Henry och Ceylon Wallin
Personliga reflektioner kring Henry och Ceylon
Det talades kanske mer förr om den termen "äkta spelmansmusik".
Det finns skäl att inte använda sådana, skenbart objektiva, termer.
Trots det så är det något som dyker upp i mitt medvetande när jag tänker på bröderna Wallin.
När jag då funderar över varför så handlar det naturligtvis delvis om tradition.
Men det utmärkande för bröderna är i högre grad något annat.
Något som placerar dem i en kategori som inte är månghövdad.
Ceylon spelade var låt på nytt varje gång. Tog tillvara på låten. Hon broderade inte ut på ett sätt så
de som lyssnade tänkte "oj, vad skickligt och improviserat " utan det handlade om ett
förhållningssätt.
Central var kärleken till låtarna. Liksom inlevelse.
Samma kärlek till låtarna och inlevelse finner man fullt ut hos Henry.
På Ceylons tid var det många som på grund av, den på ett sätt skenbara, enkelheten i låtarna
snabbt lärde sig dem och därför sade sig kunna dem. Men - det är skillnad på att spela
en låt och att verkligen kunna den!
Det gör mig konfunderad när jag hör någon föreslå en låt och någon annan säger "nej, den spelade vi igår",
eller förra veckan eller i fjol! Sen väljer de en annan låt och drar den två gånger rakt igenom och
hoppar vidare till nästa och lämnar känslan "hade det inte varit roligt att i stället spela den de spelade igår
tills de hittat känslan i låten i stället för att hjälpligt köra igenom låt efter låt"?
Det handlar väl också om en mognad. Som färsk spelman kanske man tenderar att stirra sig blind på
hur skickligt eller nyskapande man spelar. Eller hur många låtar man kan. Eller hur exakt likt förebilden man spelar den.
Det finns väl ett värde i de sakerna, men det finns viktigare beståndsdelar i musiken. Kanske helheten...
Musik är ett sätt att uttrycka sig och trycker man ned någons spelsätt
eller attityd till musiken så visar man bara att det finns aspekter av musiken, eller medmänniskan, man inte förstår!
Jag hörde någon säga "den där spelar ju inte Henry likadant som när han spelade den med Ceylon".
Jojomen! Inte så att han grammofonmässigt spelar den likadant - alls inte!
Men däremot är inlevelsen, eller snarare identifikationen, till låtarna oförminskad
Jag bugar mig för det Wallinska förhållningssättet till spelmansmusiken
Gunnar Fredelius
Ceylon Wallin. Foto Erik Fredelius
Nej, den är inte från frimärket, men
från
samma plats o tidpunkt. Foto Erik Fredelius
På en Kungsängenstämma på 70-talet
. Foto Gunnar Fredelius
Henry Wallin med Sven Nordin - här på Österbystämman. Foto Gunnar Fredelius
Henry Wallin och Hasse Gille framför dammen. Foto
Birgitta Wallin