Nyckelharpans Forum

Nyckelharpans Forum

Uppdaterat 2019-11-27

 


  Björn Björn och Katarina Björn

För Björns artikel om Karl Anderén Klicka här

Björn Björn växte upp i Mariehäll och Spånga i Stockholm. Han har gått i lära hos Calle Ågren och andra gamla nyckelharpspelmän och han har bevarat den urgamla Uppländska traditionen på ett levande sätt. Hans instrument är silverbasharpa. Björn började spela kromatisk nyckelharpa, men övergick han till silverbas, inspirerad av Justus Gille och Viktor Vikman.

Numera är han verksam på en gård i Lau på östra Gotland. Vid sidan om arbetet på gården bygger han nyckelharpor, håller kurser i nyckelharpbygge och säljer virke, strängar etc till nyckelharpor. Hans hustru Katarina är liksom Björn Zornmärkesinnehavare på silverbasharpa (dvs de är riksspelmän) och kring dem växer kretsen av nyckelharpspelmän på Gotland. Björn kan sedan juni 2002 titulera sig dubbel världsmästare i gammelharpklassen!

Björn Björn, trefaldig världsmästare
Tillägg 2010: Björn kan nu titulera sig tredubbel världsmästare på gammelharpa. Han är den enda som vunnit tre gånger i samma klass

 

Hur det kom sig att Björn och Katarina blev ett par... Katarina Björn berättar:

På en gård utanför Lau på Gotland satt en gång en flicka vid namn Katarina. Hon sa till några vänner: jag skall ha en man som kan spela harpa och som har en bandsåg. Bandsågen hon så småningom gifte in sig i var väl närmast yrkesinspektionens mardröm - en handgjord pjäs, tillverkad av Calle Ågren i Elinge.

Mannen som nu ägde sågen var Björn Björn, då boende i Spånga (utanför Stockholm som det hette på den tiden. Spånga var kännt för två saker. Spånga radiomaster som blixten älskade att slå ned i samt "Känner du Fia jansson .. om somrarna bodde vi i en fäbod i Spånga, där både tjur och oxar och korna mig stånga) Calle var Björns läromästare i det genuina silverbasspelet,


som nu såväl Björn som Katarina står för.

Här tågar fr v. Kjell Landström, Björn Björn och Sven Nordin.
Bakom dem till vänster Jan Sahlberg och till höger Anders Nordfors. Året är 2002.
Foto Esbjörn Hogmark


Björn återfår vandringspriset. Österby 2002 - världsmästare för andra gången! Foto Esbjörn Hogmark


Björn på VM 2002
Foto Esbjörn Hogmark

 

 


Björn på en Kallhällstämma. Foto Gunnar Fredelius


En Esseharpa av märke Björn Björn. Han bygger och säljer alla typer av nyckelharpa.

Karl Anderén

av Björn Björn. Tidigare publicerad i Nyckelposten.

- Mannen med den utmärkta basanordningen, född och uppväxt i Österänge, Österlövsta.
Köpte gård och bosatte sig i Åkerby.
Yrke: Bonde.
Hobby: Jakt och spel. Vilt omtalad som jägare, allrahelst på fel mark och i fel tid.
Anderén jagade efter egen lust alla årstider och blev på så sätt skogvaktarnas förnämsta villebråd i hela norduppland.
Illa sedd av myndigheten var han, men av folket i Österlövsta ärad. I nödtider försåg han som en uppländsk Robin Hood behövande med kött. Omfattningen känner jag inte till, men Österlövstabor rörs vid tanken. Vida kända är hans upptåg med den förhatliga lagens lakejer, och när han efter åratals balansgång på lagens rättesnöre till sist blev dömd till tukthus fick väl skogvaktarna en behövlig vila.
Det varade inte så länge, och när tåget från Stockholm kom till Tobo möttes det av jublande människor med flaggor och fest. På en banderoll stod "FRISK VILJA".
Anderén var folkets hjälte över lagar och normal ordning. Det finns mycket att berätta om hans äventyr i skogarna och ävenså att läsa.

Som spelman började han som barn med fiol och dragspel hemma i Österänge Skärplinge, för att först som en mogen man övergå till harpa. Som förebilder hade han spelmän i Österänge, Lövstabruk, ja hela österlövsta. Omtalade är Johan Bohlin, Jan-Erik Jansson, Gustav Jansson och John Lundgren mfl.

Hur det lät kan jag bara gissa och lita på de som haft Anderén som förebild. Främst då Joel Jansson, Gällbo och Helmer Karlsson, Österänge och Karl Karlsson, Elinge. Joel och Helmer anger Anderén som sitt soundideal, och Karl Karlsson hade en hel räcka Anderénlåtar, som han framförde på enradigt dragspel. Karl Karlsson var dock harpspelare från barnsben, dotterson till A G Jansson, Instabo, som byggt hans harpa.

Anderén lär ha ägt fyra harpor. Den han hade vid sin död 1923 skänktes till Österlövsta hembygdsförening av hans fru. Där låg den i många år i allt större förfall. 1981 gjordes en försiktig renovering, bl a av locket som hade lossat plus och lite till och sedan stämdes harpan upp. Ett utmärkt instrument helt i sekelskiftets tradition med C och G durs koppling (C-E, H-D). Instrumentet är uppmätt i Lings Nyckelharpan No 4.8 (inom parentes är Joels harpa No 4.10, Helmers 4.1 och Karl Karlssons 4.73). Stallets utformning på Anderéns harpa talar för att Anderén hörde till det tyngre gardet. Han brummade.
Karl Anderéns "utmärkta basanordning" på spelmanstävlingen 1907 tyder också på detta (om han inte vid den tiden använde ett annat instrument med nycklar och löv även till basen förstås, men det är inte så troligt). Då, 1907, placerade han sig före Englund. Senare i Uppsala och Stockholm gick det tvärtom.

Anderén var en festprisse. Han arrangerade spelmanstävlingar hemma i Åkerby, och det sägs att han bjöd övriga medtävlare på konjak som han importerade privat. Alla var glada och gladast var Anderén som självklar segrare.
Anders Wadman i Väla tyckte också om att ha roligt och spelade mycket med Anderén tills Wadman en dag bestämde sig för att det fick vara nog med festen. Därefter spelade AW med Gällbo-Joel som var lite mindre vild.
Efter Wadmans död på 30-talet hade Joel Oskar Larsson som spelbroder och de höll ut trots att det 3-radiga oljudet (förlåt) började breda ut sig.

Någon gång på 30-talet hände det sig att Karl Jularbo kom till Lövstabruk för att spela. Efter den dagen var nyckelharpan döende. Räddningen var förmodligen August Bohlins arbete med den moderna nyckelharpan som ledde fram till att harpvirtuoser som Sahlström och Zetterström blev underhållningsspelmän i radio. Den treradiga harpans tid var kommen och lät så fint att ett flertal duktiga spelmän skickade sina instrument till Bohlin för omhalsning.

Resultatet på gott och ont känner vi till. Instrumentet lever och frodas och även om de gamla instrument som det måhända inte var lönt att kosta på hölls vid liv trots deras ofullkomlighet. Själv ofullkomlig, men nöjd och lycklig över att bandinspelningsutrustning uppfanns i tid (?) och att alla andra människor är så snälla och meddelsamma önskar jag frisk spel på er alla

De källor jag öser ur är alltjämt oförbrukade både som spelmän och berättare. De heter Karl Ågren, Elinge, Nils Furusjö, Imundbo, Gösta Hellström, Västra Vad och Christer Persson, Skärplinge

Björn Björn, 1988

 

 

 
| ©2016 resp 2017, 2018 samt 2019 Nyckelharpans Forum och respektive bidragsgivare