Generellt talar man om tre modeller av gammelharpa. Kontrabasharpa, kontrabasharpa med dubbellek samt silverbasharpa. En fjärde skulle kunna vara den Jan Ling benämnde enkelharpa. Många räknar in den bland huvudtyperna Samtliga dessa termer har brister men här, liksom i de flesta fall i facklitteraturen används de som jag beskriver nedan

En harpa som mer förtjänar att räknas med skulle väl vara kontrabasmixturharpan, eftersom den , sett utifrån bevarade instrument, varit rätt allmän. I vart fall förhållandevis

Är det meningsfullt att dela in gammelharpan i ett antal modeller? Skulle det räcka med enkelharpa för enradiga och dubbelharpa för tvåradiga? Kanske, men nu är termerna etablerade och att ändra tillbaka till detta vore vanskligt, och det har heller aldrig varit en otvetylig användning av termerna så heller...

Sedan kan man ju indela gammelharpan i ett stort antal modeller, vilket gjorts av bland andra Tobias Norlind samt Ahlbäck/Fredelius, men bara undantagsvis har man nytta av det. Dock finns ett par modeller till som är värda att notera, då de kan hjälpa till att förstå hur utvecklingen gått till. Eller snarare KAN ha gått till. Det är skälet till att jag gör nedanstående genomgång. Det du finner här kolliderar inte med det Per-Ulf Allmos publicerat i sina böcker.

Jag ber om överseende med att jag här ibland använder termen löv, ibland stift. Det kommer sig av att jag klippt och klistrat från olika andra sidor på forumet

De tecknade skisserna jag använder som illustration är moifierade utifrån de Anders Eklundh gjorde till sin artikel om gammelharpan. Se HÄR

De första gammelharporna

Jag kommer här endast prata om gammelharpor i den betydelse termen allmänt ges. Dvs en nyckelharpa med resonanssträngar, förr med kropp utgröpt ur ett enda stycke och med en eller flera bordunsträngar. Så Moraharpan räknas inte dit.

Föreställningen att enkelharpan förgick kontrabasharpan verkar sakna stöd såväl vad gäller bevarade instrument som andra källor. Tvärt om finns rent utförandemässigt tecken som kan tyda på att de första gammelharporna hade löv på mer än "a-strängen". Jag ger mig inte här in i diskussion ang om inspirationen kom från liran eller sorbiska nyckelharpor eller om det fanns resonanssträngslösa nyckelharpor i Uppland vid tiden då gammelharpan kom till. Det ligger utanför artikelns sfär och jag kan bara hänvisa till Per-Ulfs böcker i ämnet.

Kontrabasharpan får vi se som de äldsta modellen av gammelharpa. Det var i den formen den levt vidare till våra dagar och nu verkar den dessutom öka i popularitet. Men alla enradiga, i betydelsen en rad nycklar, är kanske snarare att se som variationer än separata modeller.

På Anders skiss ser vi a-strängen, vi ser D-meloisträngen med basstift. Bordunen G (som ibland stämms i A men även andra stämningar förekommer) En del kontrabasharpor hade två bordunsträngar. Här kallar Anders borunsträng två för D. (d1) . Även tex C(1) är förekom

Kontrabasharpan brukar kallas 1700-talets modell. Den brukar påstås ha tillkommit då. Det vore bra om man bättre kunde åldersbestämma de äldsta bevarade gammelharporna. Detta även fast inget säger att även om de är från 1700-talet så motsäger inte det att de fanns 1600-talet. OM de kom på 1700-talet, vad slags nyckelharpor avses då i de skriftliga källorna från 1600-talet? Termen kontrabasharpa tillkom senare. Modellen få tills vidare sägas ha kommit på 1600-talet . Alternativet är att de harpor som spelades då är mer som Moraharpan eller de som finns avbildade från ytterligare ett par århundraden tidigare

Enkelharpa En del så kallade enkelharpor är helt enkelt kontrabasharpor som man tagit dän basstift eller mittstift på. Det finns även sådana som har varit enkelharpor från början (såvida man inte bytt nycklar på dem). De verkar dock vara yngre. Tittar man på de äldsta bevarade, med reservation för att jag förstås inte sett alla harpor, så ser de inte ut som på bilen nedan, utan som på bilen till höger. Skillnaden ligger i att det finns utrymme för

Den blir ju spelmässigt som en kontrabasharpa men med en förstärking av första meloisträngen. A-strängen.



Foto Gunnar Ahlbäck och det är Hasse Gille vid stråken

Sedan har vi då det som kan tänkas vara den felande länken. Det finns några få kontrabasmixtur- respektive mixturharpor med färre stift. I något fall en mixturharpa med endast tre mittstift. Bortser man från att de alla sitter i den enda raden nycklar, och inte i en andra rad vilket skulle göra den till silverbasharpa, så sitter löven likadant som på en silverbasharpa med få löv. Dvs bl a har den h-d-kopplingen.

Kontrabasharpa med dubbellek även benämnd Österbyharpa

Genom att koppla loss ett par löv och ge dem en egen nyckel i en undre rad fick vi en första tvåradiga nyckelharpan. Detta skedde under andra halvan av 1800-talet.

I position nummer ett behölls kopplingen h-d. Något Anders inte tagit med i sin skiss är den finess man finner på fjärde nyckelparet, är övre nyckeln betjänar undre radens löv och tvärt om. Eftersom c-strängen inte använes som melodibärane så var etta praktiskt. Genom att trycka in nyckel tre och fyra samtiigt fick man ett ackord som man visserligen kunde ta även utan att vända om nycklarna, men på detta sätt kan man ta dubbelgrepp med pekfingret på nyckel två respektive tre-fyra och ha pek-, ring- och lillfinger lediga för melodispel.

Något som också saknas på enna skiss är en ytterligare bordunsträng C placerad mellan g-bordunen och meloisträngen, d. G är den dominerande bordunen, som med fördel används som pulserande taktmarkör (snarare än den "obrutna bas" som brukar nämnas.) När man spelar på meloisträngen D så får man på detta vis med en c-bordun fast den kombinerade mixtur- och bordun-c-strängen ligger på andra sidan den tjocka G-bordunen.

Jag hör sägas att det finns Österbyharpor utan denna rena c-bordun. Kanske misstar man den för en resonanssträng, Jag har själv aldrig sett en Österbyharpa utan nämnda bordunsträng utom på Anders skiss.