Gunnar Fredelius

Lite om mig själv samt ett stycke om "Kuoppalavågen" ur mitt personliga perspektiv.
Jag får synpunkter då och då på att jag inte skyltar tillräckligt med att Nyckelharpans Forum är min sida, vem jag är osv.
Så här kommer min EGO-sida! ;-)

2003 på Österby. Foto Esbjörn Hogmark

Jag ägnar också en del av sidan åt min far, Claes Fredelius.
Sidan om Perols Gudmund Olsson är också skriven från min personliga horisont.


Per-Ulf Allmo och Gunnar fångade av Esbjörn Hogmarks kamera
på harputställningen, Österby 2003

 


Här är jag här bland fiolspel,
knätofsar och hela härligheten man kanske präglades på.
Midsommarfirande i Boda.
Varför bryr jag mig om att nämna det? Kanske för att det sitter
i ryggraden att man förr var tvungen att rättfärdiga varför man
höll på med spelmansmusik. Man accepterades inte om man
inte hade en tradition som sträckte sig generationer bakåt i samma socken.
Senare florerade inställningen att man kunde gå snabbkurs i Bodaspel, Bingsjödialekt och
gud vet vad. Jag kommer att publicera mina tankar om dessa och andra riktningar inom
folkmusiken framöver. Tills dess citerar jag en man som framkastade
"äkthet är något man talar om om man inte har det"
Är spelmansmusik bra bara om den är äkta?
Är det ett kriterie för äkta folkmusik att den är bra framförd?
Ibland hör man ju den fasansfulla åsikten att det inte FÅR vara för bra om det skall vara äkta!

 

 

Ja, jag spelade bl a dragspel innan jag en hört talas om en nyckelharpa.. Innan dess psalmodkon och mandolin.

Psalmodikon fanns hos släktingar i Västergötland. Förutom att spela sådant den är tänkt för, hade de även använt psalmodikonet till dans. Det ansågs lite hädiskt, men vad gör man om inga andra instrument finns till hands...

  Perols Gudmund Olsson

 

Jag är ursprungligen fiolspelman och har min repertoar efter Perols Gudmund Olsson från Gärdebyn.
Honom lärde jag känna genom en annan guru, Sparf Anders, som under några år lade ner ett antal timmar i veckan på att förmedla spel och insikter till mig.
Semestrarna och snart sagt var helg for jag till Rättvik för att spela med Gudmund. Ofta i sällskap med min spelkompis Anders Gustavsson.
Hurv har nu givit ut en Perols Gudmund-CD :-)

Jag snubblade jag över, och blev fascinerad av, nyckelharpan. Mina första kontakter med instrumentet var genom Lundins och Kuoppalas mission (se nedan) samt innan dess en Tjärnharpa jag kom över. (Ovanstående länkar leder till sidor som är skrivna helt ur min personliga synvinkel)

Mitt hjärta klappar för gammelharporna. Men jag spelar också Olssonharpa, vilket ger mig möjlighet att hålla mina Rättvikslåtar vid liv. Varför spelar du fyrradigt?, frågade någon en gång. Svar: för att det är roligt! Treradig harpa spelas till husbehov men knappast mera. Nån gång i livet hoppas jag bli med kontrabasharpa.... Och Tenorharpa. Harpvärlden är mångfacetterad :-)


Jan Fahleman och Gunnar F

Tillsammans med Jan Fahleman startade jag upp tidningen Nyckelposten, och drev den några år. Den förvandlade föreningen Nyckelharpan, Stockholm, till en rikstäckande organisation. Tidningen drevs sedan av min web- och harpbroder Sven Nordin. Tidningen övertogs så småningom av Sture Möllerman, och den heter numer Nyckelharpan.

 


På en Rimbostämma. Foto Claes Fredelius

Sedan slutet av 80-talet har jag samarbetat med Gunnar Ahlbäck. Det har bland annat resulterat i en typologi, som bl a publicerats i boken/kassetten/CD:en "Nyckelharpan nu och då", som skrevs tillsammans med Jan Ling, och där Hasse Gille, Anders Eklundh, Anders Nordfors, Anders Stake Norudde mfl demonstrerar hur olika nyckelharptyper kan låta.

VM i nyckelharpa är ett annat exempel på vårt samarbete.

Första världsmästerskapen i nyckelharpa hölls 1990 på Österbystämman. Gunnar Ahlbäck och jag hade diskuterat att ordna en tävling under ett par år. Den första tävlingen ordnade Gunnar sedan i samarbete med Anton Jernberg och Anders Söderberg. Jag föreslog att vi skulle kalla tävlingen VM i nyckelharpa. Eric Sahlström hade ibland kallats världsmästare på nyckelharpa... En tanke var att det skulle väcka frågor att kalla tävlingen VM. Journalister kunde förväntas ställa frågor som "VM, är det inte ett svenskt instrument" och vi skulle få en chans att berätta om harpans ursprung, spridning och användning. Tanken med tävlingen var att

Vid efterkommande tävling, som hölls på Skansen i Stockholm gick även Eric Sahlströms minnesfond in och stödde tävlingen genom att skänka priset. De skänkte även ett vandringspris i vardera klassen som den som vunnit tre gånger i respektive klass får behålla. De priserna har ännu inte slutat cirkulera... Det året inleddes också ett samarbete med Gottfrid Johanssons musikaffär i Gamla stan i Stockholm, som skänkte priset till tävlingen "publikens favorit". Idén till den tävlingen norpade jag från Nordkalottsmästerskapet i dragspel.

Jag har producerat ett antal produktioner :-) Jag är speciellt glad att ha fått äran att producera "Återfödd" med Anders Sparf.

 


"Nyckelharpan nu och då"
Kort typologi samt genomgång av "nyckelharpans historia före Allmo"

Nyckelharpan Nu och Då kom från början som bok och kassett.
Den finns nu som CD och bok. Tyvärr har man använt en kassettoptimerad master i stället för den riktiga. Ljudmässigt inte SÅ farligt, men man missade att lägga in ett jättefint "bonusmaterial" som spelades in med tanke på CD-utgivningen.

Mer än hälften av skivan upptas av gammelharpor och bara den biten gör att skivan är värd att köpa. Anders Norudde, då Stake, Anders Eklundh, Ingvar Jörpeland, Sven Nordin, Hasse Gille och Mr kontrabas Anders Nordfors bjuder på ett varierat och helt enkelt underbart spel. Hasse och Esbjörn Hogmark spelar också med den äran på treradiga. Esbjörn visar lite en av en annan sida av sitt spel.

Carl-Johan Wikström drog Ellun Sootisi med sådan känsla att det gav eko såväl inom som utanför landets gräser. Esbjörn gavs uppdraget att ge prov på hur en Johanssonharpa kan låta. Jag hittade ingen Johanssonharpist som kunde ställe upp, så Esbjörn fick lära sig spela på den upp och nedvända leken :-) Syftet med skivan var ju gentligen bara att helt torrt visa hur de olika harporna lät. Men sätter man en mikrofon framför dessa spelmän så får man självklart mycket mer på köpet! Skivans enda svaga avsnitt kommer sig av att när inspelningstiden var slut så hade jag bara vad som var avsett som ett ljudprov med mig själv på Olssonharpa. "Alla drinkar på ett ben" lärde jag mig kvällen innan, Dal jerks Gånglåt ingick förvisso i min repertoar - men på fiol. Kaffebönan, som är ett virtuosstycke i hälsingestil tyckte jag var för magstark att ta med. Följden blev ett rätt mesigt spel, men det visar dock att det går att spela sånt på den som inte går på en treradig - helt enkelt därför att olssonharpan har större tonförråd och dubbel uppsättning av toner som den treradiga bara har en av.

Hoppas Musikmuseet tar fram de rätta banden och bonusmaterialet till nästa pressning!

 

 


Med Anders Gustafsson i Music on Lines studio


Här är Anders Sparf vid inspelningen av Återfödd.
Här är vi i Music on Lines nya studio.

Läs gärna min sida om Perols Gudmund!


På en Rimbostämma en gång i tiden. Till vänster min brorson Staffan Fredelius.


"Harpdoktorn" Otto Damgren med vita kläder i mitten. Gösta Sandström och Ragnar Karlsson tv. Själv står jag längst till höger.

Juryn för ungdomsmästerskapet 2001.
Gunnar Ahlbäck, Sigurd Sahlström, Peter Puma Hedlund, Nisse Nordström samt undertecknad
Foto Esbjörn Hogmark.

 

Lundin/Kuoppalavågen ur från min personliga horisont.

Genom sin arbetsplats, Vattenfall, kom min far Claes, bild tv, att delta i en byggcirkel där man byggde nyckelharpa. Ett instrument de flesta aldrig ens hört talas om. De få utanför den uppländska spelmansvärlden som hade hört talas om det, hade hört Eric Sahlström eller Thore Zetterström på radio, och hade ingen aning om hur instrumentet såg ut. Bland pionjärerna fann man namn som är aktuella idag - namn som Otto Damgren, Björn Björn, Per-Ulf Allmo, Ami Tärnström, Puma och många fler. Man byggde efter Herold Lundins ritningar. Hur det gick till kan man få en bild av om man läser Curt Jinders beskrivning av den tiden
Så här såg det ofta ut på köksbordet hos oss, och hos åtskilliga andra...

 


Min far Claes Fredelius, med sitt första Lundinbygge. Min mor Dagny hänger med.
På väggen bakom skymtar en Tjärnharpa.

 

När man byggt klart sina förstlingar slog man sig ofta ihop i grupper
i avsikt att lära sig stämma och spela. Min far tog med sig åtm något tiotal hem, i det syftet.

Hasse Lantz med rutiga skjortan på bilden tv, tillhörde dem jag lärde känna den vägen. Bilden tagen 25 år senare.
T h Björn Björn, som också tillhörde Lundinpionjärerna. Här laddar han upp med en korv inför VM.

Kuoppala kom ibland på byggträffarna och inspirerade. Hasse blev en flitig och uppskattad byggcirkelledare.

 


Undertecknad under en paus på Vasaloppet tillsammans med spelkompisen Maria Hallin, vars far gått samma byggkurs som min.

Mats Kuoppalas nyckelharpskola hade kompspel som en viktig ingrediens. Det möjliggjorde för de som just byggt sina kursharpor att snabbt kunna komma igång och spela med.

Så på allspelet på Vasaloppet på stadshuset (anordnat av Mats) fanns medelålders byggare som aldrig tidigare spelat något instrument och som här, någon vecka efter att ha byggt sitt instrument, kunde stå på scenen och spela tillsammans med Mats, Eric Sahlström och en massharporkester. Detta bidrog starkt till att skapa en entusiastisk pionjäranda - korsad med känslan att vara med och levandegöra en uråldrig tradition.

Eric Sahlström hade den tuffa uppgiften att spela sig igenom alla hundra (?) nybyggda Lundinharpor.
Många hade just fått dem färdiga och hade inte hunnit justera in dem. Eric hittade något vänligt att säga om nästan varje exemplar. Men om en av dem frågade han "är det höl i den?". Den var väl inte fjäderlätt...
Om en sa han "den har fin färg" och om en "den här är välstämd".... Men om ett antal sa han också saker som "bra ljud", "lättspelad" "fint gjord" osv. "Ljummar bra" var omdömet om Claes harpa, som han tog sig tid att spela en snutt extra på. Lättad över att få rensa öronen från mindre väl injusterade harpor...

Många av oss i Stockholm, Spånga, Jakobsberg osv fick annars snart erfara att våra Lundinharpor inte "dög" när vi stötte i hop med självutnämnda "experter" från norra Uppland. Ju mindre man vet, desto lättare är det att ha en bergfast tro på något. Alla nordupplänska harpor var inte heller några mästerverk... En liknande lustifikation var att man på den tiden ibland hörde nybakade fiolspelmän säga att nyckelharpa lät så falskt och hemskt, men när man hörde deras eget fiolspel undrade man om de verkligen spelade barhänt :-)

Senare har jag lärt känna spelmän från norra Sverige som hade liknande erfarenheter från de första Österbystämmorna. De som gjorde uttalanden som "det där är inga riktiga nyckelharpor" osv, hade ofta en tradition som sträckte sig några månader tillbaka i tiden. Att Sahlström tex faktiskt berömde ett antal harpor på stadshuset bortförklarades med att "Eric säger aldrig ett ont ord, oavsett vad han tänker".
Men det där är historia nu, och folk har med tiden blivit mer toleranta. Och harporna mer välbyggda - oavsett modell.
 


Vad man får och inte får finns det ju många som har synpunkter på. "Man får inte titta på nycklarana när man spelar", heter det. Antingen gör vi det på trots här, eller så kanske vi hittat nya nycklar...

I kretsen kring Kuoppala på 70-talet och hans grupp Harpan Min fanns spelmän som Peter Puma Hedlund, Åsa Jinder, Ragnar Berglund mfl

Det bestående intrycket från denna period är att det var en härlig tid med alla entusiastiska nyckelharpister.

Och att vi har Eric Sahlström, Mats Kuoppala Liljeholm, Gösta Sandström, Gunnar Ahlbäck, Östen Öhman och många fler att tacka för att nyckelharpan i dag är det självklara inslag i folkmusiksverige som den är.

 

 

 

Till Nyckelharpans Forum (om du redan är där i frame på sidan spelmän, klicka då i stället i menyraden)