Karl Anderén
av Björn Björn. Tidigare publicerad i Nyckelposten.
- Mannen med den utmärkta basanordningen, född och uppväxt i Österänge, Österlövsta.
Köpte gård och bosatte sig i Åkerby.
Yrke: Bonde.
Hobby: Jakt och spel. Vilt omtalad som jägare, allrahelst på fel mark och i fel tid.
Anderén jagade efter egen lust alla årstider och blev på så sätt skogvaktarnas förnämsta villebråd i hela norduppland.
Illa sedd av myndigheten var han, men av folket i Österlövsta ärad. I nödtider försåg han som en uppländsk Robin Hood behövande med kött. Omfattningen känner jag inte till, men Österlövstabor rörs vid tanken. Vida kända är hans upptåg med den förhatliga lagens lakejer, och när han efter åratals balansgång på lagens rättesnöre till sist blev dömd till tukthus fick väl skogvaktarna en behövlig vila.
Det varade inte så länge, och när tåget från Stockholm kom till Tobo möttes det av jublande människor med flaggor och fest. På en banderoll stod "FRISK VILJA".
Anderén var folkets hjälte över lagar och normal ordning. Det finns mycket att berätta om hans äventyr i skogarna och ävenså att läsa.
Som spelman började han som barn med fiol och dragspel hemma i Österänge Skärplinge, för att först som en mogen man övergå till harpa. Som förebilder hade han spelmän i Österänge, Lövstabruk, ja hela österlövsta. Omtalade är Johan Bohlin, Jan-Erik Jansson, Gustav Jansson och John Lundgren mfl.
Hur det lät kan jag bara gissa och lita på de som haft Anderén som förebild. Främst då Joel Jansson, Gällbo och Helmer Karlsson, Österänge och Karl Karlsson, Elinge. Joel och Helmer anger Anderén som sitt soundideal, och Karl Karlsson hade en hel räcka Anderénlåtar, som han framförde på enradigt dragspel. Karl Karlsson var dock harpspelare från barnsben, dotterson till A G Jansson, Instabo, som byggt hans harpa.
Anderén lär ha ägt fyra harpor. Den han hade vid sin död 1923 skänktes till Österlövsta hembygdsförening av hans fru. Där låg den i många år i allt större förfall. 1981 gjordes en försiktig renovering, bl a av locket som hade lossat plus och lite till och sedan stämdes harpan upp. Ett utmärkt instrument helt i sekelskiftets tradition med C och G durs koppling (C-E, H-D). Instrumentet är uppmätt i Lings Nyckelharpan No 4.8 (inom parentes är Joels harpa No 4.10, Helmers 4.1 och Karl Karlssons 4.73). Stallets utformning på Anderéns harpa talar för att Anderén hörde till det tyngre gardet. Han brummade.
Karl Anderéns "utmärkta basanordning" på spelmanstävlingen 1907 tyder också på detta (om han inte vid den tiden använde ett annat instrument med nycklar och löv även till basen förstås, men det är inte så troligt). Då, 1907, placerade han sig före Englund. Senare i Uppsala och Stockholm gick det tvärtom.
Anderén var en festprisse. Han arrangerade spelmanstävlingar hemma i Åkerby, och det sägs att han bjöd övriga medtävlare på konjak som han importerade privat. Alla var glada och gladast var Anderén som självklar segrare.
Anders Wadman i Väla tyckte också om att ha roligt och spelade mycket med Anderén tills Wadman en dag bestämde sig för att det fick vara nog med festen. Därefter spelade AW med Gällbo-Joel som var lite mindre vild.
Efter Wadmans död på 30-talet hade Joel Oskar Larsson som spelbroder och de höll ut trots att det 3-radiga oljudet (förlåt) började breda ut sig.
Någon gång på 30-talet hände det sig att Karl Jularbo kom till Lövstabruk för att spela. Efter den dagen var nyckelharpan döende. Räddningen var förmodligen August Bohlins arbete med den moderna nyckelharpan som ledde fram till att harpvirtuoser som Sahlström och Zetterström blev underhållningsspelmän i radio. Den treradiga harpans tid var kommen och lät så fint att ett flertal duktiga spelmän skickade sina instrument till Bohlin för omhalsning.
Resultatet på gott och ont känner vi till. Instrumentet lever och frodas och även om de gamla instrument som det måhända inte var lönt att kosta på hölls vid liv trots deras ofullkomlighet. Själv ofullkomlig, men nöjd och lycklig över att bandinspelningsutrustning uppfanns i tid (?) och att alla andra människor är så snälla och meddelsamma önskar jag frisk spel på er alla
De källor jag öser ur är alltjämt oförbrukade både som spelmän och berättare. De heter Karl Ågren, Elinge, Nils Furusjö, Imundbo, Gösta Hellström, Västra Vad och Christer Persson, Skärplinge
Björn Björn, 1988
|