Svar till "Apropå Nyckelharpan" Nationalinstrument - splittrar mer än det förenar.

I en artikel i SvD 17.3.02 argumenterar Musikmuseets chef Stefan Bohman och Lars Farago förbundssekreterare i "Riksföreningen för folkmusik och dans" mot att några motioner nu i Riksdagen föreslår nyckelharpan som Sveriges nationalinstrument.

Förtrytsamt argumenterar Boman och Farago att någon av motionerna påstår att nyckelharpan "......... har en klang av den svenska själen". Vidare skriver författarna: "Ett vanligt argument är att vi måste stärka en svag svensk identitet gentemot identitetsstarka nationer, eller idag - mot invandrargrupper". Det sista citatet måste väl vara hypotetiskt. Det sägs inte heller att det står i någon av motionerna. Längre fram heter det "Folkmusiken ingick från 1880-talet som en aktiv del i nationella identitetsbyggen på kulturens grund". Författarna reser ragg mot att historien ser ut som den gör. Tyvärr har det visat sig under historiens gång att musik kan användas både för och emot en god sak; min kommentar. Författarna menar också att det finns risker med att utnämna nyckelharpan till nationalinstrument, risker att instrumentets utveckling hämmas och att instrument och musik låses till bestämda former. Hur man kan sia om det? Eller skulle jag vilja påstå, det märks att Bohman och Farago inte är några musiker både på det försåtliga sätt som saken framställs och den politiska framtoningen. Man pläderar för dragspelet och fiolen som är mer spridda och långt viktigare för folkmusikens utveckling, kvalitet och användrning. "Det passar bra i vårt mångkulturella samhälle och hör samman med många andra folkmusikaliska traditioner som nu finns i vårt land". Är detta med sanningen överensstämmande? För en tid sedan kunde vi i TV se Johan Hedin spela nyckelharpa tillsammans med en flamencogitarrist och en indisk sitarspelare. Det var vä1 ett världsmusikmöte om något i vår svenska TV.

Den "enkla" nyckelharpa som trakteras av spelmannen på Källunge kyrkas portal (Gotland ca 1350) har genomgått en lång utveckling med små förändringar genom seklerna med plötsliga genombrott: en ny typ med resonanssträngar framträder på 1700-talet, omkonstruktioner av uppfinningsrika organister och spelmän ledde fram till silverbasharpan under 1800-talets första hälft, en nyckelharptyp som mästaren Eric Sahlström trakterade ända in på 1940-talet då han både förbättrade och utvecklade den kromatiska nyckelharpan. Sahlström kom att inspirera både yngre spelmän och byggare under 1970-talet. Vilken lycka att bygga sin egen nyckelharpa, många gjorde det, hela Sveriges avlånga land, man kan tala om en folkrörelse. "Utveckling" - ett slagord för musikbyråkrater. Vad är utveckling i musikaliska sammanhang: större former, sonatform, symfonier eller protester mot harmonisk upplösning som det tidiga 1 900-talets tolvtonssystem, jazzens improvisation? Utveckling av en konstform pressas inte fram av politiska ideologers önsketänkande. Utveckling uppstår när något mognat eller för att citera en rysk 1900-talstänkare, Plekanov, "Det finns ingen kraft på jorden vilken kan säga till konsten:

"Du måste ta denna och ingen annan väg". Utvecklingen kan vi se när vi står med backspegeln i handen.

Som nyckelharpspelman kan jag intyga vilket intresse nyckelharpan väcker, både i Sverige och utomlands. Instrumentet har magi och väcker intresse hos "främlingar": hur stäms den? hur stäms resonanssträngarna? etc och vad har den för historia och ursprung? Frågorna hopar sig - här brukar öppnas ett fält för kulturhistoriska diskussioner. Precis som vi nu värnar om vårt världsarv; Tanum, Birka, gamla kyrkor, våtmarker m.fl. Skulle man kunna tänka sig att värna om ett för Sverige unikt folkmusikinstrument. Varför inte med stolthet visa fram den svenska nyckelharpan för våra nya vänner. Musiken bygger broar, det vet jag.

Styrbjöm Bergelt

Riksspelman, instrumentbyggaren och instrument forskare

Styrbjörn vid Nyckelharpstämman i Österbybruk 2002