Tillbakablick på1900-talet
av Anders Sparf
Utgiven på Nyckelharpans Forum efter tillstånd. Tidigare publicerad i Dalarnas Spelmansblad.
ANDERS SPARF var med i Mora när förbundet bildades 1943. Här ses Sparf Anders (till vänster) vid årets jubileumsmiddag i Mora. Till höger norrmannen Leif Løchen
Anders har i många år reflekterat över musikens väsen, ibland skrivit ner sina tankar - se tex Spelmannen i människohjärnan och kroppen.
Den Nils-Erik som nämns i texten är
Anders son, som är en av dagens allra främsta violinister och
konsertmästare i Stockholms filharmoniska orkester.
Vid en återblick på vad som skett i Sverige, i relation till utlandet, under 1900-talet, skulle jag kunna utropa: HURRA! Vad vi är bra! Men jag vill istället, trots framstegen och framgångarna, komma med en del allmän kritik av ett STILLASTÅENDE på musikens område. Detta över hela världen.
Kort sagt har människan under årtusendenas förlopp skaffat sig ett språk, munnens språk, för vad som sker och händer i yttervärlden. Vad som sker och händer i en vanlig och normal människas inre värld, fortlöpande och i varje mikro-sekund, det ligger till stora delar outforskat. Musiken, uttrycksmedlet för människans inre värld, hennes växlande vitalitet och vara i varje livsögonblick, det börjar på att fungera och fungera inom såväl konstmusik som folkmusik även ur INTERNATIONELL synvinkel. Men ännu vet man inte ett förbannade dugg vad man håller på med!
Ändå har framsteg nåtts. På femtiotalet fick dirigenten Sergiu Celibidache ta med sig Mircha Saulesco till Radioor-kestern och Radiotjänst fick starta egen undervisning i Edsberg - allt för att få goda tutti violinister till just Radioor-kestern. Som professor Sven Karpe uttryckte det i våras: "Förr hette det i utlandet, ja, svenskarna, dom kan inte spela fiol". Nu har en violinist, som utbildnats vid Musikhögskolan i Stockholm och som därefter ratats av Filharmonin, fått konsertmästarplatsen i London.
För stor notrespekt
Det hände även, enligt en utländsk recensent, att kompo-sitören
Kodalys musikaliska intentioner bättre kom till sin rätt i en
svensk inspelning än i inspelningar med en av de obestridiga världsmästarna
Heifetz och Piatigorsky. Det hör till saken att före inspelningen
visade en mig närstående noterna för mig och frågade:
"Hur ska jag spela det här?". Så pekade jag på
en sextondelsfigur och sa: "Heifetz, han har för stor respekt
för notskriften.
Skenbart korrekt spelar han alla sextondelar lika långa. Men så gör inte de musikaliska ungrarna. Spela spelmansmässigt, andra sextondelen skall vara ungefär ungefär dubbelt så lång som den första." (Som i Gärde-bylåten, spelad av slarvspelande rättviksspelmän.) Då händer det något. Musiken blir mera levande än hos Heifetz. Han har inte en chans.
Den i in- och utlandet skolade och violinistiskt nersmittade Nils-Erik fick lämna Akademispelet sådant det lärs ut i Stockholm, Moskva, Paris, London och New York. Där vet man inte ett dyft om hur musik fungerar och hur en vanlig, normal människa fungerar inuti. I sina vitalitetsreglerande organ i varje mikrosekund. Som musiken, kanske, i framtiden kommer att ge ett riktigt och rättvist uttryck för.
De svarta nothuvudena i notskriften har fel färg. Man blir lika svart i själen och uteslutande stressad av att spela dem. De borde vara röda för att hjälpligt uttrycka spänning och gröna för att uttrycka avspänning. Gula för att uttrycka glädje och blå för att uttrycka sorg. Spänning accelererar, men avspänning retarderar tempot. Likaså tenderar glädje att öka tempot, medan sorg minskar detsamma.
Ljusa molltonarter
Likaså bör man tala om ljusare och mörkare tonarter. Sorgen är ljusare i h-moll och mörkare i d-moll.
En annan sak: Vad vet en violinist om M. Pectoralis Minor? Inte ett dugg, inte ett dugg. Ändå lär sig varje gehörsspelman att nära nog IOO-procentigt utnyttja densamma! Medan en skolad violinist på grund av okunnighet aldrig lär sig att spela en spelmanslåt riktigt.
Därmed är sidan och min tid slut.