Psalmodikonsidan

Gunnar Fredelius

Historik

Jonas Erik Larsson

Jonas Erik Larsson , Vallen, Marsliden, född i Fjällboberg Vilhelmina 1853-06-27
med sitt psalmonikon .
"Jonas Erik Larsson fyllde 89 år samma dag som tidningen Folket I Bild (FIB) och
fotografen Dahlberg besökte honom i Marsliden.
Instrumentet han spelar på är en psalmodikon eller notstock." /Källa: Vilhelmina Fotoarkiv

 

Psalmodikonets ursprung och historia

 

Psalmodikonet spreds i Sverige genom prosten Johan Dillner som med början 1830 publicerade böcker, ritningar och koralboken siffernotsatt för psalmodikon. I Norge gjorde Roverud motsvarande med sitt salmodikon. Båda utvecklade sina modeller utifrån dess danske upphovsman J W Bruuns modell. Psalmodikonet hade sin storhetstid runt mitten och senare delen av 1800-talet, då de var obligatoriska i skolorna. Därefter klingade det av. i skolorna tog tramorgeln succesivt psalmodikonets plats.

Man har försökt uppskatta hur många psalmodikon det fanns under dess storhetstid. Det är mycket vanskligt att uttala sig om. Man kan få ett hum om antalet utifrån hur många siffernotsatta koralböcker som såldes. Sedan gick det ut en kunglig rekommendation om att alla församlingar skulle skaffa ett. Sannolikt följde en majoritet rekommendationen. En del församlingar hade kanske flera. Sedan var de obligatoriska i skolan. Hur många klasser fanns det? I mindre skolor gick barn i olika ålder i samma klass. Det fanns stora klasser såväl som små. Så uppgiften hur många församlingar eller klockare vi hade, hur många folkskolelärare skulle ge en bas att utgå ifrån. Sedan har vi då nykterhetsrörelsen arbetarrörelsen och inte minst alla de hushåll som skaffade ett. Man kan titta på hur stora upplagor relevanta böcker såldes i. Dock förekom att man hellre skrev av dem än köpte en. Jag gjorde ett stickprov i bouppteckningar i en Värmlandsförsamling och påståendet att psalmodikonet var det vanligaste instrumentet visade sig i det fallet stämma. Det var fler psalmodikon än fioler. Stickprovet visar egentligen bara att det just där just då var fler psalmodikon än fioler som upptogs i bouppteckningarna. Jag räknade inte hur många bouppteckningar som helt saknade instrument. Vi vet inte om fioler gömdes undan, med tanke på att man vid denna tid brände fioler eftersom de ansågs syndiga. , men helt klart var det en succé. Obligatoriskt i skolor, flitigt använt i kyrkor, frikyrkor, nykterhets- folkbildnings och arbetarrörelsen. Så påståendet är inte orimligt men kan heller inte bekräftas. Medan det i Danmark närmast blev en flopp. Det spelades lokalt fortfarande under min barndom - dvs 1950-talet. 
Det levde kvar längre i vissa landskap. Bland annat i Västergötland och de nordligaste landskapen.

Spelet dog aldrig ut helt. Många som spelar har dock uppnått pensionärsåldern. Idag spelas det i Sverige, Finland, Norge och bland skandinaviska ättlingar i USA, om än i blygsam omfattning. De flesta vet nog inte ens vad ett psalmodikon är. De må gälla en del andra instrument också, men psalmodikon har nog de flesta inte ens hört talas om.    

Något som har kallats det tyska psalmodikonet kan dateras till cirka 1820. Upphovsmannen var organisten och läraren Bade. Man skulle kunna landa i att han är psalmodikonets skapare. Men vi landar snarare i att det var Jens Worm Bruun, som också namngav sin variant av instrumentet , som sedan tjänade som förebild för Dillner såväl som Roverud. Deras respektive förbättringar gjorde psalmodikonet till det instrument vi känner idag. 

Den käpphäst jag framfört genom åren, och andra med mig, nml att Dillner/Roverud inte skapade psalmodikonet är inte oomtvistlig, om man tittar närmare på problemet. Det hänger helt enkelt på hur man definierar instrumentet. De flesta säger att det är ett ensträngat instrument, vilket långt ifrån alltid stämmer, och det har en greppbräda med band. Det hade inte Bruuns psalmodikon. De flesta psalmodikonspelare skulle säkert behöva viss träning innan de drägligt kunde spela melodier på Bruuns instrument.

I och med detta har jag väl skapat tillräckligt med osäkerhet för att kunna säga - let the story begin




Tack Per-Ulf Allmo för detta klipp
från Stockholms Dagliga Allehanda, onsdagen 27 oktober 1830

INRIKES NYHETER

Stockholm. Det är bekant, att Kongl. Maj:t, uppå Preste-Ståndets wid sista Riksdag gjorda underdåniga anmälan, förklarat sin nådiga önskan och förwäntan wara, att Församlingarne i Riket anskaffa och inköpa erforderlige exemplar af den utaf K. Hofpred. och Kyrkoherden Dillner utgifna Choralbok för Psalmodikon äfwensom af sjelfwa Instrumentet. Då denna Kongl. Maj:ts nådiga förklaring likwäl icke blifwit Allmänheten meddelad annorlunda än i SQRs Cirkulärer, tro wi oss för den goda sakens skull böra lemna densamma en större publicitet.

 

CARL JOHAN med Guds Nåde, Sweriges, Norriges, Göthes och Wendes konung.

Wår ynnest och Nådiga benägenhet med Gud Allsmäktig, Troman och Tjenare, Doctor, Biskop, Commendeur af Wår Nordstjerne Orden; så ock Consistoriales! Hos OSS har Preste-Ståndet wid senaste Riksdag uti underdånig Skrifwelse af den 16 sistledne Februarii, anmält, att, då Ståndet efter wunnen erfarenhet af den swårighet, som inom Församlingarne i allmänhet möter för begagnande wid Gudstjensten af flera i den nya Psalmboken upptagne Melodier, såsom för menigheten okände, med Tillfredställelse inhämtat, det en ändamålsenlig och förbättrad method Qll afhjelpande af nämnde olägenhet, blifwit af Hof:Predikanten och Kyrkoherden Magister Johan Dillner uppgifwen, bestående uti nyttjandet af en i wanliga ziffror utförd Choral:Bok, utur hwilken Melodierne mechaniskt uttagas med ett för sådant ändamål inrättadt Instrument af den enkla beskaffenhet, att detsamma kan af en Socken:Snickare förfärdigas jemväl af en uti tonkonsten alldeles okunnig begagnas, samt enär framgången av denna angelägenhet beror på afsättningen och utspridandet ibland allmänheten af den utav Dillner, till upplysning öfweromförmälde nya method genom Trycket utgifna Afhandling, funne Preste:Ståndetsig böra i underdånighet hemställa, att det OSS täcktes gifwna Eonfistorierna i Riket tillkänna wår Nådiga Wilja, att alla Församlingar i Riket måtte uppmuntras att inköpa och förskaffa sig omförmälte af Hofpredikanten Dillner författade och utgifna Choral:Bok, äfwensom att Eonfistorierna måtte förse sig med Normal:Instrumenter , för att tjena till modeller vid förfärdigandet (av detta nya instrument)

 

 

Början

 

I facklitteratur såväl som bland folk i gemen, har åsikterna kraftigt gått isär om när psalmodikonet kom till och vem som skapat det. Psalmodikonet definieras dessutom inte sällan på ett sätt som inte stämmer in på en stor del av instrumenten. Så låt oss bringa reda i detta

Värdefull information finns att läsa i en uppsats av Kirsten Ostenfeld i Köpenhamn. Än mer värdefullt är förstås Bruuns, Dillners och Roveruds egna berättelser. Sen kan det alltid dyka upp ”nya gamla” fakta, men det här redovisade får anses gälla tills något tillkommer som rubbar berättelsen på någon punkt. De stora dragen ter sig solitt fastslagna i och med att Bruun och Dillner med egna ord beskrev det där och då och inte tillbakablickande senare.

Förr hävdade en del seriösa forskare något som man också kan läsa i svenska uppslagsböcker och facklitteratur, nämligen att Dillner uppfann psalmodikonet. I Norge har man inte sällan hävdat en annan sanning. Flera annars trovärdiga personer har där hävdat att Lars Roverud uppfann det. Herrar Dillner och Roverud är oskyldiga till dessa myter, då både båda själva uppgav att de utvecklat ett i Danmark förekommande instrument – Bruuns psalmodikon. Man skulle kunna säga att de är skapare av sina respektive modeller, men inte av psalmodikonet som sådant.

Att idag skilja på Dillners och Roveruds modeller vore knappast en bra ide' eftersom många instrument bär spår av bägge två.

Den som myntade termen psalmodikon var alltså dansken J W Bruun  och det finns omnämnt i ett protokoll som också är det äldsta skriftliga belägget för instrumentet. Vidare i en samtida tidningsartikel och i en bok.  
Citat från Aarhus Stiftstidende 1824-05-01 dvs då instrumentet funnits i två år. Bruun hade beräknat priset till under en riksbankdaler, och här ser vi att det då mycket riktigt fanns i handeln för en rbd
" Hr. J. W. Bruun, Lieutnant og Skolelærer, har udfundet et Instrument, kaldet Psalmodicon, hvis Hensigt er at yde en sikker Veiledning ved Underviisning i Tonestigen, Accorder, Charole, etc.. Det er simpelt, at enhver Snedker kan forfærdige det, og dog kan derpaa udføres Alt, hvad der kan synges, Alt hvad nogetsomhelst Instrument kan frembringe. Man kan lære at spille det i første Time, og i den anden spiller man fra Bladet. Det kan aldrig forstemmes, thi hvordan det end staar, er det dog altid stemt. Det har kun een Streng men derpaa haves alle høilige Toner lige indtil Fugle- og Musepib. Det vil, siger Proffessor Scholl i sin Anbefaling: som et ubekosteligt Børneinstrument vække Gehører og give en ypperlig Forøvelse til videre Fremskridt i Musiken, hvorfor han ønsker Psalmadicon almindelig bekjendt. (Det faaes tilkiøbs i København hos Musikhandler Lohse for 1 Rdr.-Sølv. Her i Aarhuus kan man faae det at se paa Adressekontoiret)."

Som jämförelse: Jag såg en bouppteckning från samma tid, där en spelman efterlämnat en nyckelharpa och dess värde angavs till två riksdaler! Det kan nämnas att om ett psalmodikon kunde fås för en riksdaler, så var priset för en koralbok en halv riksdaler

Dillner och Roverud förbättrade instrumentet, oberoende av varandra  och båda lyckades sedan på kort tid sprida instrumentet i en omfattning som saknar motstycke. I Dillners fall tog spridningen fart på riktigt med avstamp 1830 i och med utgivandet av boken Det Swenska Presterskapet , Till fromhetens och sångens vänner i mitt fosterland samt " "Melodierna till Svenska kyrkans psalmer, noterade med ziffror" . 

En förutsättning för den snabba spridningen var en ritning med vars hjälp den någorlunda händige kunde bygga sitt eget instrument och stråke. En sådan ingick bland annat i en av de första böcker i ämnet han gav ut. 
Syftet alla tre hade var att lyfta psalmsången i kyrkorna samt att få fram ett hjälpmedel för skolans musikundervisning. Bruun till en början med fokus på skolan medan Dillners först fokuserade på kyrkan och att få ut melodierna till den nya koralboken

Olle Israelsson med ett psalmodikon.
Instrumentet finns i hembygdsgården i Storuman. 

Kirsten Ostenfeld i Köpenhamn framlade en värdefull uppsats redan 1978, där hon rätade ut de stora frågetecknen angående instrumentets tillkomst. Ser man till minsta gemensamma nämnare av mina rön, Peter Ellertsens och Kirsten Ostenfelds har vi en historiebeskrivning som såvitt jag vet är den mest heltäckande hittills. Addera sedan Kristina Buzinovs uppsats om psalmodikonet så har vi en än mer heltäckande bild. Vi är alltså några som med öppet sinne tagit oss an uppgiften att reda ut historien och vi har landat lika så att de tillsammans bildar en enhetlig historieskrivning. Skulle man göra en avhandling om psalmodikonets historia så finns förstås oändligt mycket mer att tillägga. I första hand ang Dillners och Roveruds gärningar, hur spridningen gick till, användandet i skolor och föreningar.

I Tyskland hade vi ovannämnde
Bade, som arbetade parallellt med Bruun med samma sak. Dvs att få fram ett instrument som var lämpat för den siffernotskrift som sedan tidigare var i bruk i Tyskland och Norden. Bruun skrev 1823 att han skulle ta reda på om Bades instrument kanhända hade något som var värt att ta efter. Mer om den saken vet vi inte, vilket får ses som att Bruun inte fann något hos Bade som han kunde inlemma i sin modell. Han såg å andra sidan heller inte fördelarna med Dillners och Roveruds instrument. Det förefaller som att Bade var klar med sitt instrument före Bruun, men hans modell har satt än mindre avtryck i historien än Bruuns.

I Rodney Sjöbergs bok Psalmodikon och siffernoter till heders igen finns en faksimildel där vi, bland annat intressant, kan läsa Bruuns egen berättelse. Det inkluderar varifrån han fick ide'n (även om det ändå lämnar ett litet frågetecken efter sig) och hur hans resonemang gick när han inte utrustade det med greppbräda med band. 

När något väl kommit i tryck kan det vara svårt att få gehör för revideringar när det kommit fram nya säkra fakta som slår hål på gamla myter. En myt är en myt även när den finns i tryck även om det är uppslagsverk och facklitteratur. Ett exempel är den gamla uppgiften att Roverud tillsatte halvtonsteg så att han till skillnad från Bruun hade en kromatisk skala. Det lät trovärdigt, särskilt som han tog hjälp av en matematikprofessor för att räkna fram var banden skulle sitta. Det ger intryck av att Bruuns instrument saknade halvtoner. Men det var tvärt om. Brunns instrument saknade band.  I stället hade man markeringar för 21 tonsteg per oktav!! I stället för egentlig greppbräda användes locket som sådant, med markeringar för tonerna. Instrumentet saknade ljudhål. Däremot fanns en öppning där man kunde stoppa in stråken för förvaring!

Bruun beskrev sitt psalmodikon som ett mellanting mellan gitarr och fiol, med fingersättning som på ett klaverinstrument. Han angav att det kunde hållas som en gitarr och tex även som en bas. Men bäst är att lägga den på ett bord så att bordsskivan tjänar som extra resonanskropp

Dillner tillsatte den speciella, typiska, trappstegsliknande greppbrädan (i folkmun kallad stegen) medan Roverud använde metallbyglar som band på greppbrädan, likt en gitarr.

Kristen Ostenfeld publicerade alltså nämnda uppsats 1978. "PSALMODlKON - et dansk musikpædagogisk eksperiment". Då kunde man fråga sig hur det är möjligt att man långt efter det, fortsätter man att sprida de gamla skrönorna på böcker och hemsidor TV i Sverige och Norge. Skrönorna har levt kvar även hos auktoriteter på området. Skälet är förstås att finna i att även om psalmodikonet numer lever ett undanskymt liv i Sverige och Norge, så har det varit omåttligt populärt här. Och det spelas än idag i levande tradition. Intresset är helt enkelt större i Sverige och Norge och även i USA än i Danmark. Om uppsatsen hade publicerats här hade den kanske blivit mer uppmärksammad. I Danmark blev psalmodikonet aldrig samma succé. Troligen pga att till skillnad mot vad Bruun sa när han propagerade för det, så var hans modell allt annat än lätt för en nybörjare att spela. Bruun var en entusiastisk teoretiker utan musikalisk skolning, medan Dillner och Roverud var skolade musiker och inspirerande pedagoger.

Efter de ändringar Roverud och Dillner gjort blev det äntligen vad Bruun tänkt sig från början. Det vill säga ett instrument med vilket den musikaliskt ej utbildade, icke notkunnige, kunde ta ut melodier efter siffernotskrift på. Det kan också ha spelat in att såväl Dillner som Roverud övertygande kunde demonstrera sina instrument, vilket förstås övertygar mer än om något teoretiskt bara berättar om den. Men framför allt var nog orsaken just det att Dillners och Roveruds instrument hade fasta tonsteg vilket förstås för en nybörjare gör en avsevärd skillnad.  

Kanske, hemska tanke, har ett utslag av viss patriotism spelat in när norrmän med emfas hävdat att Roverud uppfann instrumentet, liksom att Dillner fått äran som uppfinnare i Sverige. Men troligare är kanske att det faktum att de bägge var de som införde instrumentet i respektive land lett till att man dragit en förhastad slutsats

Dillner har oskyldigt anklagats för att medvetet försöka att utplånana den folkliga koralsången. Den vi känner som dalakoraler. Det var inte syftet! Sången i kyrkorna var ofta bedrövlig vilket man ville åtgärda. Akut var också att snabbt sprida melodierna i nya psalmboken. Likaså att underlätta musikundervisningen i skolorna, som vid denna tid prioriterades högt, efter att tidigare ha försummats. Det finns målande beskrivningar om en kamp mellan församling och klockare, där församlingens skrän försökte överrösta klockaren, eller i förekommande fall orgeln. Det var olika på olika ställen, men den romantiska bilden av en församling som vackert sjöng och samstämt krusade ut koralerna får ses som just romantiserad. Det påstås frekvent att Haeffner och Dillner också strävade efter att dra ned tempot. Det var dock ett välkänt faktum i alla tre länderna, att psalmsången redan tidigare gick i ett olidligt lågt tempo, även om det på sina håll krusades och drillades i överflöd. Det faktum att Dillner tecknade upp folkliga koraler och visor visar också hur fel det är att tro att hans syfte var att kväsa dem

Kirsten Ostenfelds uppsats ger svar på två speciella frågor jag funderat över. I Rodney Sjöbergs bok, Psalmodikon och sifferskrift till heders igen, finns en bild på ett ”danskt kantokord” som ser ut som en blandning av Dillners och Roveruds instrument men med en kurvad, fiolliknade, greppbräda utan band. Det visade sig vara ett instrument Claudius Rosenhoff skapat i ett försök att förbättra Bruuns konstruktion. Mer om detta längre fram

Gisli Olsen med tangentpsalmodikon
Gisli Olsen med ett av sina tangentpsalmodikon

Den andra frågan gäller tangentpsalmodikonets tillkomst. 
Bruun är den som ska ha äran av att ha skapat tangentpsalmodikonet, som fick avsevärt bättre spridning än hans psalmodicon, och lever kvar än i dag om än i liten skala. Gisli Olsen heter en man som bygger och spelar tangentpsalmodikon och håller den facklan brinnande. 

När Bruun skapade tangentpsalmodikonet gjorde han det i samma syfte som när han skapade sitt första psalmodikon. Han ville ha ett enkelt få fram ett instrument som även den musikaliskt oskolade, icke notkunnige, allmänheten lätt skulle kunna lära sig spela på.

Jag citerar Kirsten Ostenfeld: 
"I en notering i "Kjøbenhavns Skilderie" d. 3l.8.1830 hedder det: "Hr. F.W. Bruun i Aarhus indbyder Musikkyndige og Yndere af Mekanik, til hos ham at tage i øjesyn Tegningen til et nyt Instrument, som han har opfundet og agter at lade udarbejde under Navn af  
"Psalmodkon-Klaveer" .  Vi kallar det idag  Tangentpsalmodikon  

Detta skedde vid en tidpunkt då Bruun bör haft kännedom om Dillners och Roveruds förbättringar, som förvandlade hans svårspelade till något som var just så enkelt som Bruun hävdat att hans var. I det läget kom han alltså fram med ett instrument som, i vart fall vid spel av långsamma melodier, är väl så lättspelat som Dillners och Roveruds. Bruun var negativ till Dillners och Roveruds greppbrädor. Tangentpsalmodikon kanske kan tyckas vara lättare att spela, men inte lika enkelt att bygga 

Bruun ska också ha äran för ett par saker till, som de andra fått äran av. Det var nämligen inte Roverud, utan Bruun, som började med olikstora instrument för Bas, alt, tenor, sopran. Transkriptionsstickorna var också hans, inte Roveruds ide' 

 

Uppgifter om ännu äldre instrument

Det förkommer uppgifter om psalmodikon som är äldre än vad som anges ovan. Det kan vi avfärda då det inte finns något som trovärdigt styrker att så var fallet. Däremot fanns olika typer av långspel. Tex hummel och det norska langeleik.

I Rodney Sjöbergs bok "Psalmodikon och siffernoter till heders igen" kan vi läsa "Med stöd av Dillners egna ord "Broderfolken har sedan länge använt sig av denna metod" (underförstått att spela psalmodikon efter siffror) kan man fastlägga att psalmodikon och siffernoter redan var kända när Dillner fann metoden användbar vid inövandet av nya psalmer och sånger" .  Den slutsatsen kan te sig förståelig, men den är förhastad. Det Dillner pratar om är metoden med siffernoter, i den form J J Rousseau infört 1735 och som användes i England, Tyskland, Ryssland, Norden mm. Det var i sin tur en utveckling av ett system P Dante utgav 1560. Instrumentet som användes på samma sätt som psalmodikon, dvs med siffror markerade på instrumentet var dock andra instrument. 

Siffernoter användes även utan instrument, liksom på andra instrument. In på 1900-talet användes ett system kallat Stradisystemet för fiolundervisning. Tabulatur där man har streck för respektive sträng och sedan siffror för respektive fingrar används än idag för icke notkunniga nyckelharpister samt av t ex gitarrister. 

Just detta att termen psalmodikon, när Bruun, Dillner och Roverud använder den, lika mycket syftar på en funktion än ett instrument bidrar kanske till att ett psalmodikon kan se ut på så skilda sätt att de rent instrumentklassifikationsmässigt inte är ett och samma instrument och ändå kallas psalmodikon. Vid klassificering tittar man på hur tonen alstras, hur tonhöjden avsätts, form, antal och typ strängar mm. Här har vi alltså Bruuns instrument med en sträng, ingen greppbräda. Vi har Dillners psalmodikon med en speciell typ av greppbräda med band i trä och Roveruds med metallband. Sedan har vi tangentpsalmodikon med tangenter som utseendemässigt liknar pianotangenter. Men den kan även ha tangenter med knappar likt dragspelets bastangenter eller nycklar liknande lirans och nyckelharpans. Det som gett det namnet psalmodikon, och senare även tangentpsalmodikon för att särskilja det från de andra, är funktionen. Det vill säga att spela efter ett siffernotskriftsystem.

Skrönor och felaktigheter


Jag har redan nämnt några skrönor och felaktigheter som upprepats så många gånger genom åren att de tagits för fakta. Men jag samlar ändå några av dem här

Många seglivade myter om psalmodikonets uppkomst, syfte och användning har florerat och gör så än idag. I facklitteratur i såväl Sverige som Norge, på websidor och bloggar osv, upprepas felaktigheter, kanske på grund av "rundgång". Man citerar varandra, man tar för givet att det som står i en uppslagsbok är rätt. Samtidigt om man googlar så ser man att många också har skrivit riktiga uppgifter som går på tvärs mot dessa myter. Dock uppblandat med felaktigheterna

Sedan blir det inte lättare av att man inte riktigt är överens om vad ett psalmodikon är. Vi kan finna uppgiften att Bruun under tidigt 1800-tal införde psalmodikonet och felaktigt att det innebär ett ensträngat instrument med greppbräda i trä. Sedan har vi uppgiften att Dillner byggde sitt första psalmodikon 1819. Och och inte sällan har det sagts att Dillner uppfann det. Och i Norge, i böcker och på radio/TV så har Roverud fått äran av att ha uppfunnit instrumentet.

Den felaktiga uppgiften att Dillner byggde ett psalmodikon 1819, vilken förekommer även i åtm en bok samt på nätet, uppkom kanske för att man dragit slutsatsen att eftersom 1819 års psalmbok gavs ut med Dillners siffernotskrift och instruktioner för hur man tolkar dem på ett psalmodikon så måste instrumentet funnits då. Men årtalet 1819 anger inte året för utgivningen av koralboken, utan det är det år då innehållet i psalmboken lades fast. Den Wallinska koralboken kom dock ett par år senare. Den senare är alltså noter till psalmboken, skriven med ordinär notation. Medan Dillners koralbok, sifferskriftnotsatt imed stämmor för psalmodikon, gavs ut först 1830. Dvs 11 år efter 1819 .

Detta är alltså efter den tidpunkt då Roverud börjat sprida sin modell, vilket kanske kan förklara myten att Roverud var före Dillner och även den som informerade Dillner om instrumentet. De träffades innan Dillner gav ut sin bok, vilket kan ha varit ytterligare underlag för den förhastade slutsatsen.

Det finns bevarade påstådda psalmodika som dateras till tiden före Bruun och Dillner och t o m in på 1700-talet. Det handlar i vissa fall om uppenbara feldateringar och i andra fall handlar det om instrument som är ombyggda från något annat och slutligen återfinner vi i denna kategori instrument som helt enkelt inte är psalmodikon utan tex hummel. Det finns också skriftliga källor som talar om att man fordomdags spelade monochord i Sverige, men den termen är inte så exakt som man kan lockas att tro. Kort sagt finns inga belägg för användande av psalmodikon före Bruun, Dillner, Roverud. I Bades fall vet vi inget om instrumentet annat än att dess tänkta användningsområde var det samma. Och det är en sanning tills dess någon kan visa något annat :)

Så: Myterna har inte sällan kommit sig av förhastade slutsatser dragna från i sig vederhäftiga källor där uppgifter ryckts ur sitt sammanhang. Ett annat skäl kan vara att man inte först är ense om vad ett psalmodikon är.


Ibland kallas tangentpsalmodikonet för melodarium. Kanske kom den missuppfattningen från boktiteln "Psalmodikon och melodarium till svenska och finska psalmboken". En något kryptisk titel som lätt kan uppfattas som att psalmodikon och melodarium är två instrument. Melodarium kan närmast översättas till melodisamling. 

Den förekommande uppgiften att Roverud bytt ut den Dillnerska greppbrädan mot sin är heller inte riktig. Såväl Dillner som Roverud utgick från Bruuns psalmodikon, introducerat 1823. Källor till uppgiften att Dillner och Roverud utgick ifrån Bruuns instrument är de bästa tänkbara. Nämligen uppgav de ju själva att de utgick från det danska psalmodikonet.

Redan Bruun pratade om psalmodikon med flera melodisträngar, men han menade att en sträng var nog för nybörjaren och att det räckte för syftet. Jag känner inte till några psalmodikon av Roveruds modell med mer än en melodisträng. Däremot var det inte sällsynt att de svenska hade två melodisträngar och än mer vanligt att de var försedda med resonanssträngar. Jag har sett ett enda psalmodikon med bordunsträng, men vet inte om detta var helt unikt eller inte. (Däremot finns många med två melodisträngar, vilket gör det möjligt att spela med bordun.) Detta gör det mindre lyckat att beskriva psalmodikon som ett instrument med en enda sträng. Även om så ofta är fallet, är det ju inte ett kriterium.

Dillner, liksom de båda andra, hade en ambition att snabbt sprida ett instrument som var lätt att bygga, lätt att lära sig och billigt. Dillners ritning som spreds i en efter förhållandena gigantisk upplaga visade därför enklast möjliga instrument. Många byggde förstås så. Men mycket snart började folk på eget bevåg gå ifrån den enklaste utformningen av kroppen och tillsätta strängar.

Rent typologiskt är Bruuns psalmodikon inte samma instrument som Roveruds och Dillners
. Men Roverud var den som kom upp med namnet psalmodikon. Det är ett lyckat namn som ibland används inte exklusivt för instrumentet, utan för kombinationen siffernotskrift - enkelt stränginstrument att stråka eller knäppa. Så Dillner och Roverud annamade termen, med varierande stavning. Just detta gör att man skulle kunna i viss mån återupprätta de som angett Dillner och Roverud som upphovsmän till psalmodikonet. Allt hänger på definitionen. De själva såg det som att de modifierade instrumentet och det får ses som den rimliga ståndpunkten. Även Bruun hade förebilder till sitt instrument men där får man väl rimligen dra gränsen

Som nämnts på andra ställen här på på sajten så är en mycket utbredd myt att Dillners syfte var att ta död på den fina koralsången i församlingen. Han är oskyldig till detta. Han var en folkets man, som upptecknade folkliga koraler och även annan spelmans- eller folkmusik. Han var snarast en föregångare på det området, eller i vart fall tidigare än de stora namnen inom det området. Det instrument som snarare var skyldigt till nedtryckande av de folkliga koralerna har det påpekats, var kyrkorgeln! Men syftet med psalmodikon var inte att ta död på någon fin sång utan att få fram ett sätt att sprida de nya melodierna i psalmboken och i alla tre länderna fanns ett annat mycket tungt skäl. Det gällde musikundervisningen i skolorna, vilket kommit i skymundan. Det användes också mycket inom folkrörelser som nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen. Därtill användes den flitigt i frireligiösa sammanhang. Det är en nationalromatisk ide' att koralsången i kyrkorna var fin. Åtskilliga vittnesmål talar om sången i kyrkan som en mycket plågsam upplevelse. Det var en kamp mellan klockaren, som försökte leda sången, och en enligt flera uppgifter, falsksjungande församling där det föreföll som en tävling i att kunna sjunga/skrika högst och längst. Med psalmodikonets hjälp lärde sig folket att sjunga stämmorna hemma. Och i kyrkan byttes skrålet mot fyrstämmig sång. Nu har ju stämsången tagits över av körerna, men själva församlingens sång har vare sig tidigare eller senare nått sådana höjder som under psalmodikonets storhetstid

Något som nämns på andra ställen här, är påståendet att psalmodikonet endast använts för religiös musik; vilket alltså är helt enkelt fel. Det var heller inte så att den musik som spelades på fiol betraktades som syndig. Det var främst instrumentet fiol i sig som sågs som ett djävulens instrument. Självklart är det så att har man tillgång till ett instrument så spelar man det som faller en in på det. Det gällde spelmansmusik och det gällde tex skillingtryck. Otaliga fioler brändes under denna period. Då stod där en mängd spelmän utan instrument. Givetvis spelade många då sina gamla fiollåtar på psalmodikon, i den utsträckning det var tekniskt möjligt

Föreställningen att psalmer på psalmodikon (och annars förstås) enligt Dillner ska gå långsamt och med likadana tradiga taktdelar är galen. Han skrev 1830 i anvisningarna till 1819 års psalmbok att när det är endast två toner i takten görs den första lite l ängre än den andra. Och, mer anmärkningsvärt, när de går i tretakt betonas ettan, som är en nedtakt, och förlängs något. Medan tvåan och trean är upptakter och görs något kortare! Då blir det inte bara jämna toner där det knappt är märkbart om låten går i två, tre eller fyrtakt.
Hur har missuppfattningen kommit till då? Vad gäller koralerna så hade vi alltså folk i stugorna som aldrig spelat förr och som på psalmodikon skulle ta ut de nya melodierna de aldrig hört förr. Efter siffernotskrift. Klart det gick långsamt. Sedan hade vi förstås inflytandet från Haeffner och Wallin som sägs ha haft de åsikter man tillskrev Dillner, men även där är det omstritt vad de egentligen stod för...

Men Dillner förordade ett levande framförande. Han tillhörde ju också väckelsefalangen inom kyrkan.
Det skulle heller inte gå för långsamt i skolan då man får ta hänsyn till att barn har ett annat inneboende tempo.
Dillner skrev också:
"Psalmernas tempo är ej lika för alla. Melodiens eget sinne bestämmer rörelsen. Vissa lofsånger äro eldiga och begära en hastig gång. Andra fordra en stillare rörelse. Begrafningspsalmer fordra vanligen en fördröjd och långsam gång."

Dillners ide' var inte var fyra olikstora psalmodikon, en för var stämma som Bruun infört i Danmark och roverud tog över i Norge. Han sa däremot att en mer erfaren psalmodikonist kunde byta till en tjockare sträng och spela basstämman.

Uttrycket det förenklade psalmodikonet dyker upp här och där. Jag funderade först över om det innebar att Dillner ansåg sitt instrument vara en förenkling av Bruuns. Spelandet blir i vart fall avsevärt enklare med Dillners och Roveruds instrument än med Bruuns. Men i boken Siffer-koralbok för folkskolor och menige man eller Det förenklade psalmodikon, avses att det är siffernotskriften som är förenklad. - inte instrumentet (Utöver markeringarna)

 

”Koral-Bok för Folk-Skolor, eller Det förenklade Psalmodikon, af ABR. MANKELL.” 1844.

Valda stycken:
Förord. I detta arbete föreslås en genväg för sångundervisningen i Folkskolorna. Metoden är en förenkling af Prosten Dillners Sifferskrift. Ungdomen i ett lärowerk, hwars syfte med sången inskränker sig till inöfning af de brukliga koralmelodierna, kan nemligen undwara åtskilliga af de förberedande kunskapsämnen, hwilka endst för den musikaliska konsten äro oundgängliga.
Så behöfwer man hos folkskolans lärjungar ej inprägla theorierna om olika skalor och företeckningar, om moll m.m. Inöfning af durskalan gör här tillfyllest. De i denna bok förekommande koralerna äro, till ungdomens lättnad, samt och synnerligen tecknade på en enda skala. Utom alla wid Gudstjensten för behöfliga ansedda koralmelodier, samt de wanligaste numrorna ur Swenska Messan, innehålla dessa blad ännu en sammanställning af koralerna i fem klasser, efter deras olika karakter. Jemwäl den omusikaliska kan genom dessa tabeller inhämta, huruwida melodien uttryck er detsamma som psalmbokens ord: glädje eller sorg, m.m. Såsom bihang medföljer äfwen en anwisning för den i musik okunniga, att på fortepiano eller klavér uttaga melodierna. Sjelfwa sättet att begagna detta instrument kan antagas som allmänt bekant. Det behöfwer knappt nämnas att, medan högra handen med stråke framlockar strängens ton, den wenstra bör nedtrycka strängen mot sångbottnen, straxt till wenster om den siffra eller den stjerna, hvilken boken föreskrifwer. Anmärkas bör endast, att, då siffran 0 finnes föreskrifwen, wenstra handen icke widrörer strängen. Den som önskar ega ett förenkladt psalmodikon, kan utklippa ritningen på sista sidan af denna bok i fyra remsor, och fastlimma dessa på en sångbotten, samt derefter indela gripbrädet. (Är gjort i denna bok! förf. anm.) Fullfärdiga Modeller af det förenklade psalmodikon finnas till köps hos Bokhandlaren Looström i Stockholm, för 2 R:dr banco; likwäl utan stråke.



1819 års psalmbok

Detta är från boken Den Swenska Psalmboken af år 1819 med dess och messans melodier i förenklad sifferskrift , från 1856:

Takt kallas hwarje del af melodien, som står emellan samma taktstreck hwilka indela melodien i lika stora delar. //

Vanligt äro två siffror i takten, då den förra tager något längre tid än den senare; men äfwen tretaktsmelodier finnas och då äro 2:dra och 3:dje tonerna fortare än den första. När orden börja med en lång stafwelse, så börjad mel. med stark taktdel (nedtakt); men när en kort stafwelse är den första, begynnes melodien med en swag taktdel (upptakt), såsom det är öfwer allt, der en siffra står ensam i början af raden utan föregående taktdel, emedan taktens första del är utesluten, såsom utgörande blitt 0 ( paus, tystnad), eller och finnes i slutet av förra raden.

Detta är ett av många exempel på att Dillner inte önskade att man skulle hålla ut alla fjärdedelar länge och likavärdiga.

 
 

I korthet

1.  Bruun myntade termen  för det instrument han utvecklade . Ett protokoll från den 17 juni 1822 är det äldsta säkra belägget, så vi vet att det tillkom senast då. 1822-23 utkom också en bok med siffernoter för psalmodikon. Bruuns egna ord pekar på att det var 1822 hans instrument hade den slutliga utformningen 

2.  Bade  hade arbetat med ett liknande projekt. Det fick liten efterföljd och Bruun hade sitt färdigt innan han läste om Bades instrument. Vi känner inte till mycket om Bades instrument, utöver att det var tänkt att användas för spel från siffernotskrift

3. Instrumentet Bruun utgick från var enligt honom själv, om vi tolkar hans egna ord rätt, det monokord som användes i musikteoriutbildning. Han kände givetvis till instrument som hummel,  men avfärdade greppbräda med band såsom varande en dålig ide'  

4. Termen monokord är inte entydig och den är inte tillrådlig att använda vid beskrivning av psalmodikon . Termen monokord används inte sällan för att tala om att ett instrument endast har en sträng. Åtskilliga psalmodikon har många strängar, även om de oftast är resonanssträngar. Men ett inte så litet antal har två melodisträngar. Det är olyckligt att definiera ett instrument på ett sätt som gör att man därmed utesluter instrument som rätteligen bör benämnas psalmodikon. Termen monokord används även för en grupp instrument som t ex psaltare, som har många strängar som dock var och en avger endast en ton. Med stråken väljer man den sträng vars ton man vill spela. Därav förleden mono… Det är en väl inarbetad vana att kalla psalmodikon för monokord, men det är inte meningsfullt. Det är missledande och bättre vore att säga det så enkelt man kan. Det är ett enkelt stränginstrument som togs fram under 1820-talet. Att hänvisa till ensträngade instrument långt tillbaka i tiden kan man göra, men det gäller i så fall samtliga stränginstrument så det blir meningslöst

5.  Johan Dillner  lade till en greppbräda av trä med stegformade band och ljudhål. Därmed skapades det instrument vi idag känner som det svenska psalmodikonet.

6.  Lars Roverud utgick även han från det danska psalmodikonet som han försåg med en greppbräda med metallband och placerade greppbrädan närmare den sida den spelande har närmast sig. Han lade till ljudhål och placerade stämskruven på lockets ovansida

7. Den modell Dillner gjorde ritning till var liksom Bruuns och Roveruds första instrument försedda med en enda sträng. Det är oklart om han var först med att sedan lägga till resonanssträngar men han byggde även psalmodika med resonanssträngar. (Ett psalmodikon, flera psalmodika)

8.  Redan Bruun skrev om psalmodikon med två och även fler melodisträngar . För nybörjaren rekommenderade han en sträng.

 

Vad och varför

Bruuns fokus var att få fram ett bra instrument för undervisning i skolorna. Ett instrument som inte krävde mycket av läraren. Han menade att med dess hjälp kan läraren vägleda elever som är mer musikaliskt skickade än läraren själv.
Dillners fokus var först och främst att hitta ett hjälpmedel för utlärande av i första hand psalmer. I Sverige hade det utkommit en ny psalmbok vid denna tid och man ville ha ett sätt att snabbt sprida de nya melodierna. Få kunde läsa noter, men däremot användes i Norden och på kontinenten siffernotskrift som är lätt att lära. Men även han lade ned arbete på att få psalmodikonet använt i skolorna, vilket han lyckades bra med. Alla tre ville åstadkomma en förbättring av såväl den religiösa sången som undervisningen i skolorna, men denna gradskillnad i prioritering fanns alltså initialt mellan Bruun och Dillner 


Bruun var, till skillnad från Dillner och Roveruud, inte musikaliskt skolad. För dem lär det varit självklart att förse det med en greppbräda med någon form av band.
Bruun avfärdade också senare de svenska och norska greppbrädena och det var kanske det som satte spiken i kistan för psalmodikonets framgång i Danmark. Förbättringen i form av tangentpsalmodikonet kom för sent 

Bruun: "Sammesteds fremhæves det endvidere om psalmodikon, at en begynder straks kan spille rent, og at endda den lærer, der selv ingen stemme har, eller "hvad der er værre, har intet Øre for Velklang, kan dog lære Andre, der have noget Anlæg ... at synge Choraleme rigtigt og reent".

- Ostenfeld: "Akkurat de samme egenskaber fremhæver Roverud og Dillner få år senere ved psalmodikon. Sen är det givetvis så att det går att spela faskt på psalmodikonet också, tex genom att trycka ned en tangent för hårt på ett tangentpsalmodikon

Dvs han ansåg det vara så lätt att spela att en omusikalisk snabbt lär sig spela så att han i sin tur kan lära ut koralerna… Dillner och Roverud ungefärligen sa samma sak. Dillner skrev 1830 – märk väl att han skrev det om ett instrument som är avsevärt mycket lättare att spela än Bruuns: 
Konsten att spela psalmodikon är naturligtvis lätt och snart lärd. Erfarenheten har mer än ofta bewist , att en i tonkonsten alldeles okunnig, men som älskar den, på mindre än en halvtimme lär att på psalmodikon spela hwilken psalm som helst. God ton, genom stråkens skickliga förande, beror af öra, urskillning och någon öfning. Dock – detta enkla instrument är ej gjort för wirtuoser. Må det snart på allwar få inträda i sin ädlare bestämmelse att tjena skolan och Församlingen 

När Dillner skriver att det är "mer än ofta bewist" så pekar det mot att han redan börjat sprida sitt psalmodikon och börjat lära ut spel på det, innan han gav ut koralboken 1830

När Bruun så småningom började resignera och inse att hans psalmodikon inte skulle bli någon större framgång skrev han ” man kan indrette hhv. en guitar, en citer, en violin og en cello til at være ligeså lette at spille på som psalmodikon”. 

Folkligt instrument?

Göran Carlström med ett tvåsträngat stiligt psalmodikon

När det talas om psalmodikon så handlar det nästan uteslutande om dess stora betydelse för musiken i religiösa sammanhang samt i skolorna, där det var obligatoriskt att lärarna skulle behärska psalmodikon. Ibland kanske dess betydelse i nykterhetsrörelsen och annan ideell verksamhet också nämns. 
Men det användes också till annat. Att man använde det att spela till dans med kanske inte var något man pratade så högt om, i en tid då otaliga spelmän övertalats att bränna djävulens instrument. Dvs fiolerna. Detta medförde att det fanns ett stort antal spelmän som saknade instrument. Då kan man förstå om det känns oemotståndligt att hålla fingrarna borta från psalmodikonet och dra sina låtar där, i den mån instrumentet tillåter.

Det utgavs en del skillingtryck satta för psalmodikon under 1800-talets senare del, se Margareta Jersilds bok Skillingtryck. Och från 1910 och framåt hölls spelmanstävlingar runt om i landet, där ett och annat psalmodikon fanns med bland instrumenten.

 

Det finns nämnt i uppteckningar efter fiol och nyckelharpspelmän att en del av dem även spelade psalmodikon.

Det finns en låt efter som heter psalmodikonvalsen, som är känd efter Ceylon och Henry Wallin

Detta är ett instrument under rengöring.
Vi ser hål för stämskruvar i sargen och skåror i sadlarna för resonanssträngar.

Men i modern tid, läs 50-tal, så användes endast melodisträngen.

Fotograf Erik Fredelius

Nedan några spridda citat

Jag tar med dessa trots att några av dem är exempel på påståenden som visat sig vara felaktiga.
Ibland leder även felaktiga påståenden fram till något bra när man följer dem till källan.
När man kontrollerar uppgifterna så förstår man ibland hur felaktigheterna uppkommit. Förhastade slutsatse helt enklet, baserade på
fragmentalrska påståenden och fakta. Fattas siffror i en ekvation så blir det fel

KARI MICHELSEN MUSIKKHANDEL I NORGE FRA BEGYNNELSEN TIL 1909

innehåller ett intressant kapitel om Roverud

" Salmodikonet ble utviklet på 1820-tallet av den svenske presten og salmedikteren Johan Dillner som hjelpemiddel til bruk for sangundervisningen i skolene. J.W. Bruun lanserte instrumentet i Danmark. Roverud ble svært interessert. Han gjorde et par forandringer i konstruksjonen; i desember 1827 skrev han om “mine forbedrede Psalmodikon”. Rustet med antagelig betydelige mengder instrumenter reiste Roverud heretter hvert år til forskjellige deler av landet for å undervise skolelærerne i skolesang og salmesang, fra 1841 med fast lønn av staten. Det var også Roverud som utviklet den spesielle notasjonen for salmodikon, nemlig tallsystemet eller siffernotasjonen. Salmodikonet hadde én streng og ble strøket med fiolinbue. Under strengen var gripebrettet – linjalen – inndelt etter halvtoneskalaen og markert med tverrstreker og tall. Fire forskjellige linjaler, hver med fire forskjellige transponeringstabeller, var tilstrekkelig for å kunne spille i alle dur- og moll-tonearter. Systemet var meget enkelt – det overflødiggjorde notekunnskap og var velegnet for masseproduksjon av tallnoter; dette var nok nettopp tanken, her ser vi igjen Roveruds idé: jo flere som kommer med, jo bedre. Når vi langt senere i århundret ser at musikkforlagene opplevde – og innfridde – et sterkt behov for sangbøker, var det ikke minst Roverud som hadde forberedt grunnen for dette

PSALMODlKON - et dansk musikpædagogisk eksperiment. Kirsten Ostenfeld


" Psalmodikons opståen og brug i Danmark Den omtalte artikel fra "Maanedstidende for Skolelærere og Opdragere"4) er øjensynligt et af de ældste skriftlige vidnesbyrd om psalmodikon, der her præ- senteres som et nyopfundet instrument. "
" Den 17.6.1823 har psalmodikon således tilsyneladende været en realitet i nogen tid, da Sangkomiteen allerede har anvist det som et muligt nyttigt middel til skole og hussang. Det nærmeste, vi herigennem kan komme med dateringen af psalmodikons skabelse, må blive et sted i foråret eller forsom- meren 1823, idet psalmodikon som nævnt i den citerede artikel fra "Maanedstidende ... " præsenteres som et nyopfundet instrument "

 

"Psalmodikon, notstock, från frostvikens socken. Härjedalen. Längd 93 cm. Virket är så tunnt att hela instrumentet blott väger 600 gr. trots att det är försätt med både lock och fötter. Jämför härmed att Dillners eget psalmodikon, bild 7, väger 1175 gr.
Ur Fataburen 1943

Leif Eeg-Olofsson - 1978 - ?Strängvy - ?

/Lars Roverud/ sade sig ha sett ett exemplar av ett sådant psalmodikon men blivit besviken både beträffande instrument och sifferskrift. Han hade därför förbättrat instrumentet, lämnat det danska siffersystemet men behållit det tyska med enstaka förändringar och tillsatser. / Lars Roverud fick samma betydelse för psalmodikonets utbredning i Norge som Dillner för Sverige. Det är möjligt, att Roverud och Dillner träffats.

Kommentar: Det vet vi att de gjorde, men det fick inte till följd att någon av dem modifierade sina instrument. Instrumentet han var besviken på var det danska

 

Axel Hambræus - 1972 - ?Strängvy -

Psalmodikonspel och psalmsång tonade i stillsamma helgdagskvällar i de svenska stugorna, på trapphallar eller i fäbodvallar. På bottnen av ett psalmodikon i Leksand läste jag följande inskrift:

"Lördagskväll. Farfar spela på salmonika. Anna och jag sitta och höra på".




Ett av flera besläktade instrument

En föregångare till psalmodikon men i motsats till detta utan notplan. "Tidströms jämförelse med nyckel- giga måste avse instrumentets yttre form. De tre strängar, vilka beskrivas som onödiga, är resonanssträngar, medan den fjärde är klangsträng. I likhet med psalmodikon lägges långspel på ett bord eller annan underlagsmöbel, som får utgöra resonansbotten. Lönn 33 r, 48 r. Acer platanoides. Kröningsvärd 1843 anger den från Hykjeberget. Nordligaste fyndet i Dalarna."

Vad som avses med notplan är oklart, liksom vad just här termen långspel står för. Föregångare till psalmodikon stämmer inte

Några citat ur Margerata Jersilds bok om Skillingtryck

Dillner var f. ö. intresserad av folkliga visor. Bl. a. bidrog han till GA med egna uppteckningar från Norrland (Jonsson, Svensk balladtradition I, s. 436 ff)

Psalmodikonnoter uppträder första gången i tryck 1830 med Dillners "Melodier till swenska kyrkans psalmer, noterade med ziffror, för skolan och menigheten". Den trots allt något invecklade sifferbeteckningen, där de fasta förtecknen fick hållas i minnet vid spelningen, föranledde flera personer att söka förenkla och förbättra systemet. Bland dessa var läraren och kyrkoherden J. F. Åkerblom, som 1842 utgav en "Ziffer-Coralbok" med förslag till ett nytt sifferbeteckningssystem,. där man bl. a. genom att numrera upp en durskala på den ena sidan av psalmodikonets greppbräde och en mollskala på den andra skulle undvika det mer komplicerade systemet med angivande av förtecken.

Som noteringssystem begagnades psalmodikonnoterna ända fram till slutet av 1800-talet, I skillingtryck var det emellertid ett i förhållande till totalantalet utgivna visor mycket litet antal som försågs med detta slags notation. Man finner psalmodikonnoter i skillingtryck praktiskt taget endast under 1840-50-talen, första gången 1844.

Sammanlagt tio äldre skillingtrycksvisor har försetts med siffror, varav sex: stycken tryckts om 1-3 gånger: Ack ljuvlig tid när träd på marken bära frukt (KB E 1847 o)46, En herrdag i höjden är bleven besluten (KB Zz 1844 c), Frukter Gud föräldrar ära (KB E 1847 n ), Frukta Gud är det förnämsta (KB Z 1776 b),. H errans folk i Zionsländer (SVA A 334), fag gick mig ut i lunden att höra fåglasång (KB F Rylander a), Jag ser på dina ögon (KB E 1844 v), Med sorgse ton· jag sjunga vill (KB S 1759 a) samt O tysta ensamhet (KB E 1847 m). Dessa visor med psalmodikonnoter har samtliga tryckts av Åkerblomska boktryckeriet i Falun, vilket icke är utan intresse i detta sammanhang. Det visar sig: nämligen, att den ovannämnde Åkerblom under tiden 1841-1852 var en av innehavarna av det Åkerblomska tryckeriet, det tidigare Axmarska boktryckeriet,47 en av de stora producenterna av skillingtryck under 1800-talets tidigare decennier ..

Åkerblom tycks också i de av hans tryckeri utgivna skillingtrycken sökt lansera sin typ av psalmodikonnoter. För samtliga visor med besiffring - såväl äldre som nyskrivna - har Åkerbloms tryckeri använt Åkerbloms eget slag av besiffring. Däremot syns hans siffersystem inte ha fått någon större spridning. En genomgång av ett urval skillingtryck från 1840-50-talen visar endast ett tryckeri, som begagnat: sig av samma besiffringstyp, nämligen det närbelägna J. G. Wahlströms i Arboga_ I övrigt är det Dillners slag av besiffring, som använts i skillingtrycken.

 HEM HOME