NYCKELHARPANS TYPOLOGI

av Gunnar Ahlbäck & Gunnar Fredelius

Publicerad i Sumlen 1990

Nya harptyper förs in fortlöpande!

Bild anger att du kan klicka för att se en bild på aktuellt instrument

Annan Understuken text = länk till extern sida.

Vi har naturligtvis studerat olika klassificeringssystem, men inte funnit något som gått att applicera på nyckelharpan när det gäller nivåerna under familjeindelningen. Nyckelharpan har inte alltid givits en adekvat placering på familjenivån. Av den anledningen börjar vi klassificeringen på en än högre nivå och konstaterar att nyckelharpan är ett stränginstrument där tonen frambringas med stråke - ett stråkinstrument. Vi har behållit de vedertagna termerna, dock utan att ge avkall på kravet att indelningsgrunderna skall vara otvetydiga och objektivt bedömningsbara. Några termer kan därför te sig inadekvata, t. ex. kromatisk nyckelharpa som mycket väl kan ha en mindre utbyggd kromatik än t. ex. en kontrabasharpa. Termerna är dock de gängse brukade och ambitionen har varit att inte i onödan förändra ett invant språkbruk. I nyckelharptraditionen har »kromatisk» kommit att beteckna försök att utöka instrumentets möjligheter till spel i olika tonarter genom att frikoppla löven och förse varje löv med en egen nyckel. Typologin omfattar även nyckelharptyper som inte finns med i Lings avhandling eller som där betraktas som övergångsformer. Vidare har vi placerat in harporna i ett mer detaljerat musikinstrumentklassificeringssystem. En grundprincip vid musikinstrumentsystematik är att ett instrument inte skall kunna placeras i mer än en kategori. En konsekvens av den traditionella terminologin är att man kan hitta en och samma term i flera olika klassificeringsskikt. Instrumentet respektive kategori är dock unikt, vilket markeras med ett urskiljande tillägg. Låt oss åter använda kromatisk nyckelharpa som exempel. Tilläggen två-, tre- respektive fyrradig är där nödvändiga för att klargöra vilken instrumenttyp som åsyftas. B3. 7.1. Ceylon Wallin spelar här på en sahlströmharpa. Foto: Erik Fredelius. Indelningsgrunder Tidigare har ibland antalet nyckelrader använts som övergripande indelningsgrund. Antalet melodisträngar ger en viktigare och mer grundläggande information om instrumentet. Ett belysande exempel på detta är enkelharpan och kontrabasharpan. Båda har en rad nycklar, men enkelharpan har en melodisträng - kontrabasharpan två. Detta ger kontrabasharpan ett tonomfång som sträcker sig en kvint under enkelharpans med nu gängse brukat intervall mellan melodisträngarna. Där den nya typologin använder termerna tvåradig, treradig etc. avses antal rader löv. I de fall en nyckel har mer än ett löv räknas bara det ena. Förekomst av fler löv per nyckel framgår genom benämningarna mixturharpa, kontrabasharpa eller tillägget »med kopplingar». Detta kan måhända te sig omständligt. Tidigare har man allmänt syftat på antalet rader nycklar när man angivit hur många rader en harpa har. Då, liksom med den nya synen, betraktar man kontrabasharpan som enradig - sina två melodisträngar till trots. Den klassificeras nu emellertid med sina två melodisträngar en annan art än enkelharpan. Skulle man klassificera nyckelharporna efter nyckelrader finge fyrradig kontrabasharpa med dubbellek av Gullbergsons typ - där samtliga nycklar löper genom sidstycket i ett plan - betraktas som enradig, sina fem melodisträngar till trots. Använder vi istället antalet rader tangenthuvuden som indelningsgrund uppstår ett annat problem. Ett norskt museum räknar en av sina harpor, en kontrabasharpa, som utrustad med två rader nycklar trots att den bara har en. Denna förvirring kommer sig av att vissa nycklar böjer av till ett annat plan än övriga tangenthuvuden som betjänar samma sträng. Extremfallet är von Langenbergs harpa med sex rader tangenthuvuden men bara tre melodisträngar. Norlind utgick i huvudsak från lövraderna när han delade in de resonanssträngsförsedda harporna i kategorier. Han angav om nycklarna var försedda med basstift och/eller mellanstift samt om de var dubbelradiga. (Dubbelradig anger att nycklarna löper i två rader huvudsakligen betjänande separata melodisträngar.) För teoretikern är dessa termer lätthanterliga och exakta, men det år en uppenbar fördel om nyckelharpbyggare, nyckelharpspelmän och teoretiker kan enas om en gemensam terminologi. Kontrabas - mixtur - enkelharpa Kontrabas är ett ord som anger att en melodisträng finns »kontra» första melodisträngen, dvs. på motsatt sida av leken och att dessa strängars löv är kopplade. Termen torde kunna användas även när mellanliggande bordunsträngar förvandlats till melodisträngar genom att de försetts med löv på separata nycklar. Kontrabaslöv blir då synonymt med Norlinds basstift. När vi har en nyckelharpa där en bordunsträng omges av melodisträngar som inte är kopplade använder vi i denna typologi inte termen kontrabas. (ex. B3.13.1) Med mixtur avses en sträng som är helt eller delvis parallellkopplad med en intilliggande sträng och som inte har något löv med självständig nyckel. Mixtursträngens placering för med sig att man inte kan spela på 1:a spelsträngen samtidigt med en bordunsträng utan att mixtursträngen också ljuder. Enligt den här presenterade typologins definition är en spelsträng antingen bordun- eller mixtur- eller melodisträng. Kontrabasmixturharpa. Den har således såväl kontrabaslöv samt mixturlöv - de på spelsträngen närmast "a"-strängen. Hasse Gille bakom nycklarna och Gunnar ahlbäck bakom kameran. Ling definierade 1967 mixtursträng på ett sådant sätt att en och samma sträng kan tjäna både som bordun- och mixtursträng beroende på hur högt upp i registret spelmannen spelar. Norlinds term mittstift har fördelen gentemot Lings definition att den fastslår de kopplade lövens förekomst utan att ta ställning till strängens användningssätt. I den nya typologin används termen enkelharpa för nyckelharpa med en lövförsedd sträng samt bordunsträngar. Vi skiljer på enkelharpa med respektive utan resonanssträngar. Ling använder termen endast för nyckelharpor med resonanssträngar. Han påpekar att han givit termen enkelharpa dess innebörd då det delvis av praktiska skäl varit lämpligt i doktorsavhandlingen. Termerna han använde var tillräckligt preciserande för att fungera i avhandlingen. Med undantag för Norlind i Systematik der Saiteninstrumente har mixturharpans roll underskattats, när man beskrivit nyckelharpans historia. Ling valde att betrakta enkelharpan och mixturharpan som en och samma harptyp, en del med och en del utan mixtursträngar. Vi anser det viktigt att skilja på enkelharpa och mixturharpa för förståelsen och beskrivningen av nyckelharpans utveckling genom tiderna. Silverbasharpa Ordet silverbasharpa i skriftkällor från tiden före 1967 behöver alls inte syfta på det instrument Ling och den nya typologin avser. Tidigare kunde termen även användas om kontrabasharpor med dubbellek, men även om mixturharpor och till och med treradiga kromatiska nyckelharpor. En del äldre spelmän håller fast vid en vidare definition. Korpusformer och benämningar Vissa benämningar förutsätter en viss kombination av en viss typ av lek och en viss korpusform. Termen Moraharpa framstår som fast förknippad med den åttaformiga korpusformen. Av det skälet kan vi inte uppkalla varieteten enkelharpa utan resonanssträngar och två bordunsträngar efter den. En harpa med Moraharpans lek men annan korpusform kan vi omöjligt benämnas Moraharpa. Vi föredrar att reservera termerna Moraharpa, Esseharpa och Vefsenharpa för de historiska instrumenten och kopior av dessa. Ibland har »medeltida harpor» oegentligt använts som ett samlings-namn för alla nyckelharpor utan resonanssträngar, även om de byggts på 1600-talet eller t. o. m. konstruerats och byggts i nutid. Ett annat exempel på harpbeteckning i dagligt tal som upplyser om såväl lek som korpus är Gilleharpa. Med detta avses en lek av Sahlströmtyp kombinerad med en gammelharpkropp med oxögon. Hans Gille vill kombinera den treradiga kromatiska nyckelharpans tonförråd och möjligheter med den äldre nyckelharpans ljudegenskaper. Begreppsförvirring kan uppstå eftersom Gille även bygger harpor med f-hål och en del spelmän benämner harpor efter byggaren oavsett harptyp. Det vill säga de kallar t. ex. alla harpor Gille byggt för Gilleharpor. Sådan begreppsförvirring leder till att de byggare som annonserar egenhändigt byggda Sahlströmharpor till försäljning ibland möts av ett besviket: »jasså är det inte Eric Sahlström som har byggt harpan». Möjligen kunde någon invända mot att vi föreslår beteckningarna Sahlströmharpa och Lundinharpa med endast leken som utgångspunkt. Speciellt Lundinharpan förknippas med en specifik korpusform. Återigen stöder vi oss dock på traditionen och drar konsekvenserna av uttryck som Lundinharpa med Bäckströmkropp, kontrabasharpa i rokokostil etc. Det får anses helt vedertaget att en silverbasharpa kallas silverbasharpa även om den försetts med en modern kropp med f-hål - även om man nog oftast tillägger » - med modern kropp» etc. Art, underart och varietet Typologin skiljer på art, underart samt varietet. I dagligt tal används främst benämningen i underartstabellen, i andra hand varietetstillhörigheten. Grundindelningen arter är huvudsakligen att betrakta som ett hjälpmedel vid klassifikation. Genom att konsekvent klassificera harptyp med leken som indelningsgrund först och därefter korpusform slipper man frågeställningar såsom om det t. ex. i ovanstående exempel heter Lundinharpa med Bäckströmkropp eller Bäckströmharpa med Lundinlek. Det första alternativet är då det riktiga. Vi börjar med att definiera instrumentet nyckelharpa: ORDNING: Kordofon - instrumentsystematikens beteckning på alla strängiristrument. KLASS Stråkinstrument - tonen alstras genom att en sträng bringas att vibrera genom strykning. Tangentmekanismen är i detta avseende av sekundär betydelse eftersom den används för att bestämma tonhöjden, inte för att alstra tonen. FAMILJ Nyckelharpa: En sammansatt kordofon, som spelas med stråke och en speciell typ av tangentmekanism. Tangenterna är placerade i rät vinkel mot strängarna och försedda med små stift, s. k. löv, som träffar stängarna då en tangent trycks in, och därigenom avgör tonhöjden. Tangenten, den så kallade nyckeln, kan också påverka ett separat löv indirekt via vipparm eller med direkt anslag mot ett kluffliknande löv som ej är fästat i nyckeln. Termerna »ordning», »klass» och »familj» varierar beroende på vilket klassifikationssystem man ansluter sig till. Nivåerna art, underart och varietet påverkas inte av detta. När vi sedan skall klassa en viss nyckelharpa ser vi till följande: (Undersläkte) ART Antal melodisträngar (ej mixtursträngar). Förekomst av resonanssträngar oavsett antal.Frånvaro anges. Förekomst av bordunsträngar oavsett antal. Vilken nyckelrad som huvudsakligen betjänar första melodisträngen. Nycklarnas riktning i förhållande till leken. Avvikelse från normallek anges - t. ex. omvänd lek. UNDERART Förekomst av mixtur- och/eller kontrabassträngar. Förekomst av kopplade löv eller nycklar. Förekomst av dubbla melodisträngar. 2 T. ex. i vilka positioner kopplingar förekommer och av vilket slag de är. Om melodisträngarna passerar mellan nyckelraderna och i så fall mellan vilka. VARIETET Nycklarnas och lövens placering och utformning.3 Antal mixtursträngar. Antal bordunsträngar. Avvikande mensur för enstaka sträng, ej uppkommen genom att stallet har en sned vinkel gentemot strängarna utan genom en speciell sadelkonstruktion.

Typologi - översikt

Tjärnharpa

Som regel stäms den treradiga kromatiska nyckelharpans melodisträngar g-c1-a1, men lokala variationer förekommer. G3. Nyckelharpa med tre melodisträngar, utan bordun, med resonanssträngar, omvänd lek Leken är omvänd (upp och nedvänd), så att första melodisträngens löv sitter på den understa radens nycklar. De båda övre radernas löv är nedåtriktade, medan den nedre radens är uppåtriktade. Strängarna löper i ett mellanplan mitt inne i leken. Avsikten har tydligtvis varit att inte behöva få alltför långa löv trots att leken är hög. Liknande lösningar återkommer på Svenskharpan och Johanssonharpan. Var och en av de tre nyckelraderna på von Langenbergs harpa har vissa nedböjda tangeuthuvuden. Därigenom får man sex rader tangeuthuvuden. Harpan har 70 nycklar fördelade mellan 29 till första, 20 till andra och 22 till tredje spelsträngen. Johanssonharpa J3. Nyckelharpa med tre melodisträngar, bordun och resonanssträngar samt pianolek Nycklarna pekar uppåt till skillnad från standardlekens nycklar som pekar nedåt vid normal instrumeuthållning. Översta nyckelradens löv betjänar första melodisträngen som på denna nyckelharptyp är belägen längst från tangeuthuvudena. (Detta förhållande skiljer den från en spegelvänd lek.) Pianolek B4. Nyckelharpa med fyra melodisträngar, bordun och resonanssträngar Här har man kompletterat den vanliga treradiga kromatiska harpan med en e2-sträng. Den har blivit första melodisträng. Bordunsträngen finns kvar men används bara vid något enstaka ackord. Till arten räknas Olssonharpa med bordun C4. Nyckelharpa med fyra melodisträngar, utan bordun, med resonanssträngar En av underarterna kan beskrivas som att man försett en treradig kromatisk nyckelharpa med löv och nycklar för bordunsträngen sålunda att man får en fyrradig kromatisk nyckelharpa. Konstruktionen ligger helt i linje med utvecklingen alltifrån den tvåradiga kromatiska nyckelharpan, via den treradiga, till den fyrradiga. Man har behållit samma stämning på de fyra spelsträngarna. Till underarten hör, utom Olssonharpor, även den fyrradiga varianten av Norrbottenharpan. Fyrradig Olssonharpa med kortare mensur. Byggare Björn Kallstenius Ytterligare en varietet av fyrradig kromatisk nyckelharpa är den där fjärde radens nycklar går helt genom leken och påverkar strängen via vipparmar. De träffar den fjärde melodisträngen från »baksidan», dvs. motsatt den vanliga sidan. Här liksom på Langenbergharpan (G3. 7.1.) är tanken att löven inte skall behöva vara så långa som om de skulle passera tre överliggande nyckelrader. En del byggare använder en något kortare mensur på sina Olssonharpor, en del har kortare mensur endast på första spelsträngen, vilket då ger upphov till ytterligare en varietet. Orsaken till denna lösning är att det tidigare varit svårt att komma över e2-strängar som håller för en mensur på 400 mm. Enstaka exemplar av treradig kontrabasharpa med dubbellek har byggts enligt Gullbergsons princip (se arten C5). Varietet C4.6. 1 har dock kontrabaslöv i stället för fjädrande klaffar, om än av ett avvikande slag. G4. 8.]. Svenskharpa. Lägg märke till de dubbla melodisträngarna. Byggare: Viktor Svensk i Fasterna på 1940-taleL Foto: Gunnar Fredelius.    G4. Nyckelharpa med fyra melodisträngar, utan bordun, med resonanssträngar, omvänd lek Svenskharpan har fyra dubbla spelsträngar vilket ger en förstärkning av klangen. De stäms G, D, A, E som en fiol men med den »extra» strängen i varje strängpar stämd en oktav lägre än den »vanliga». Johanssonharpan är konstruerad efter samma princip som Svenskharpan men utan dubblering av strängarna. Liksom i fråga om Olssonharpan finns en varietet, där första melodisträngen har kortare mensur än de övriga.   C4. 7.4. Fyrradig vipparmsharpa. Byggare: Viking Haglund i Spånga. Foto: Per-Ulf Allmo. C5. Nyckelharpa med fem melodistrangar, utan bordun, med resonanssträngar Leken är av en mycket speciell konstruktion: första melodisträngarnas löv sitter huvudsakligen på övre raden nycklar som också påverkar femte melodisträngens löv, vilka består av fristående fjädrande kluffar. Andra melodisträngens löv sitter med några undantag på andra radens nycklar och tredje melodisträngens löv på tredje radens nycklar. Det kan måhända te sig oegentligt att tala om nyckelrader på Gullberg-sonharpor. Utmärkande för dem är nämligen att de passerar sidstycket i ett och samma plan för att sedan utanför böja av, så att tangenthuvudena hamnar i olika rader. Tillbaka till: Till Nyckelharpans Forum (om du redan är där i frames, klicka då i stället i menyraden) Sven Nordins Österbyharpsida Gunnar Fredelius och Gunnar Ahlbäck diskuterar på trappan till nyckelharpsutställningen i Löfstabruk. Foto Per-Ulf Allmo

 

Bilder som ska in på rätt ställe vad det lider :-)

En fyrradig nyckelharpa. På senare år har ett antal nya modeller tillkomit.
Några får anses som experiment så länge de bara byggs i några få exemplar, medan andra
visat sig livskraftiga med omedelbar spridning. Jag tänker främst, men inte endast, på
Johan Hedins utveckling av nyckelharpan. Ett annat exempel är utveckling av de resonanssträngslösa nyckelharporna.

Se vidare sidan om fyrradiga harpor.

En Johan Hedinskapelse - se denne

Det har byggts ett antal kb-harpor på morakropp.

Fidolina av Anette Osann

Gullbergsson lek