegvis förändring av karaktären till dess jag i ett fritt fall utan skyddsnät rasade igenom hela den sociala fasaden; lät hår och skägg växa vilt, köpte manchesterbrallor och näbbstövlar,(dock aldrig slokhatt) for land och rike runt, bodde i tält, drack rött vin och spelade och spelade och spelade. Och spelade.

Vi tilldelades varsin kartong, in i minsta skrymsle fylld av virke, strängar, strängmekanik och stråktagel.
Med bävan rotade jag i byggsatsen. Vad hade jag gett mig in i? Hur var det möjligt att förvandla denna brädhög till ett klingande instrument.
Mina kunskaper i snickeri var obetydliga. En vagga hade jag åstadkommit och några modellplan i barndomen. Mina verktyg i det dagliga arbetet var språk och matematik. Och kunskaper i proportionering av betong.

Som så mycket annat i mitt liv väcktes intresset för nyckelharpan av en ren slump. Och ganska sent i livet.
Att jag under hela min barndom bott tre kilometer från en riksspelman på nyckelharpa läste jag i Sörmlandslåten för några år sedan då där redogjordes för samtliga riksspelmän på instrumentet.
Jag spelade dragspel. Allt jag sett och hört av folkmusik var ett par tomtar som spelade träskofiol på en julfest i skolan.
Farsan hade ambitioner och skickade mig till Göte Sehrsam i Malmö men i stället för att gå till lektioner gick jag till Enighets lokal och tränade boxning. Det upptäcktes givetvis efter en tid; farsan förlät som alltid och jag fortsatte med dragspel på egen hand till en het julisöndag i början av sjuttiotalet. Efter den dagen blev ingenting mera sig likt. Om det nu ens någon gång varit det.

Vi hade lämnat en campingplats norr om Ljusdal där man just dragit upp en drunknad sexåring ur älven. Springande brandmän hade fört hans bleka kropp förbi vårt tält; jag rev det i hast och for med mina chockade barn mot Hudiksvall. Mot havet.
Vi for längs näckrossjöarna, beundrade utsikten och svettades. Senare hörde vi på radion att man i området noterat Europeiskt värmerekord.
I Delsbo var det tid för glass.
Långt senare, då jag på jobbet förstrött lyssnade på kollegernas berättelser om sina semesterresor till exotiska länder, brukade jag fråga om de någon gång åkt vägen mellan Ljusdal och Delsbo. Det hade de inte.
- Då har ni inte sett någonting!
På macken frågade de om vi skulle till "stämman".
- Vilken stämma?
Och så hamnade vi där.

Det mest fascinerande var ett gäng som spelade på något de likt Carlsson i Hemsöborna hade hängande i en rem runt halsen.
Det var inga brännvinskrus men ur dem strömmade något än mera berusande. Baksmällan har varat i snart trettio år.
Varje försök att beskriva mötet men nyckelharporna där på Delsbostämman stannar vid schabloner och slitna klyschor. Jag nöjer mig med att konstatera att jag där fattade ett livsavgörande beslut.
På spelkullen i Delsbo skulle jag inom fem år stå och spela nyckelharpa.
Det tog tre. Jag hade redan mitt första Zorndiplom, erövrat på Österbystämman året efter första harpan blivit klar. Och spelkamraten var min då tolvåriga dotter.
Först kring midnatt lämnade vi gammelgården och vår första spelmansstämma.
Vid vägen ner mot kyrkan stod något som liknade en militär koktross. Innanför en mur av bord och bänkar höll ett brokigt följe på med att laga mat.
Det ångade och rök från stekplåtar och kittlar och det bakades runda, platta bröd. Allt över öppen eld.
En ringlande kö väntade på servering.
Kvinnorna i trossen var klädda i ankellånga, färggranna klänningar, männen i något som påminde om arméns grötmundering.
Alla påtagligt långhåriga. Och barfota. Barn i olika åldrar snodde kring benen på matlaget.
Spädbarn hängde i selar på kvinnornas rygg.
- Vilka är de?
- Ett kollektiv från djupa skogarna.
- Vad är det de lagar?
- Vegetarisk mat.
- Vegetarisk??
Den otroligt ljusa sommarnatten. Syrsornas spel, blandat med återklang från fioler, nyckelharpor och indisk raga. Och folkmusik från hela landet ännu ringande i våra öron.
Doft av kryddor och nybakat bröd. Kyrkan, klockstapeln och den blanka Dellen. Allt omgivet av mjukt kulliga, blå berg.
Hit ville vi återvända.

Tidigt insåg jag att de två Lundinharpor jag byggt inte skulle motsvara dotterns talang. Alltså vände jag mig till Mästaren. Eric Sahlström.
Han lyssnade vänligt och tålmodigt på min begäran att få köpa en nyckelharpa och meddelade sedan att jag " kunde väl ringa nåtag". Vilket jag just höll på med.
Det blev ingen affär och jag är honom evigt tacksam. Om jag då fått köpa en harpa hade jag troligen inte bestämt mig för att lära mig bygga själv. Det har varit ett härligt äventyr att sätta stråken till a-strängen och lyssna av den första tonen i en ny harpa. Resonansen, efterklangen. Och spela första låten. För att inte tala om den oerhörda glädje det under åren gett mig att se och höra Åsa spela. På sina svarta harpor. Mycket hantverksmässigt tillverkade i min enkla skrubb.

Ovetande om att vi jobbade på "fel" harpor filade vi vidare på våra träpinnar. Byggsatsen vi släpade fram och tillbaka blev allt lättare medan köket hemma blev allt skräpigare och snart låg ett skrov i lådan och bara "gärdselhögen" eller, som den hette, leken återstod att tillverka.
Men dit hade vägen varit minst sagt törnbeströdd.
Lock och botten tillverkades enligt fiolprincipen. Välvdes och urgröptes med skölpjärn, skedkniv och sickel. Till varierande och oftast ojämn tjocklek. Vissa harpor hade en tyngd och stabilitet som lätt skulle kunna klubba en oxe.
Någon rationellt tänkande kom på att man kunde borra ur det grövsta i lock och botten. Med påföljd att någon harpa fick ett par extra ljudhål.
Basbjälken hamnade ibland på fel sida men jag minns inte att det hade någon avgörande betydelse för ljudkvalitén.
En lärare hade vi förstås. Om honom kan man säga att det var en vänlig man.
Det experimenterades vilt med utsmyckning. Somliga harpor var mera prydnadsföremål än instrument. Någon ansåg att skruvar var en modernitet som inte hörde hemma på en nyckelharpa. Allt skulle sitta på plugg och dymlingar och sedan skulle harpan asfalttjäras. Ack ja!

För mig var själva byggandet en transportsträcka. Ett nödvändigt ont för att snarast möjligt komma igång med spelandet.
Men alla harpor byggdes med en kärlek och en entusiasm som gjorde varje kvalitetsbedömning överflödig. I dessa fodral av gran, lönn och al låg byggarens själ och trängdes med instrumentets egen. Det gällde bara, att som zigenaren Melquiades säger i "Hundra år av ensamhet", locka fram den.
Allt har sitt eget liv.
Och när de var klara stod vi ut med alla pikar om "Stockholmsfioler", alla gliringar om "grillvirke" och att våra harpor borde grävas ner i närmsta dyngstack. I bästa fall byggas om till starholkar.
För detta hade vi offrat all fritid i ett år, i några fall familjen, och misskött jobbet. Allt för denna magiska tingest. För en lidelse som likt en drog förvandlat våra liv.
Dock fanns dem som förstod vad ett egenhändigt byggt instrument betyder. Jag skall bara nämna en: Hasse Gille.
När jag gått en kurs hos honom och byggt en "riktig" harpa sa jag lite sorgset att nu fick jag väl hänga undan Lundinaren.
- Ånej! sa Hasse. Du skall spela på na ibland!
Det spelar egentligen ingen roll om ett instrument är tillverkat av mästare som Stradivarius eller Guarneri. Eller på en byggkurs i Kungsängen. Det viktiga är vilken betydelse det har för sin ägare.
Varje sak har sitt eget liv. Det gäller bara att locka fram dess själ.

Curt Jinder
numera vegetarian

Curt Jinder i allspelet 2004.
Sedan ser vi Sonia Sahlström och Tommy Lindholm
Foto Esbjörn Hogmark

Curt Jinder. Vänster foto från Rita Leydons film VM i nyckelharpspel 2000
Th VM 2002 foto Gunnar F