Begåvningsproblemets lösning
av Anders Sparf

Utgiven på Nyckelharpans Forum efter tillstånd. Tidigare publicerad i Dalarnas Spelmansblad.

Anders, som hela livet arbetat med frågor om musikens innersta väsen, skriver här om problemet med rytmiskt respektive orytmiskt spel.

Så sent som vid senaste årsmötet med Svenska stråklärarförbundet - ansluten till en internationell organisation - hörde jag en välutbildad, skicklig och framgångsrik violinpedagog angripa, som han trodde, "onödiga rörelser" hos några unga talangfulla spelmän som visade hur man spelar och på stället "dansar" fram en polska: En total och fullständig artikulation med stråkarm och hela kroppen, när den livgivande musikupplevelsen fungerar som bäst. Pedagogen citerade även violinisten Sven i Härdelinsläkten som varit av samma mening. Och som bl a obskyrt använt det målande epitetet "svajmast" .

Hos spelmannen är musiken alltid levande som ett stöd i bakgrunden inför olika livssituationer. Även när han inte håller i en fiol och - skenbart - är tyst. Det är ingenting annan än ett naturligt sätt att vara. Vara intensivt levande hela tiden, att under livets olika skiften alltid vara på alerten och med tillförsikt och anpassningsförmåga möta varje svår livssituation.

Även papa Domingo sjöng alltid, när han utan ritning murade husen på Fuerteventura. Dalmålaren Mornils vissla de och förde osvikligt penseln.

Jag bemötte pedagogens kritik med stöd av följande erfarenheter:
År 1934 deltog jag i en violinistkurs med professor Johannes Welden som studerat i Paris för världens på den tiden främste violinpedagog, Otto kar Sevcik (som skrev de tusentals övningar som driver en nutida violinists teknik till en osviklig topp). För att pröva mig lade professorn upp ett notblad på notstället, med en melodi som innehöll ganska svåra rytmiska figurer. Med min då ganska goda känsla för rytm spelade jag igenom stycket nöjaktigt.

Men professorn såg att jag vid genomspelningen gjorde s k "onödiga rörelser". För att ta bort dem fick jag en tid orörlig stå på ett ben och spela.
Det hände senare att muraren Gustav Nilsson kom på besök och hörde och såg mig spela. Han hyrde ut stugan åt Petters Erik som förlorat sitt hem vid den stora branden i Gärdsjö och nu byggde en stuga i Backa. Efter mitt spel hörde jag Nilsson kommentera:
- Vilken skillnad på spel! Anders står avslappnad och ledig blickstill. Tonerna trilla fram lätt och ledigt, utan minsta ansträngning. Till skillnad mot Petters Erik och de andra spelmännen som spelar tungt och ansträngande. Och stå och böka med hela kroppen!

Visserligen fungerade det en tid, men något år efter kom jag på mig själv att jag spelade orytmiskt. Jag hade förlorat känslan för rytmen!

Undra på att jag blivit smått allergisk för lärda som inte förstår hur en människa fungerar inuti.

En pianolärarinna som utbildats i Helsingfors hade en elev som även ville spela fiol för mig. "Men", fortsatte pianofröken, " när hon räknar låter det så här: Ett, två, sedan ett uppehåll. Sedan kommer i snabb följd: tre, fyr. Hon saknar fullständigt taktsinne!"
Vilket enastående fynd! För mig som pedagog, som efter år av ansträngningar förvärvat insikten att manifesterad begåvning till syvende og sidst alltid är ett genialiskt beteende. Och att även ett geni kan bära sig idiotiskt åt. Vad generna kan leverera är normala organ utan defekt. Inte själva utnyttjande av dessa organ, som är ett beteende, en fjärde dimension.

Eleven, som redan tidigare spelat litet fiol, kom tilllektionen och yttrade ursäktande:
- Jag har dåligt taktsinne.
Ett försök visade att det inte fungerade alls. Jag började med att säga:
- Eftersom taktsinnet ej fungerar, ska vi nu ta itu med det. Talet om att den ene har bra taktsinne, medan den andre saknar det, är bara okunnighet och båg. För att få bra taktsinne måste man göra och bära sig åt på samma sätt som den som har bra taktsinne.
Taktsinnet kan placeras på olika ställen i kroppen, i fötterna eller i benen, i armarna eller huvudet. (Jag nämnde inte professor Sven Kjellström som enligt uppgift "hade taktsinnen i asselet).
- Däremot kan man inte placera taktsinnet i tungan, den är för lättrörlig. Jag föreslår att du, samtidigt som du säger en siffra vid räkningen, gör en bugning med överkroppen.Du kommer du att känna rytmen.
Hon följde mina instruktioner och spelade helnoterna i Hennings Violinskola och räknade varje taktslag. Med god rytm! (Egentligen är det fel att räkna. Munhålan har andra: uppgifter i musiken och får inte störas ).
Men jag såg att bugningsrö-relserna blev mindre och mindre. Till slut var de borta. Och då började hon räkna fruktansvärt orytmiskt, som förr. Jag avbröt henne med orden:
- Nu har ditt taktsinne fungerat i flera minuter. Det är bara att göra på samma sätt som den begåvade.
Jag tillade:
- Professor Seashore, han testar den befintliga begåvningen utan någon pedagogisk åtgärd, medan jag framkallar den genom saklig instruktion. Sådan undervisning kan du erhålla endast i denna avkrok. Inte någon annanstans.

Eleven försvann! Förmodligen trodde hon att jag var tokig, besatt av paranoia. Jag har själv undrat omjag inte är lite knäpp, när jag kommit till andra resul-tat än samtiden. Ideerna bara väller fram. Årtionde efter årtionde. Nattetid. Usch!

Anders Sparf