Eric Sahlströms staty

Inför skapandet av Eric Sahlströms staty skrev Gunnar Ahlbäck en artikel i Spelmannen, som här
presenteras i något nedkortat skick. Därefter följer bl a bilder från reparationen 2002.

Eric Sahlströmstatyn

Mer än bara en staty

Foto Esbjörn Hogmark

Vid folkmusikkonserten i Lövstabruk 1 augusti stod några långhåriga, pannbandsförsedda ynglingar vid försäljningsbordet och tittade och resonerade. Den ene var tydligen mer initierad än de andra. Om en bild av Eric Sahlström gav han upplysningen: "Det är nyckelharplirarnas Jimi Hendrix."

På något sätt kändes det fint och aktningsfullt. Ynglingen ifråga visste uppenbarligen vad en nyckelharpa var och kände till både vem Eric Sahlström var och hans storhet. Det märktes att när han tog till jämförelsen med Jimi Hendrix så var det det finaste omdöme han kunde ge. Och jämförelsen var väl inte så dum. Jimi Hendrix framstår ju som den verklige gurun för rockgitarrälskande ungdomar. Han var dessutom den store förnyaren inom sitt område som utvecklade gitarrspelet "genom att till virtuos spelskicklighet och fantasi lägga alla elektronikens möjligheter. Hendrix . wahwah-pedal, utnyttjade fuzzbox och feedback maximalt och kunde få gitarren att t ex gråta, tala eller låta som en bil." (Citat från Sohlmans musiklexikon.)

Även om man inte precis kallar Eric Sahlström för "guru", så gör han ändå skäl för benämningen i betydelsen "ledargestalt, idol; expert, person som är auktoritet på sitt område". Han var dessutom sitt instruments store förnyare, som kunde avlocka det hela registret av uttrycksmöjligheter.

Det som annars förvånade mig mest fråga om talet om Jimi Hendrix var att ungdomar av yngre årgång tydligen är välbekanta med denne 60-talets stora idol, som dog redan 1970. hans musik och insats lever uppenbarligen. Det kommer Eric Sahlströms också att göra. Efter pausen satt de fyra ungdomarna på första bänken tydligen för att riktigt kunna "digga" den musik som bjöds. Efter konserten stod de och prövade på att få fram toner på en nyckelharpa instruerade av Lotta Franzén. Kanske de om några år när de skall förklara Jimi hendrix storhet för några mindre vetande kommer att använda uttrycket "rockgitarrens Eric Sahlström

Eric Sahlströms storhet är odiskutabel och hans betydelse och insatser allmänt omvittnade. Alla vi, som intresserar oss för nyckelharpan, verkar vara överens om att det är riktigt att ett min-nesmärke kommer till stånd över honom. Men det har diskuterats i vilken form det skall vara: en minnessten,
en skulptur, ett nyckelharpsmuseum och/eller ett folkmusikinstitut, som bär hans namn, en gata eller plats, som får namn efter honom, ett stipendium, en minnesskrift etc.

Eric Sahlströms Minnesfond, som bildades efter spelmannens död 1986, har arbetat med frågan om ett permanent nyckelharpmuseum och folkmusinstitut i Lövstabruk. Men det förefaller vara en alltför lång och komplicerad väg dit och målet så avlägset, att det inte känns realiserbart inom överskådlig tid. Vi får tills vidare noja oss med de nyckelharputställningar med anställda nyckelharpspelande guider, som vi arrangerat i Leufstas orangeri under några ar. Skulle man ge en gata eller plats namn efter Eric Sahlström, så är närmsta aktuella ort Tierp och det känns knappast tillfredsställande varken för Erics hemsocken Tegelsmora eller nyckelharpsverige. Man vill ha ett mer påtagligt minnesmärke. Att dela ut stipendier för att stödja och uppmuntra ungdomar, som intresserar sig för nyckelharpan, tycker vi hör till fondens självklara uppgifter, som måste fungera oberoende av frågan om minnesmärke. Vi har hittills låtit stipendier utgå och bekostat spelmanskurser för ungdomar på Ekeby-holms slott norr om Rimbo. På initiativ av Gösta Sandström, Erics mångårige spelkamrat, startades där folkmusikkurser, som varje år samlat 70-talet deltagare främst nyckelharp- och fiolspelmän. Under alla år fram till sin bortgång medverkade Eric som lärare. Under de senaste åren har Sonia Sahlström varit kursledare.

Efter att inom fondstyrelsen ha diskuterat olika möjligheter att lösa frågan om ett minnesmärke, stannade vi för en skulptur i brons. Motiveringarna var flera. De flesta, som hör ordet minnesmärke tycks spontant förknippa det med en stod, ett monument med någon form av bild. Likadant var det inom fondstyrelsen. Vi ville ha en framställning av hög konstnärlig halt men som ändå på ett levande och påtagligt sätt gestaltade Eric Sahlström. Det låg då nära till hands att tänka på en friskulptur. Det levande intrycket kunde nås t ex genom att Eric återgavs spelande på nyckelharpa. Det föresvävade oss att man med detta betonade att hans musik lever och nyckelharpbyggandet i hans efterföljd fortgår. Porträttlikheten skulle vara sådan att ingen som kände honom skulle tveka om vem det föreställde. I ett skissförslag modellerade konstnären/spelmannen Ingvar Jörpeland Eric sittande på en bänk med plats för ännu en spelman. Framställningen var tänkt i naturlig storlek så att vem som helst, som kände sig hågad, skulle kunna sätta sig på den tomma platsen. Förslaget motsvarade i hög grad våra intentioner.

En skulptur som denna kommer att kunna stå som en symbol för svensk folkmusik överhuvudtaget. Eric Sahlström lyckades ju faktist att få sin spelkonst erkänd just som konst och inte bara som någon enklare form av musik. Erkännandena tog sig bl a uttryck i att han erhöll Kungliga Musikaliska Akademins medalj "För tonkonstens bevarande" och att hans porträtt införlivades med Statens porträttsamling på Gripsholm. I strävandena att få folkmusiken erkänd som en självständig konstart likvärdig med andra musikformer har han spelat en roll.

Nyckelharpans nyspridning var möjlig tack vare Eric Sahlström. Han visade och berättade om hur man skulle bygga harpor. Han ledde cirklar och medverkade vid kurser. Han ställde sina mallar och egna instrument till förfogande för framställning av de ritningar, som var förutsättningen för en större spridning av nyckelharpbyggandet. Mängder av intresserade besökte det Sahlströmska hemmet i Göksby för att få råd om bygge eller för att lära låtar. Det var dessutom flera, som via telefonkontakt, som emellanåt kunde bli intensiv, sökte att lösa sina byggproblem. Eric delade ständigt med sina erfarenheter. Så kunde att bygga nyckelharpor bli tillgänglig för alla som ville. Han lärde spela och blev speltekniskt stilbildande. Med sitt stora konstnärsskap förenade han en stor generositet. Han delgav oss ett mycket stort traditionellt låtmaterial tillsammans med alla de egna låtarna, Spelmansglädje, Hardrevet, Andakten osv. Och intresset för instrumentet spreds till alla delar av landet och utöver landets gränser. Intresset blev till en rörelse och de väckta bildade nyckelharpfolket, som möttes vid spelmansstämmor, där Eric Sahlström ofta inte bara var dragplåstret utan en förutsättning för stämman.

///

Den 24 augusti 1992 skulle Eric Sahlström ha fyllt 80 år. Vi räknar med att statyn är färdig tills dess.
Skulpturen kommer att placeras utanför hembygdsgården i Tegelsmora. Den ligger i närheten av kyrkan. Somliga har anmärkt att platsen ligger avsides. Men det är Erics hemsocken och man måste räkna med att också bygden vill hylla sin store son. Den ligger inte heller särskilt långt från Österby, Vendel eller Lövstabruk utan man kan räkna med att många, som kommer till spelmansstämmorna i trakten kan göra avstickare till Tegelsmora. Hembygdsgården i Tegelsmora kan dessutom bli en utmärkt plats för spelmansträffar, inte bara en plats för sahlströmsfondens sammanträden.

Gunnar Ahlbäck 1981

///

Eric Sahlströmstatyn invigdes sedan i Tegelsmora den 23 augusti 1992
Det hölls en minnesstund med kransnedläggning vid Erics grav på förmiddagen.

Kl 12,30 inledes programmet utanför hembygdsgården. Spelmän var Annika och Cajsa Ekstav, Peter Puma Hedlund samt Sture och Esbjörn Hogmark.
Gunnar Ahlbck hälsade välkommen, varefter jan Ling höllett högtidstal. Hasse Gille och Kurt Södergren spelade därefter en riddarmarsch - silverlåten kallad. Med riddarmarsch menas inte en låt från riddartiden, utan en låt man spelade till häst. Eg ridarmarsch.

Talman Ingegerd Troedsson avtäckte statyn varefter Hasse Gille och Kurt Tallroth spelade en vagnshusmarsch. Därpå följde en intervju av Ingvar Jörpeland.
Olov Johansson och Anders Mattsson, båda senare världsmästare, spelade ett par låtar.

Boken om Eric Sahlström presenterades varpå allspel vidtog med Leif Alpsjö som spelledare.

kl 14,00 vidtog Scenprogrammet med Ole Hjort och Bo Larsson, Ragnar Berglund och Åkerbypojkarna, Nisse Nordström och Ann-Christine Granfors, Eva Tjörnbo och Kjell Landström, Ditte Andersson, Styrbjörn Bergelt, Sture och Esbjörn Hogmark och Arne Bergman, Gösta Sandström och Peter Puma Hedlund mfl.

Per-Ulf Allmo plåtade Jan Ling och Hasse Gille

Lördagen den 15:e september 2002 fick Eric sin nya stråke

Några illvilliga personer hade demolerat stråken på Eric Sahlströmstratyn i
våras. Konstnären bakom statyn, Ingvar Jörpeland, fick nu tillverkad en ny.

Statyn restes ursprungligen med medel från Eric Sahlströms minnesfond,
och nu fick man efter vandalernas framfart också skjuta till medel för reparationen.

Ingvar ger stråken den rätta färgen innan den sätts på plats.

Och nu är Eric sig lik igen!

Bakom kameran: Esbjörn Hogmark.

Tillbaka till bildmeny / back to Pictures menu