"Så det låter"

Christer Wesström: Vem är jag?

Man skulle kunna säga att jag föddes direkt in i folkkulturen. Trots att jag fysiskt sätt är född på Söder och uppvuxen i Västerort kom jag ändå, till stor del, ta del av en svunnen folkkultur. Detta tack vare mina farföräldrar. Dessa var lantbrukare uppe i Skärplinge, norra Uppland. Sitt jordbruk bedrev de efter mycket ålderdomliga principer. Det var häst istället för traktor och det var handmjölkning istället för maskinmjölkning osv. Deras liv bestod av ett ständigt kroppsarbetande, men de hade en passion här i livet och det var musiken. Den gamla bygdemusiken. Båda räknade släktskap med namnkunniga spelmän(Karl Anderén, Zachris Åberg m.fl.). Farfar fuskade lite på enradigt dragspel och farmor spelade munspel och sjöng.

Vid fyra års ålder fick jag ett munspel i julklapp. Från julaftonen fram till nyårshelgen lärde jag in merparten av farmors gamla polskor och valser på mitt munspel. När jag fyllde 10 år tyckte farfar att det var dags för ett mer ”manligt” instrument så han köpte ett stort pianodragspel åt mig. Ganska snart kunde farfar och jag konstatera att dragspel inte var min typ av instrument. Så det fick bli munspel och gitarr(som jag fått av mina  föräldrar) även i fortsättningen.

Samma sommar som jag skulle fylla 12 år tyckte farfar att vi skulle cykla till hans syssling i Strömsberg, Spel-Oskar Larsson för att köpa en ”härpa”, dvs. en nyckelharpa. Sagt och gjort. Vi cyklade de två milen till Strömsberg. Hemma hos Oskar fick vi höra att Oskar slutat att bygga nyckelharpor. Oskar tyckte att vi skulle höra med Lång-Kalles Helmer(Helmer Karlsson i Österänge). Till saken hör att farfar tyckte att Helmers harpor lät illa. Det såg ut som om jag inte skulle få någon nyckelharpa. På julaftonen samma år(1964) kom Oskar cyklandes till farmor och farfar. På pakethållaren hade han ett jättepaket, invirat i filtar och mattor. Paketet var till mig. När jag öppnade det mumieliknande paketet höll mina ögon på att trilla ur. Det var en nyckelharpa!

”Ja ja tyckte pojken skulle ha en härpa ändå” sa Oskar.

Oskar visade hur man stämde den och spelade några enkla melodier. Sedan den dagen har den här nyckelharpan varit en av mina käraste ägodelar.

Nyckelharpan jag fick är av den gamla typen, dvs. en s.k. silverbasharpa. Den här typen av nyckelharpa är ett borduninstrument med en kärvare ton och hårdare spelstil än den moderna kromatiska nyckelharpan.

Mina första läromästare i harpspel blev Oskar Larsson i Strömsberg, Joel Jansson i Gällbo och Helmer Karlsson. När jag så i början av 1970-talet flyttade upp till Skärplinge tog mitt harpspelande verklig fart. Jag började lära låtar av Alfred Hillbom och den då 90-åriga Carl Carlsson i Elinge. Under årens lopp har jag hunnit spela med dem ”alla”, även storheter som Eric Sahlström, Viksta-Lasse och Ceylon Wallin.

 Under de första trettio åren jag var ute och spelade fick jag ofta höra att jag skulle slänga det där eländet och börja spela riktig harpa i stället(kromatisk harpa) Jag vet inte om det beror på dumhet eller envishet men jag framhärdade med mitt silverbasspel. På så sätt blev jag den sista länken mellan ”gamgubbarna” i Norduppland och nutiden. De flesta av deras låtar skulle varit förlorade om jag inte kämpat på.

På 1970-talet startade Peter Erson (Filip) och jag folkgruppen Grannlåtar. Peter spelade kromatisk harpa och jag spelade silverbas, munspel och gitarr. Peter och jag fortsatte, av och till fram till Peter bortgång. Då gick luften ur mig. En stark mättnadskänsla kom över mig. Nyckelharpsspelandet hamnade i bakgrunden, istället blev det mer rock, blues och jazz på gitarr. Lennart Jonsson och jag bildade underhållningsbandet Isen Går. Med denna grupp åkte vi Sverige runt, bl.a. hade vi en omfattande fängelseturné. Vi spelade på 43 av Sveriges dåvarande 85 fängelser. Det var en rolig tid, men sommaren 1986 bestämde Lennart och jag att vi skulle ta ett långt sommarlov från Isen Går. 20 år senare har vi fortfarande sommarlov.

Under några år försökte jag hålla mig från muciserandet. Spelade endast hemma och på midsommarafton. När Leif Alpsjö ringde mig i början av 1990-talet och ville ha med mig på en konsert i Orangeriet i Lövsta Bruk, tackade jag ja. På den vägen är det. Numera upptar spelandet ”all” min tid. Är det inte Silverbasorkestern så är det Brukskvartetten eller Calle och jag. Silverbasorkestern bildade Björn Andersson och jag 2001. I bandet är vi tre som spelar bl.a.silverbasharpa(Björn, Willy Wesström och undertecknad). Vidare så har vi Jan Block på dragspel och Calle Pettersson på gitarr och sång. Vi har spelat på Irland och på rockklubbar i New York. Brukskvartetten, som är ett hobbyprojekt består av Håkan Gavelin på ståbas, Gun-Britt Henricsson på slagverk, Calle Petterson på gitarr och så jag själv. I den här konstellationen tar vi ut svängarna lite mer. Ibland är det bara Calle och jag som spelar. Fast det låter som flera var det någon som sa. Intressant är att Calle spelar gitarr som om det vore en silverbasharpa!

Några projekt som ligger i drömpipelinen är att testa silverbasen i hårdrockssammanhang eller att spela den tillsammans med jazzmusiker.

Ok! Detta om mig för ögonblicket.

/Christer Wesström