VM i nyckelharpspel avgjordes i samband med , och i samarbete med, Nordlekstämman i Linköping. Jag tillåter mig här att skriva om tävlingarna ur ett rent personligt perspektiv

Med i juryn satt Nisse Nordström, Curt Tallroth, Ole Hjort, Gunnar Ahlbäck och undertecknad. Ingen av mina kolleger behöver väl någon närmare presentation. Gunnar Ahlbäck som gjort och betytt så oändligt mycket för nyckelharpan. Oftast bakom kulisserna. Han grundade Österbystämman (inte ensam förstås). Han var en nyckelperson när de första bygg- och spelcirklarna startades. Om någon annan skrivit boken Nyckelharpfolket, så hade helt säkert ett kapitel tillägnats honom. Nisse Nordström, dennehedersknyffel och storspelman, som betyder så mycket för många med sin speciella pedagogik och värme. Min erfarenhet är att han sätter fokus på det som är rätt i stället för på det som är dåligt. Det lyfter fram elevens förmåga på ett positivt sätt. Det skall vara roligt att spela. Curt Tallroth. Legendarisk storspelman. Domare i Film och andra spelmanstävlingar. Sitter med och bedömer harpor på utställningen i Österby. Ole Hjort är förstås ingen nyckelharpist, men har gedigen kunskap om bl a den uppländska spelmansmusiken. Verksam på musikhögskolan och har ett förflutet i Zornjuryn.

För att komma till Linköping fick jag först bila ned till Luleå för att sedan ta flyget till Stockholm. Där sammanstrålade jag med Gunnar, Nisse och Curt för vidare bilfärd. De två sistnämnda är notoriska historieberättare, så resan blev ett minne för livet. Jag skall av hänsyn till nu levande personer bara ge ett litet exempel på deras berättelser. För några decennier sedan tilldrog sig följande: En något till åren kommen spelman, som vi här låter vara anonym, skaffade sig ett nytt hembiträde. Det dröjde inte länge förrän de väntade barn tillsammans. Trots att det inte var så länge sedan, så krävdes det av mannen att han rapporterade till prästen hur det var ställt. Han drog sig för det och tiden gick. Till slut var barnet fött och han tog äntligen mod till sig. Så stod han där innanför tröskeln hos prästen och stammade fram hur landet låg. Prästen gav honom en ordentlig utskällning. Hade han tänkt på att innan pojken vuxit upp skulle han själv vara utgammla eller kanske död? Till slut kom då spelmannens försvarstal: Jomen - det är inte så lätt när en är så gammal - och SIR så illa

På kvällen slöt sig Ole till gruppen och det var dags för Gunnars sedvanliga genomgång av bedömningsgrunder mm. Till vår hjälp har juryn ett protokoll med en rad punkter som kan betygsättas. Sedan följde promenad genom ett Linköping som kryllade av folkdansare och spelmän. Det var inte helt lätt att få med sig Ole till restaurangen som var vårt mål. Överallt ljöd musiken och Ole spetsade öronen så de formligen växte ut till kaninöron som vinklades för att få in Bingsjöposkor mm På natten var det olidligt hett och fönstren gick bara att öppna några centimeter. Det var för den delen inte svalare ute. Det visade sig att Gunnar och Ole sovit ett par tre timmar och därmed ledde sömnligan. Ingen av oss andra hade fått en blund i ögonen. Det hindrade inte att det långt före kl 7 hördes nyckelharpsmusik från Nisses rum. Det hördes förstås in till Curt som snart stövlade dit med sin fiol. En fin start på dagen efter en hopplös natt. Efter spel, dusch och frukost bar det av till gamla Linköping och uppspelningarna.

Juryn fick ett bord i skuggan på scenen. Dvs där var skugga i början. Nåja, hellre 30 grader i skuggan än hällregn. Risken fanns dock att publiken skulle föredra stranden framför att svettas på friluftsteaterns bänkar. De farhågorna visade sig dock komma på skam.

Gammelharpklassen

Tävlingarna i gammelharpklassen kunde ta sin början. Kjell Landström var förste man ut. Det var en rivstart i tävlingen och skulle alla spela så här bra så skulle det inte bli lätt att enas om en vinnare. Det blev det inte heller. Slängpolska av Byss Kalle och en marsch av Hasse gille. Härlig rytm, skickligt, felfritt, säkert bordunspel, bra låtval. vad mer kan man önska?

Efter andra låten var det dags att sätta igång decibellmätare och stoppur. Vi låter ju alltid publiken rösta fram en vinnare i en tävling för sig - publiken favorit. Priset var, liksom förra gången, en ackordcittra skänkt av Gottfrid Johanssons musikaffär i Stockholm. Nu var det som efter första åket i slalom. Man hade ett värde men inget att jämföra med. Det skulle visa sig att Kjells värde skulle stå sig nästan ända fram.

Efter att Kjell fått sitt diplom, vilket alla deltagare får som minne, var det dags för pionjären, vågar jag säga legendaren, Styrbjörn Bergelt. Han spelade på en harpa byggd av Mats Wesslén. Denne var elev till Byss Kalle och tecknade upp låtar efter honom, berättade Styrbjörn. Han inledde med en polska i den traditionen. Hans sätt att använda bassträngarna skiljer sig från Kjells. Det finns många skolor om hur en silverbasharpa skall spelas. Nästan lika många skolor som aktiva spelmän. Men det är ett kapitel för sig som vi inte skall fördjupa oss i här. Nästa låt blev en stigpolska efter Joel Jansson. Njutbart.

Efter styrbjörn var det dags för Esbjörn Hogmark. Han är ju mest känd för sitt treradiga spel i Sahlströmstraditionen. Men han spelar sedan några år även såväl silverbasharpa som Johanssonharpa. Bondpolska - fan på Gräsö och springvals från Löfstabruk - båda (förstås) i tradition efter Eric Sahlström. Det lät bra men - vadnu -en och annan griston smög sig in. Det lät inte Esbjörn alls! Han var helt enkelt ute ur leken. Esbjörns silverbas är av en typ där en nyckel i övre raden går till andra strängen och den undre till A-strängen Det där kan vara en försåtlig fälla men det brukar inte vara några problem för Esbjörn. Men idag var det det. Men han skulle återkomma i den kromatiska klassen.

Curt Jinder stod näst i tur. Laxvalsen efter Joel Jansson Medryckande, felfritt, rytmiskt och behagligt spel. Juryn utbytte positiva blickar. Därpå följde Ebba Brahes marsch. Även den efter Joel som ju är en av husgudarna för silverbasspelmännen.. Ett förstklassigt gammelharpspel.

Per Furå ställde liksom Esbjörn upp i bägge klasserna. Här framförde han en slängpolska på sin harpa som var byggd år 1740. Säkert och skickligt spel. Så en Schottis efter Sävström. Det stod alltmer klart att det inte skulle bli lättdömt - värdiga kandidater saknades inte.

Plats på scenen för Lena Jörpeland. Bästa åhörarplats hade nog babyn i magen. Lena utsattes tyvärr för en del attentat i form av spökande mikrofoner. Den hon började prata i vägrade vidarebefordra något ljud medan en annan långsamt sjönk tills den med ett bonk slog i harpan. Om hon påverkades av detta så syntes det i alla fall inte utanpå. Oscar Larsons Svanpolska framfördes förtjänstfullt och likaså en polska efter Erik Gustav Wallin. Båda lärda av Gösta Hellström. Inget tvivel om att här hade vi ytterligare en som kunde komma ifråga för segern.

Bengt Andersson från Norra Hammar i Småland spelade Mungalåten och en polska efter Karl Anderén. Ett mer rytmiskt, klart och vackert gammelharpspel får man leta länge efter. Hans personliga sätt att behandla bassträngarna gjorde inte saken sämre. Mätinstrumenten visade också att publiken verkligen uppskattade Bengts spel.

Siste man ut på gammelharpa var Ingvar Jörpeland. Efter att ha försökt muta juryn med äpplen, som han påstod var plockade i kunskapens träd försökte han blidka oss med smicker. Ingvar har i detta avseende blivit en trendsetter. Han försökte smickra juryn på Skansen två år tidigare och andra har anammat den strategin. Juryn tar dock lika lite intryck av detta som av de hot som förekommer. Men visst satt det fint med äpplen... Vals efter Per Menlös bror, Menlös Lasse, framfördes på typiskt Ingvar Jörpelandsmanér. Därefter Tierpspolskan i C-dur. Ytterligare en spelman som gjorde att det kändes skönt för juryn att ha tillgång till inspelningar när vi skulle försöka skilja de tävlande åt. Ingvars spel var som vanligt på något sätt pålitligt. Inte alls på ett tråkigt sätt, utan det låter som han vet vad han gör men samtidigt kan lägga in känslor i spelet.

Moderna klassen

Tidsplanen medgav ingen paus för publik och jury. Om så varit fallet hade nog läsk och glassförsäljningen slagit rekord. Nej, direkt vidare till klassen för moderna harpor.

Bo Lindström inledde med en Wesslénpolska som han lät följas av en Gås Andersvals. Ett skickligt spel, väl förankrat i traditionen. När jag hör honom tänker jag att han också skulle kunna göra sig bra på gammelharpa.

Nicklas Rosvall väckte uppmärksamhet på tävlingarna på Skansen för två år sedan och inte har han blivit sämre! Venngrens polska. Mycket imponerande och njutbart. Därefter en d-molls polska. Skulle någon kunna överträffa denna genommusikaliska insats?

Ljudteknikern hade nog tappat ett antal kilo/liter i hettan vis det här laget. Han sprang fram och tillbaka mellan scenen där han justerade mikrofoner och den lilla ljudhytten mitt i solen.

Sture Hogmark spelade en variant av den marsch vi tidigare hört med Curt Jinder. Då kallad Ebba Brahes marsch. Den kallas också Per Brahes marsch. Nu fick vi höra den i G-dur. Den för bröderna Hogmark typiska briljansen kunde anas och det flöt på bra. Så följde Eric Sahlströms Trollrikepolskan. Här inte bara anades briljansen. Den var uppenbar!

Kungsängensspelmannen Ola Hertzberg började med en variant av Båtsman Däck. Ett spel ingen gärna kunde ha något att invända mot. Peter Puma Hedlunds Näsvalsen framfördes virtuost. Man får väl ge både Ola och Puma en eloge. Efter denna dag då jag proppades full med musik från ottan och hela dagen, ljöd denna låt i mina öron.

Därnäst var det dags för just Peter Puma Hedlund. Andakten och Danmarkarn framfördes som det anstår en regerande världsmästare. Vid det här laget är jag glad att vi inte behöver utse en tvåa och trea, utan att det räcker att vi skall enas om en segrare.

Ditte Andersson spelade en d-mollspolska efter "en förfader" (Liljefors?) En relativt svårspelad polska vackert framförd. Farewell to Whisky" från skottland är väl inte vad man väntar sig att få höra pa nyckelharpa. Men på förra VM:ett strömmade det kinesiska toner ur Sture Hogmarks harpa. Är det VM så är det.

Anders Mattsson utsågs till publikens favorit på skansen -92. Nu skulle vi få se hur han skulle lyckas i år. Han tillhörde dem som tänkt försöka muta juryn, sade han. Han hade emellertid mutat fel jury! Antagligen var det Zornjuryn han smort med fläsk och pilsner. Det var väl egentligen tur för honom. Det är bättre att låta bli än att försöka muta en vegetarian med fläsk. Eftersom han redan är riksspelman var ju fläsket verkligen bortkastat även på Zornjuryn. Nåväl inget i stadgarna säger att vi borde eller hade rätt att diskvalificera honom för dessa tilltag - men han fick oss nog på var vakt.. Jag hoppas i mitt stilla sinne att ingen tar dessa skämt på allvar. Klarinettvals från Möklinta: Fin rytm, utomordentlig finger- och stråkteknik, god ton över hela registret etc.
"Jag har gjort lumpen, dragit ut visdomständer, gift mig, och så tänker man att nu skall jag inte behöva trassla något mer - också ger man sig in på såna här saker!" sade han innan han gav sig på Isbrytarn. Oj decibellmätare och tidtagarur talade sitt tydliga språk. Jag började ångra att jag inte bett Gottfrid Johanssons musikaffär variera priset. Om nu Anders skulle vinna - har han någon nytta av ytterligare en cittra?

Så kom Per Furå tillbaka. Hans läromästare var ingen mindre än Ceylon Wallin. Efter honom spelade han två polskor. Hade vi haft ett hederspris för något i stil med utomordentligt väl framfört traditionsenligt spel, det har varit uppe till diskussion men fallit, så hade nog Per legat väl till för ett dylikt! Därmed inte alls sagt att han var ute ur bilden här.

Esbjörn Hogmark ställde ju också upp i båda klasserna och var nu tillbaka med sin treradiga harpa. Nu kändes han igen. Jag har redan nämnt den Hogmarkska briljansen. Här lät det klart, vackert och balanserat. 2 Sahlströmlåtar varav Göksbypolskan fick avsluta tävlingsmomentet. Bara att luta sig tillbaka och njuta.

Publikens favorit

Nu skulle priset till "publikens favorit" delas ut. Jag såg Gunnar Ahlbäck gå fram till mikrofonerna för att som jag trodde hålla låda en stund för att sedan utropa vinnaren. Jag gick bakom scenen för att packa upp priset, för det ser ju trevligare ut så, än att överlämna en stor papplåda. Detta viste ju inte Gunnar som tämligen omedelbart sade stickrepliken efter vilken jag borde komma in och tillkännage resultatet. Jag hörde detta men cittran var svår att få ut. När Gunnar gav andra eller tredje antydan om att jag borde komma fram lät det på rösten som att han började undra om jag dragit till skogs för att spela cittra. Nåväl. Jag fick fram cittran och kunde utropa Anders Mattson till segrare för andra gången i rad. Han får väl stämma cittrorna olika så har han 18 ackord i stället för 9.

Juryns arbete samt prisutdelning

Så vidtog juryns verkliga arbete. Det var ju som sagt gott om fullgoda insatser i gammelharpsklassen men efter ett antal genomlyssningar av banden var juryn enig. Segrare var Lena Jörpeland.

Så till den kromatiska klassen. Även där krävdes ett antal genomlyssningar men sedan var juryn helt överens. Anders Mattsson vann även denna tävling.

Dags för prisutdelning. Ganska mycket folk hade slutit upp för att slippa vänta på morgontidningarna för att få veta vem som vunnit. Priserna var alldeles riktiga nyckelharpor. En gammelharpa och en kromatisk. Fast väldigt små. Och helt i silver. Med strängar och stråke och allt! Det visade sig att Lena åkt ned för att uppträda i Kalmar. Eva Tjörnebo hade frågat henne hur det skulle gå om hon vann. Då får du ta emot priset, var svaret och så fick det bli. Därav följde också att vi fick övertala Eva att sjunga en visa för och med publiken i stället för den segerlåt den väntat sig. Anders Mattsson fanns på plats. Han övertalades att dra en segerlåt vilket han gjorde med en dotter fastklamrad runt benet. En gullig avslutning på evenemanget!

Förutom de största tidningarna så uppmärksammade även ett stort antal lokaltidningar runt om i landet att vi fått två nya världsmästare i nyckelharpspel. Några tyckte tyvärr att det faktum att vi fått en kvinnlig världsmästare var så uppseendeväckande att man glömde nämna Anders! Men de flesta skötte sig.

Till Lena och Anders säger vi
Grattis
och lycka till
och hoppas ni får stor nytta av segern!