Det talades kanske mer förr om den omdiskuterade folkpolistermern "äkta spelmansmusik".
Det finns många starka skäl att inte använda dylika subjektiva, skenbart objektiva, termer.
Trots det så är det något som dyker upp i mitt medvetande när jag tänker på bröderna Wallin.

När jag då funderar över varför så handlar det naturligtvis delvis om tradition.
Men det utmärkande för bröderna är något annat.
Något som placerar dem i en kategori som inte är månghövdad.
Ceylon spelade var låt på nytt varje gång. Hon broderade inte ut på ett sätt så
de som lyssnade tänkte "oj, vad han ändrar o improviserar" utan det handlade om ett
förhållningssätt.
Central var kärleken till låtarna och inlevelse.
Samma kärlek till låtarna och inlevelse finner man hos Henry fullt ut.

På Ceylons tid var det många som på grund av, den på ett sätt skenbara, enkelheten i låtarna
snabbt lärde sig dem och sade sig därför kunna dem. Men - det är skillnad på att spela
en låt och att kunna den!
Det gör mig konfunderad när jag hör någon föreslå en låt och någon säger "nej, den spelade vi igår",
eller förra veckan eller i fjol! Sen väljer de en annan låt och drar den två gånger rakt igenom och
hoppar vidare till nästa och lämnar känslan "hade det inte varit roligt att i stället spela den de spelade igår
10 gånger, tills de hittat e känsla i låten i stället för att hjälpligt köra igenom låt efter låt"?

Det handlar väl också om en mognad. Som färsk spelman kanske man tenderar att stirra sig blind på
hur skickligt eller nyskapande man spelar. Eller hur många låtar man kan.

Jag inser när jag säger detta att jag tenderar att låta folkmusikpolis / tråkmåns. Tanken skrämmer
mig eftersom jag tycker illa om sådant. Musik är ett sätt att uttrycka sig och trycker man ned någons spelsätt
eller attityd till musiken så visar man bara att det finns aspekter av musiken man inte förstår!
Men det hindrar inte att jag vill hylla den attityd till spelmansmusiken man starkt finner hos bröderna Wallin .