Årets tävling höll jämn och mycket hög klass.
Så heter det alltid, men det hindrar inte att det är sant.

Inför årets tävling hölls en ingående diskussion om klassindelningen. Frågan var om klasserna borde delas in efter spelstilar, utöver indelning efter instrument. En, åtm. teoretisk, svårighet ligger i att rangordna ett traditionsrikt och bra spel gentemot tex ett skickligt spel utanför traditionen. Vi bestämde oss för att statuterna täcker in de svårigheterna, och i praktiken har det inte inneburit några större problem. Så heller inte i år.

Tävlingarna hölls på Österbybruks nyckelharpstämma. Tävlingen "publikens favorit" utgick av flera skäl i år, men den kommer att komma tillbaka...

Tävlingen inleddes förstås med sedvanlig presentation av juryn. Storspelmännen Curt Tallroth, Nisse Nordström samt Sigurd Sahlström. Dagen bjöd på ett par luringar. Jag återkommer till den andra. Men den första var att jag hade keps på mig, så Gunnar A snuvades på chansen att presentera mig som "mannen med flinten" som han brukar göra. Så har vi förstås Gunnar A själv - som tillsammans med Anders Söderberg startade Österbystämman. Jan Ling kom som traditionen bjuder direkt från Arlanda och bänkade sig just när första tonerna ljöd.

Nytt för i år var att vi har gått ifrån harpminiatyrerna i silver som pris. Vinnaren får ett diplom samt en pokal. Därutöver finns nu ett vandringspris, skänkt av Eric Sahlströms minnesfond. Ett stort och mycket stiligt tennfat där alla tidigare mästare står ingraverade. Vid tre inteckningar behåller man fatet.

Vi brukar ha 10 - 15 deltagare per klass. Så även i år. Det internationella inslaget utgick tyvärr, så det blev en helsvensk uppgörelse. Inte helt oväntat när det gäller Sveriges nationalinstrument.

Gammelharpklassen

Gammelharpklassen bjöd i år på ett par nyckelharptyper som vi inte sett förut i tävlingen. Beteckningen gammelharpa är i åtm. ett av fallen lite missvisande eftersom det handlar om harpor som sett dagens ljus först under de senaste åren, men de är skapade i "gammelharpsanda.

Först ut var Ola Hertzberg på en kontrabasharpa utan resonanssträngar med moraharpliknande kropp. Han inledde med en polska efter Byss Kalle. Ett formidabelt spel - precis som man kan vänta sig av Ola!

Ett mycket glädjande tillskott i VM var Sven Nordin, som av något skäl inte ställt upp förut fast han så att säga är självskriven i detta sammanhang. Det är ju faktiskt så att de som spelar gammelharpa genomgående är mycket medvetna och skickliga. Och jag vågar påstå att större delen av Sveriges gammelharpspelare ställer upp, eller har ställt upp, i VM. Husbehovsspelmän är undantagna. (Eklund och ett par till har vi dock inte fått hit ännu) Denna kategori spelmän är ovärderliga traditionsbärare och utgör en viktig del av basen för den svenska nyckelharpsmusiken och dess fortlevnad. Sven är vår främste traditionsbärare på kontrabasharpa med dubbellek, sk Österbyharpa. Här bjöd han på ett karaktäristiskt Sven Nordinspel. Röda strumpor och Kihlbommens polkett.

Anders Nordfors kom därnäst. Han är en av våra absolut viktigaste spelmän på, och förespråkare för, kontrabasharpa. Här överraskade han med att spela silverbas - dvs han sade sig ha hittat en "dubbelharpa som spelats som silverbas de senaste 100 åren". (Den minnesgoda minns kanske att han faktiskt spelade silverbasharpa även vid det första VM:et 1990.) Polska efter Evert Hillbom och en storpolska, Slåtterpolskan efter Byss Kalle genom Gustav Ersson och Bertil Georgsson. Genuint framfört förstås.

Christer Wesström står stadigt med fötterna i traditionen. Ingen mindre än Spel Oscar tillverkade harpan åt honom när han var liten - han fick den av Oscar på själva julafton. . Här har vi en spelman som spelat med Joel, Oscar och gubbar i släkten på den tiden det begav sig. Och det märks också när han spelar. Rosita - en mjölklåt samt en låt efter Anderén i Åkerby. Sistnämnda låt med ett spel som kan fungera lite som en nyckel när man vill förstå en del av de spelmän man hör i gamla inspelningar på fonografrullar där spelet dränks i brus och man mest får gissa hur det lät.

Björn Björn, regerande världsmästare, inledde med Per-Ebbas brudmarsch. (Medley på Per Brahes och Ebba Brahes brudmarsch. Ebba blev ju som bekant inte gift, och att kalla Per Brahes brudmarsch för Ebba Brahes brudmarsch är väl ett skämtsamt sätt att säga att man tvivlar på att den spelades vid Per Brahes bröllop. Men säkert är den gammal. Upplands brudmarsch består av delar av den i kombination med ytterligare repriser. Parallell till Bingsjö brudmarsch, som Perols Gudmund kallade Karl Sporrs brudmarsch.Detta eftersom, enligt Gudmund, Karl Sporr satt ihop fragment av olika låtar och konstruerade "en gammal" låt av dem :-) Sedan följde Sörby Jannes polska. En Joelvariant på Tierpsolskan. Som vanligt spelar han värdigt en världsmästare.

Ingvar Jörpeland inledde sitt framträdande traditionsenligt med att framhålla att detta är den snyggaste juryn han spelat för. Därefter spelade även han han Tierpspolskan. Ett härligt stadigt och mycket snyggt spel. Så följde vals efter sågare Per Johan Bodin. Ingemar är en klar aspirant på titeln!

Curt Jinder började med att fråga sig varför man ställer upp på sånt här - "man har fått tillräckligt med stryk ändå." Han gav svaret själv - därför att det är roligt! Vi är förstås glada att han och de andra tycker att det positiva överväger - det är naturligtvis alltid ett pressande moment att spela för en jury. Man blir i och för sig alltid bedömd när man spelar, men med en jury blir det mer påtagligt. Curt har någon gång publicerat en mycket underhållande berättelse om hur det är att spela upp för Zornjuryn. Jag hoppas på att få tillstånd att publicera den på hemsidan vid tillfälle. Jag känner igen mig fullständigt i den. Vid ett tillfälle när jag skulle säga något vänligt till Zornjuryn, ungefär som Ingvar Jörpeland ovan, lyckades jag i stället åstadkomma en förolämpning. Något om att "en sån jury finns ingen anledning att vara nervös för"! Nåväl tillbaka till Curts spel. Ytterligare ett exempel på gammelharpsspel som det skall låta! Stadigt, rytmiskt och fint. Bra bordunspel.

Daniel Pettersson från Boliden i Västerbotten spelade på en utbyggd moraharpa som hans pappa byggt. Det var Daniels första harpa. Daniel beskrivs av dem han känner som en eldsjäl när det gäller nyckelharpa. Han spelade en slängpolska efter Pelle Pettersson och en halling från Värmland i svit. "Moraharpa vinner på att man lyssnar länge". Här har vi ett spel som samtidigt kan tyckas låta hedniskt och urgammalt men samtidigt så är det ett spel som inte har så många år på nacken alls. Nyskapande med ålderdomlig känsla.

Jan Sahlberg är ny i detta sammanhang. Han spelade på en egenhändigt byggd silverbasharpa. Hans spelkamrat var också anmäld till tävlingen men fick förhinder i sista stund. Jan spelar med en bordun som för på ett sätt för tankarna till kontrabasharpan. Det finns som bekant ett antal olika spelstilar när det gäller bordunerna. Det är roligt att gammelharporna vinner mark - både som här med traditionellt spel samt det modernare spelet i bland annat Hedningarnas efterföljd. Här är det helt klart sann traditionell gammelharpanda. Stadigt och fint spel.

Moderna klassen

Vals efter Karl Styfberg med Anna-Kristina Widell från Borås inledde klassen för modern nyckelharpa. Anna-Kristina vann ungdomsmästerskapen 1999 med ett formidabelt spel av Wallinlåtar. Här visade hon att hennes spel minsann inte är begränsat till den traditionen. Misstanken dyker annars lätt upp när någon behärskar en tradition så väl. Sedan följde Däckens polska i Wallintraditionen- och den som missade henne förra året fick höra vad slags spel som gav henne segern. Hon berättade senare i en tidning att hon ställde upp mer på skoj i förra VM och att det kändes mer nervöst nu när hon hade ungdomsmästartiteln. Det märktes i vart fall inte på spelet.

Christer Häggmark från Iggesund, ursprungligen härnösandsbo, spelade Byss Kalles Byggnan i ett tempo värdigt Thore Zetterström, följd av en triolpolska efter Kristian Andersson från Offerdal. Inga lättspelade låtar - inget snubbel utan stadigt och fint spel. Det är intressant hur denna typ av låtar samtidigt kan barvara mycket sin karaktär och samtidigt låta nyckelharpa.

Per Gustav Jernberg bjöd på "en resa genom 17-, 18- och 1900-talet". Han drog en liten vals till att börja med. En vacker Jernbergsartad vals som satt där den skulle. Fina Jernbergsdrillar. Per Gustav lyckades hålla nerverna under full kontroll trots att det uppstod visst tumult under hans uppträdande. Sedan följde en egen komposition från förra seklet... En doppolska. Samma fina spel här.

Sture Hogmark slet sig för ett tag från harpbedömningen, där han sitter med. Det arbetet innebär bland annat att han spelat på otaliga harpor timme efter timme. Å ena sidan är man då uppspelad, men å andra sidan kunde det lika gärna ha en negativ inverkan. Så verkade dock inte vara fallet. Låtvalet var avsett att hedra Kurt Södergren. Kurt hedrades också med en tyst minut på söndagen. En Löfvstabrukspolska som Sture ofta spelat med Kurt. Därefter Pintorparfrun efter Sahlströmarna.

Ditte Andersson spelade en egen brudmarsch. Hon "komponerar bara om någon tvingar" henne. Därpå spelade hon Stormyren. Det är så här dags i tävlingen, när någon av hennes kaliber spelar, som jag alltid ångrar alltihop och tycker att det är en omöjlighet med tävlingar i musik. I praktiken löser det sig dock alltid till slut.

Göksbypolskan och Fläskrökarvalsen var två låtar Esbjörn Hogmark lärde in direkt av Mäster Eric Sahlström. Fläskrökarn valde han därför att han inte hunnit få i sig någon lunch... Jag nämnde ovan att det förekom två luringar under dagen. Här hade vi nummer två - Esbjörn hade tagit på sig tvillingbrorsans glasögon och tröja för att förvirra Ahlbäck. Denne har dock slutat gå på det där. Han utgår i från att den som står framför honom är den som ska stå där enligt programmet...

Ellinor Pettersson tillhör liksom Anna-Kristina "nyckelharpans hopp - framtidens mästare" som saken framställdes av Gunnar A. Men i båda fallen är det uppenbart att de redan håller mästarklass. Gåsvikarn kom först - tryggt, säkert och skickligt spelad. Allt satt där det skulle. Polska till Wiik av Viksta Lasse. Likaledes imponerande - klart och briljant. Man får verkligen känslan av att Ellinor är ett med sitt instrument.

Peter Puma Hedlund, numera bosatt i Iste i Hälsingland, vågade sig på att spela Ragnar Berglunds "Knäppgöken". Vågat av två skäl: 1. hur skulle juryn reagera? 2 Ragnars låtar är inte direkt lättspelade. Därefter drog han en låt av den "skickligaste spelmannen vi haft". Det syftar förstås på Thore Zetterström. Vals från Karlholms bruk, rekonstruerad av Puma efter en radioinspelning. Thore spelade den förstås på silverbas. Pumas spel var oomtvistligen mästerligt och säkert. Ett självsäkert mästarspel.

Ola Hertzberg hade den otacksamma uppgiften att komma in efter sin forne lärare. En variant på Mungalåten. Mycket snyggt och säkert. Ola frågade mig i pausen om det gjorde något att Ditte redan lagt rabarber på en av de låtar han tänkte spela, Stormyren. Mitt svar var att det bara underlättar för juryn. Skulle alla spela samma låt skulle det bli tråkigt för publiken, men några dubletter brukar det faktiskt bli. När jag lyssnar på inspelningen nu efteråt är jag inte längre så säker på att det verkligen i detta fall skulle underlätta bedömningen. Ditte och Ola spelar den förvisso olika men är det verkligen så lätt att bedöma vilken som är bäst?

Tommy Lindholm spelade Hälsingemarschen och, närmast i Curt Tallroths variant. Så en bondpolska efter Gustav Svedmark. Tommy bjöd på ett spel där den treradiga harpans rötter i silverbasharpan framträder mycket tydligt.

Henrik Eriksson har gjort mycket bra i från sig i VM sammanhang tidigare - så även denna gång. Polska efter Gelotte följd av Erics Ödetorpsvalsen. Friskt, välspelat och skickligt. Åter hade det varit en del oro i leden, men om det påverkade Henrik så märktes det inte alls på hans spel. Bifallet från publiken lämnade inget tvivel om att hans spel uppskattades.

Så "en till av dessa unga mycket skickliga damer" som Gunnar Ahlbäck sade i presentationen av Elin Skoglund. "Låtarna handlar om en äldre herre från Tobo och en yngre gök från Viksta." Tobogubben och "ko ko sa göken".

Anna Wingård från Orust avslutade tävlingen med "den lille valsen" efter Martin Martinsson och Uingen i Svinviken i Bohuslän. Låten påstås kunna spela sig själv på fiol.Sedan en polska efter Arthur Lundberg.

Nisse Nordström, Peter Puma Hedlund samt Birgitta Dahl.
Birgitta har själv sytt mössan avslöjades det.

Juryn har lyssnade igenom banden, i några fall om och om igen - diskuterade livligt för att slutligen mannagrannt enas.
Ovan ses årets vinnare dra sina segerlåtar.

Daniel Pettersson från Boliden fick sitt pris för "balanserat och konstnärligt nyskapande spel med varierad bordun på utbyggd moraharpa".

Peter Puma Hedlund återtog titeln i den moderna klassen. Motiveringen löd "för exellent gestaltning och suveränt speltekniskt utförande av yngre nyckelharplåtar".
Riksdagens talman Birgitta Dahl delade ut priet.På bilderna ovan flankerad av Sahlströmsfondens ordförande Gunnar Ahlbäck, Österbystämmans ordförande Anders Södergren samt Nisse Nordström.

Gunnar Fredelius