Spelmannen Styrbjörn Bergelt har lämnat oss. Han avled den 7 februari 66 år gammal. Närmaste anhöriga är hans maka Gerd och brodern Sigismund med familj.

Styrbjörn var en rikt begåvad och mångsidig konstnär, verksam inom musik, bildkonst, foto och musikinstrumentbygge.

Som 14-åring blev han fotografelev och fyra år senare fick han anställning som flygfotograf. Längre fram hade han under många år anställning som fotograf vid Karolinska Institutet.

Den musikaliska banan inleddes då han 14 år gammal blev trombonelev vid Stockholms Borgarskolas musiklinje. Han bytte senare till valthorn och började vid Musikhögskolan 1959.

Musiklivet blev rikt de följande åren; Basun i Matteuspojkarna. Nordiska Ungdomsorkestern i Lund. John Fernströms Kammarmusikensemble, Kungl.Teaterns operaturné och hornist i Gävle radioorkester. Hornet blev därefter hans huvudinstrument i en rad anställningar, bl.a. som Förste hornist vid Oscarsteatern. Även jazzmusiken fanns vid sidan om, bl.a. i Emanons storband och konserter med storheter som Lasse Färnlöf och Kurt Lindgren.

Men så kom folkmusiken att helt ta överhanden. I sitt hem hade Styrbjörn ett häfte med gotlandspolskor som han använde vid sina hornövningar. På radion fick han höra spelpipa som han och konstnärskollegan Åke Holmqvist sedan började spela. Det historiska intresset medförde studier i musikhistoria för Martin Tegen och Gösta Friberg, vilket ledde till att han även började ägna sig åt fiol och mandolin. År 1968 köpte hans far in en gammal nyckelharpa, en s.k. silverbasharpa, på auktion och med stöd i Jan Lings avhandling gav sig Styrbjörn Bergelt i kast med den. Några år senare kom hans far hem med boken Stråkharpan. Sådana instrument fanns inte att få tag i, så han fick själv tillverka ett för att kunna spela. Senare ledde han kurser i instrumentbygge vid bl.a. Nyckelviksskolan.

Under 1970- och 1980-talet medverkade Styrbjörn vid flera skivproduktioner, varav två fick Svenska Grammofonpriset; Å än är det glädje, å än är det gråt, 1976 och  Fornnordiska klanger, 1984. Hans första egna lp var Tagelharpa och videflöjt, 1979, den andra Randalin kom 1985 och den tredje och sista produktionen kom som bok med CD; Svarta jordens sång, 1995.

Styrbjörn Bergelt kom gradvis att förvärva en djup kunskap om gamla folkliga musikinstrument.

Denna kunskap spred han genom en lång rad föredrag med ackompanjemang på diverse instrument. Han medverkade även i ett par filmer och vid framträdanden i tv och radio.

Hans folkmusikaliska engagemang stärktes genom mötet med framstående spelmän och kulturpersonligheter. Anders Eklundh blev under många år hans spelkamrat på nyckelharpa och bland andra viktiga inspiratörer kan nämnas Håkan Andersson och Marie Selander. I grupperna Nordingarna och Ormen Långe utvecklade han under flera år sitt dansspel.

Styrbjörn Bergelt blev riksspelman 1983 på stråkharpa och spilåpipa och fick Zorns guldmedalj 1997 för sin insats för svensk folkmusik.

Utan Styrbjörns djupdykningar i traditionen, återupplivande av instrument och gränsöverskridande samspel mellan folkmusik och improvisationsmusik hade kanske inte den gamla nyckelharpan överlevt, stråkharpan aldrig ljudit, sälgflöjten inte varit lika vanlig och benflöjterna fått vila i frid i Birkas svarta jord. Han var centralgestalten när unga spelmän samlades kring gammelharpspelets sista utövare. Ett av Styrbjörns kännetecken var att han alltid nyfiket var på väg i sin musik. Hans inflytande är tydligt även hos grupper inom genren världsmusik.

Folkmusiksverige har förlorat en av sina mest säregna spelmän. Styrbjörn Bergelts karaktäristiska gammelharpspel har tystnat.

Vi kommer att sakna honom.

För spelmännen och vännerna,

Per-Ulf Allmo

Lena och Ingvar Jörpeland