Sparf Anders berättar här några episoder från samarbetet med Jan Ling. De träffades första gången i Stockholm i slutet av 50-talet.

I Visans vänners stora vindsutrymme högst uppe i skeppsredaren Sven Saléns hus på Styrmansgatan i Stockholm träffade jag en ung, trevlig och skärpt yngling som spelade piano. Det var i slutet av 50-talet. Han skulle senare skriva såväl en licentiat- som en doktorsavhandling - den senare handlade om nyckelharpan. I många år var han musikprofessor och blev för inte länge sedan rektor vid Göteborgs universitet. Hans kapacitet förefaller vara omätbar.

På dåvarande Radiotjänst hade man under ett par årtionden spelat in radioprogram på lackskivor, vilka bestod av ett skikt av lack på en underliggande glasskiva. När sedan bandspelartekniken kom, försökte man först överföra tidigare program på band. Men när man räknade ut att det skulle ta hundra år, beslöt man i stället att man skulle förstöra skivorna. Nils-Olof Franzén prickade av listorna vad som skulle förstöras.

Hjort Anders från 1935
Det var i det sammanhanget som jag och Jan Ling kom in för att rädda unika folkmu-sikinspelningar. Vad vi härvid kunde rädda för Svenskt visarkiv var bl a ett program om den siste tillverkaren av spilåpipor, Sväs Anders i Evertsberg. Och ett program från 1935, där Hjort Anders och Viksta-Lasse sina krafters dagar stampade och spelade på ett sätt som det årtiondet senare var svårt att kunna göra sig en föreställning om. Programmet var gömt under den kryptiska rubriken "Ät väl och trivs väl"!

Bröderna Ling vid Sparf Eriks bil på
väg till Njupeskär. Städjan i bakgrunden.
Foto Anders Sparf 1960.
"hans bror är högre än Städjan"

Det var ett par, tre veckor efter midsommar - omkring år 1960- som vi lånade en Tandbergbandspelare på Radiotjänst och åkte med min bil till Dalarna. För Jan var det första gången. Vid Simtuna kyrka hälsade vi på Jans föräldrar och Jans bror, som enligt Jan skulle bli "lagvrängare" och jurist och som också följde med på resan.

Hemma på Sparfgården hjälpte bröderna Ling till med slåttern. Båda två var så långa till växten att när de tillsammans gick på bio, så skymde de sikten för de kortare bakomvarande. Enligt Jan så hade det hänt en gång att någon som de skymt förgrymmat hade frågat:
- Men ska ni inte sätta er nån gång?

I Backa fanns en spelman bland andra som hette Jones Olle. Han hade ett par pojkar, Anders och Olle, som var tvillingar och som under uppväxtåren var mina lek-och spelkamrater. Jag minns att vi 1925 fick var sitt munspel från Åhlén & Holm, stämda i olika tonarter. Mitt var stämt i A-dur, men höll inte särskilt länge.

Jag och min bror Erik som hade en VW, hämtade Jones Olle som kom till Sparf-gårdens stora kök och allrum med en fiol med skruvar av en typ som annars bara finns på gitarrer. Med dessa spände han strängarna ett tonsteg högre än normalt, så att fiolen klingade som en hardingfela.

Enligt Jan Ling, som ett halvår senare spelade upp en följande inspelning för musikprofessorn Carl-Allan Moberg i Uppsala, blev Moberg konfys när han hörde inspelningen. "Så nästan gång vi spelar in Jones Olle, så får vi lov att stämma fiolen på ett normalt sätt åt honom", kommenterade Jan Ling.

Själv förbjöds jag som barn att stämma fiolsträngarna lika nära bristningsgränsen som Jones Olle.

Jones Olle spelas in

Nu satt alltså Jones Olle där på kökssoffan med fiol och stråke färdiga för en första inspelning - som också blev hans enda. Framför sig hade han bandspelaren och mikrofonen. Ling startade bandet, Jones Olle reste sig i hela sina imponerande längd, lade fiolen mot bröstet på urgammalt barockmanér och spelade en polska: Inåtvänt och eftertänksamt som den alltid klingat ur timmermannen Jones Olles högstämda fiol.

Efteråt satte han sig tyst på soffan, Ling stoppade bandspelaren, backade bandet, och nu fick vi alla på nytt höra polskan, nu från bandspelaren.

När Ling stannat bandspelaren, då reste sig Jones Olle på nytt och lade utan ett ord fiolen mot bröstet. Spelaren slogs på. Nu foljde en ny polska, varpå Olle på nytt, utan ett ord, satte sig på soffan för att lyssna. Efter att ha lyssnat igenom reste sig Jones Olle på nytt och Jan Ling slog påpassligt över till inspelning.

Detta hände gång på gång utan avbrott under någon timmes tid. Det slutade inte förrän sjutton polskor blivit inspelade.Polskor av det gripande slag som Jones mor inte - enligt vad hon sade - kunde låta bli att lyssna på, trots att de gjorde henne så underligt vemodig till sinnes, när hon hörde sin man på gamla da'r spela dem.

Detta var professor Lings första inspelning av en genuin rättviksspelman på orten.

Anders Sparf, 1993