Nyckelharpans Forum



Artikeln även publicerad i Nyckelposten, som tidningen hette på den tiden

ÄLDRE NYCKELHARPSTYPER

av Anders Eklundh

 

Från slutet av 1960-talet har nyckelharpan åter kommit på modet. Den allmänna "folkmusikvågen" och Eric Sahlströms harpbyggarkurser är några förklaringar till det nyväckta intresset. Det är också mycket tacksammare för en nybörjare att försöka sig på att spela nyckelharpa än att få bukt med en fiol. Amatörens framsteg på fiol åtföljs obönhörligen av många års "falskspel", medan han så snart han lärt sig stämma och justera sin nyckeiharpa kan konstatera att han visserligen ofta spelar fel men aldrig falskt. Detta gör det lättare för den självkritiske nybörjaren att komma över den första, mödosamma tiden. Den korta harpstråken är också lättare att hantera än fiolstråken. När man väl kommit över nybörjarstadiet spelar det mindre roll vilket instrument man ägnar sig åt. Alla instrument har sina svårigheter som man måste lära sig bemästra.

Dagens moderna, "kromatiska" nyckelharpa är dock ett helt annat instrument än de äldre nyckelharpstyperna. Det har gått mer än 600 år sedan en för oss okänd konstnär skapade avbildningen av den nyckelharpspelman som pryder en stenrelief på Källunge kyrka på Gotland. Sedan dess har instrumentet fortlöpande förändrats i takt med tidens krav. Ända in i vårt århundrade har nyckelharpans funktion varit att tillgodose folkets behov av dans- och processionsmusik. Att nyckelharpan som i stort sett det enda medeltida instrumentet lyckats leva kvar in i vår tid beror säkert på att det haft möjligheter att anpassa sig till nya tiders ideal. När därför folkmusiken i början av detta århundrade förlorade sin ursprungliga funktion och kom att leva kvar inom spelmansrörelsen som uppvisningsmusik, utvecklades den moderna kromatiska nyckelharpan. Denna är konstruerad för att underlätta samspel med fioler i fiolens vanligaste tonarter. Konstruktionen har således delvis sin grund i att folkmusikens funktion under 1900-talet förändrats till att utgöra bl a ett ämne för likasinnade att samlas omkring i likhet med allt annat föreningsliv. Funktionen har också rent fysiskt förflyttats från danslokalen till estraden.

Nyckelharpan var förr ett renodlat borduninstrument, dvs den hade en lågt stämd sträng som alltid skulle ljuda med, oavsett vilka harmonier som bildades i förhållande till spelsträngens melodi. Bordunens eviga ton hade ursprungligen en religiös innebörd och återfinns hos de flesta instrument med rötter i medeltiden såsom säckpipa, lira, hummel och mungiga.

Bordunens eviga ton under melodislingan utvecklades under århundraden av påverkan till ett folkligt klangideal. Då fiolen i slutet av 1600-talet började få en fast, folklig förankring fortsatte spelmännen därför med att använda de lågt stämda strängarna som borduner. Detta underlättades av att man hade mycket svagt välvda stall. Spelsättet har levt kvar ända fram till våra dagar i folklig tradition.

Att dragspelets införande i Sverige fiolen som folkligt instrument är inte så ofta på att fiolen hade samma effekt på de äldsta folkmusikinstrumenten. Horn, pipor och liror trängdes tillbaka, medan däremot nyckelharpan kom att anpassa sig till nya former. Till en del har detta säkert sin förklaring i den provinsiella koncentration till Uppland som verkar ha tagit sin början vid 1700-talets inträde. Till denna tid daterar sig de äldsta nyckelharporna med resonanssträngar, enkelharporna. Resonanssträngarna har till funktion att "sjunga med" i melodiernas toner och lämna en efterklang som ger ett intryck av rymd. Denna effekt hade större betydelse förr eftersom man då använde strängar av organiskt material, sensträngar och silkessträngar. Dessa gav svagare ljud och hade inte så lång naturlig svängningstid som metallsträngar (mer om strängmaterialet nedan). Mycket talar för att bruket av resonanssträngar kommer från "viola d amore", som var en resonanssträngad fiol. Även norrmännens "hardingfela" har säkert fått sina resonans-strängar från samma källa. Resonanssträngade fioler har funnits i folkligt bruk i Sverige ända in i vårt sekel. På LP-skivan "Kärleksfiol" (KRLP-8) kan man få höra Pelle Björnlert och Anders Rosen spela folkmusik på resonanssträngade fioler.




ENKELHARPA

ek1.gif

Enkelharpan hade i sin äldsta form i likhet med den medeltida nyckelharpan en spelsträng och en bordunsträng. Ytterligare en bordunsträng har förekommit och min egen enkelharpa har det. Enkelharpan hade också 6-13 resonanssträngar. Det är osäkert om man bara hade ett bestämt sätt att stämmma spel-och bordunsträngarna i förhållande till varandra. Eftersom det är mycket lätt att stämma om en enkelharpa försedd med sensträngar är det tänkbart att man laborerat med olika stämningar. Jag använder tre olika stämningar som är användbara för såväl dur-som molltonart. En del låtar passar bättre på en stämning än på en annan, bl a annat av det skälet att låten kanske inte ryms inom det tonförråd som en viss stämning medger.

De olika stämningarna är följande:

ek2.gif

Stämningen under (1) är avsedd för tonarten G. Grundtonen i melodin ligger på den låga g-bordunen och blir alltså en oktav för låg. Detta har dock mariginell betydelse eftersom den repertoar jag använder på denna stämning sällan eller bara för ett kort ögonblick använder grundtonen men som samtidigt kräver ett stort register uppåt från grundtonen räknat (t ex "Byggnan"). Omfånget blir förvånansvärt stort med denna stämning.

Den andra stämningen är avsedd för tonarten D. Grundtonen ligger här på speisträngens fjärde nyckel. Här passar melodier som rör sig runt grundtonen (t ex "Fingertarmen").

Stämning nr (3) klingar i A och grundtonen finns på den lösa a~strängen. Om melodin är sådan att den ofta och länge "vilar" på grundtonen kan denna stämning passa. Det blir mycket klang i harpan på grundtonsackordet. På mitt instrument finns - liksom det gjorde på den museala förlagan - ett extra löv på den andra nyckeln. Detta påverkar bordunsträngen närmast speisträngen, men bara om man trycker in nyckeln extra hårt. Man kan på så sätt få fram ett subdominant-ackord på denna stämning. Jag har inte experimenterat så mycket med denna finess på de andra två stämningarna, men även där finns det säkert möjligheter att använda den.

Det finns bevarade exemplar av enkelharpor som har varit försedda med två spelsträngar intill varandra. Dessa har ofta varit av olika material (den ena oftast av metall) och avkortats med parallellt ställda löv på den enda raden nycklar Båda strängarna antas ha haft samma stämning och konstruktionen har nog syftat till att förstärka tonen och att fungera som en säkerhetsåtgärd om den ena strängen skulle brista. Samma konstruktion finner man mycket ofta på liror från Mellaneuropa men där är strängarna vanligen av samma material.

När det gäller stämningen av resonanssträngarna vet man egentligen ingenting. ~en man stämde säkert på samma sätt som på silverbasharpan, alltså i treklanger med utgångspunkt från grundtonen i den mest använda tonarten. Det gäller ju att förstärka vissa av harpans klanger med hjälp av resonanssträngarna.

Enkelharpan är ett typiskt borduninstrument enligt den medeltida traditionen, åtminstone i den äldre versionen med en speisträng och en bordunsträng. Spelmannen behövde aldrig vinkla stråken utan kunde dra den upp och ned i samma läge.hela tiden.

Spelsträngen tillverkades förr av tvinnat silke som behandlats med vitlök och dyvelsträck. Sistnämnda ämne är ett växtextrakt som förr i tiden användes som läkemedel inom den folkliga läkekonsten, bl a för att bota bölder. Det är ett ganska mjukt hartsliknande ämne som luktar förfärligt illa. Bordunsträngen tillverkades av remsor av fårtarm som i fuktigt tillstånd tvinnades samman till önskad tjocklek och därefter fick torka. Det som i dag kallas "sensträngar" är tillverkade på i princip samma sätt. Resonanssträngarna var då liksom nu gjorda av tunna metalltrådar.

Enkelharpan har ända upp till 16 nycklar mot 8-9 på den medeltida har-pan. Instrumentets form avviker också frän den medeltida typen och formen är i stort sett densamma som på de senaste silverbasharporna. Tillverkningsmetoden är också densamma. Skruvplatta, hals, sarger och botten är i ett stycke och på detta limmades ett lock. Leken fästes därefter på halsen med träpluggar. Den kraftiga välvningen på locket är också gemensam för så gott som samtliga harpor tillverkade före 1925.



KONTRABASHARPA


Under andra hälften av 1700-talet utvecklades kontrabasharpan ur enkelharpan. I andra änden av de 6-8 första nycklarna sattes ytterligare en rad med löv. Bordunsträngen (-arna) flyttades mot instrumentets mitt och en andra spelsträng spändes på den sida av bordunen som är närmast spelmannen. Genom att vinkla stråken kunde man alternera mellan spel strängarna och samtidigt ha bordunen med oavbrutet. Den nya spelsträngen var stämd i d

De 6-8 första nycklarna hade således dubbla funktioner. Med spelsträngarna placerade på ömse sidor om bordunerna blev ljudet från dessa väl så framträdande som på en enkelharpa..

ek3.giff

Kontrabasharpan har 17-20 nycklar och genom den här konstruktionen med dubbla funktioner på vissa nycklar blev omfånget 23-28 toner. Genom att stämma den på något av de ovan beskrivna sätten blir användningsområdet mycket stort. Min kontrabasharpa, som är byggd efter en historisk förebild, omfattar på stämning nr (1) ovan 2 1/2 oktav kromatiskt vilket är mer än min silverbasharpa omfattar. I den centrala delen av tonomfånget är bevarade instrument väl så kromatiska som en kromatisk nyckelharpa och ger goda möjligheter för modulationer i melodin även på de andra stämningarna som jag föreslagit.

De ovan nämnda melodierna "Byggnan" och "Fingertarmen" påstås vara efter den välkände upplandsspelmannen "Byss-Kalle", Carl Ersson Boussard (1783-1847). Det sägs att han förfogade över två nyckelharpor och åtminstone den ena av dessa måste enligt min mening ha varit en kontrabasharpa. På annat sätt är det svårt att förklara varför stora delar av den repertoar som tillskrivs honom sitter som gjuten på detta instrument om man spelar i g- eller d-tonart. Jan Ling har spårat en kontrabasharpa med inskriptionen "Har tillhört Böss-Kalle känd spelman från Upland". Harpan är märkt med årtalet 1796. Den andra delen av hans låtar passar bättre på silverbasharpa i c-tonart.

Det är dock tveksamt om Byss-Kalle spelat silverbas. Hans verksamhet som spelman ligger på gränsen för tidigt för det. En förklaring till att många låtar ändå verkar gjorda för c-tonart kan vara en utveckling av kontrabasharpan som man vet har ägt rum..

Kontrabasharpan hade vid 1800-talets början som regel två bordunsträngar. Den tunnare av dessa stämdes längre fram under seklets gång ibland i c- och den tjockare i g. Om man då tar grundtonen på harpans tredje nyckel klingar melodin i c-tonart i samklang med bordunerna. Kanske använde Byss-Kalle även denna stämning på något av sina instrument. Man vet inte skälet till att detta nya sätt att stämma kontrabasharpan växte fram. Kanske har man velat spela tillsammans med något annat instrument som var mer bundet till c-tonart, möjligen klarinetten som på denna tid vanligen klingade bäst i c. Samspel klarinett - nyckelharpa var under 1800-talet en ganska vanlig företeelse.

SILVERBASHARPA

Därmed är tiden mogen att gå över till en beskrivning av den redan berörda silverbasharpan. Denna form av nyckelharpa utgör den sista utvecklingsfasen i de gamla nyckelharptypernas historia och är samtidigt den sammanhållande länken till de moderna, "kromatiska" nyckel-harporna.
Det som sker är att någon kommer på att sätta dit en extra rad nycklar under den befintliga och att flytta den andra spelsträngen intill den första. Genom hål i den övre radens nycklar kan löven från den undre raden nå upp till den andra spelsträngen och påverka denna. Detta öppnar helt nya möjligheter för den som spelar. Nu kan man få fram varierbara harmonier genom att de båda spelsträngarna påverkas individuellt.
Man satte dessutom dit en ny bordunsträng på den andra spelsträngens gamla plats, en tjock, silveromspunnen silkessträng stämd i c, vilken har gett instrumentet dess namn. Det har också benämnts "Tierpsharpa" och "C-dursharpa". Sistnämnda beteckning är särskilt träffande eftersom instrumentet nu blev idtomatiskt utformat för att framförallt spelas i c-tonart och dessutom helst i dur. Detta framhävs även av att den andra nyckeln är dubbelkopplad så att man erhåller intervallet d-h när den trycks in, vilket tillsammans med g-bordunen bildar ett dominant-ackord i tonarten c.

ek4.gif

Enligt Jan Ling såg silverbasharpan dagens ljus år 1838. Skälen till att han valt denna tidpunkt framgår närmare av hans doktorsavhandling i musikhistoria,"Nyckelharpan". Jag tror dock att det i många uppländska hantverkshem pågick ett utvecklingsarbete under 1800-talets första decennier i riktning mot ett instrument av silverbasharpans konstruktion,särskilt av det skälet att det uppenbarligen är så svårt att precisera vem som tillverkade den första harpan av den nya typen. Men 1838 kan duga som något slags genomsnitt och det är framför allt detta faktum som gör att jag är litet tveksam till om ByssKalle verkligen har spelat silverbasharpa i någon större utsträckning.

Efter denna historiska utvikning kanske det kan vara på sin plats med en fortsatt teknisk beskrivntng av silverbasharpan. Den har mellan 19 och 21 nycklar i den övre raden och 3-8 i den undre. En del av nycklama i den övre raden är dubbelkopplade och påverkar alltså samtidigt a-strängen och c-strängen. Ett för silverbasharpans harmonier mycket karakteristiskt intervall ges av dubbelkopplingen på den andra nyckeln,vilken beskrivits ovan.

Den silverbasharpa som jag spelar mest på har 19 nycklar i den övre raden och 4 i den undre. En del nycklar i den övre raden är kortare än de övriga och svagt nedåtböjda mot den undre raden, antagligen för att inte vara i vägen. Nycklarna ger tonerna g# samt b~¼ och dessa toner används sällan. Nyckeln för d# är dessutom dubbelkopplad och ger på c'-strängen f#. Denna koppling är antagligen en teknisk förenkling som spar in en nyckel. Någon harmonisk användning av intervallet f#-d# har i varje fall jag inte kommit på.

Harpan är byggd av August Bohlin år 1923. Klangen är ganska mäktig och rätt nära moderna kromatiska harpor om man spelar dem på gammalt vis med bordunerna i oavbruten funktion. Den har dock ingen basbjälke och ljudpinnen sitter, efter gammalt bruk, mot den stallfot som är närmast spelmannen. Ljudpinnens placering bidrar säkerligen till det aningen "burkiga" ljud som är så typiskt för de äldre nyckelharpstyperna.

Bohlin har byggt denna harpa på traditionellt vis med hals, botten och sarger i ett enda stycke gran. Detta var det vanliga tills Eric Sahlström efter mönster från fiolen mera genomgående började använda separat botten av lönn på sina harpor. Den första kromatiska harpan, alltså den med tre nyckelrader, tillskrivs Bohlin som hade med den på en utställning i Uppsala 1925. Han lär ha förvånat sina kamrater i spelmanslaget genom att med den nya harpan kunna "hänga med" fiolerna i vilken tonart som helst.

Skillnaden mot silverbasharpan bestod främst i att omfånget vidgades avsevärt genom att även g-strängen kunde avkortas och bilda harmoni med de övriga spelsträngarna. Många av 1800-talets silverbasharpor var som tidigare nämnts väl så kromatiska som moderna harpor inom sitt tonomfång. Särskilt de som byggdes av Matts Wesslen, organist i Österlövsta och död 1878, påstås ha haft en högt utvecklad kromatik.

Det finns naturligtvis otaliga varianter på dessa grundtyper av nyckelharpor som jag försökt beskriva ovan En alldeles speciell variant som bör omnämnas är kontrabasharpa ined dubbellek. I sin grundform har den tre spelsträngar, varav två sitter intill. varandra och kan påverkas oberoende av varandra liksom på silverbasharpan. Den tredje. är kontrabasharpans andra spelsträng vilken sitter kvar på sin plats närmast spelmannen och påverkas av den andra raden löv på övre radens nycklar. Man skulle kunna tro att detta är den äldsta övergångsformen mellan kontrabas- och silverbasharpa eftersom den är en kombination av båda. Konstruktionen med dubbellek är dock inte belagd förrän omkring 1870 och då var silverbasharpan sedan länge i bruk. Förmodligen är det kontrabasharpans starka ställning i trakterna kring Österbybruk som lett till denna variant. Man har uppskattat det nya med att kunna spela harmonier med dubbeltoner, men man har inte velat överge den gamla harptypen.

 


KONTRABASHARPA MED DUBBELLEK

ek5.gif

Den stora skillnaden mellan det äldre och det nyare sättet att spela harpa finner man i stråkens konstruktion och användning.

Nuförtiden används korta stråkar av fioltyp, vars tagel spänns med en skruv i froschen. Detta bruk syftar till att underlätta ett spel på en sträng i taget, liksom det kraftigt välvda stallet gör. Förr användes stråkar med löst hängande tagel vilket spändes med tummen, antingen genom att tummen placerades mellan taglet och stråkstången eller genom att taglet pressades upp mot stråkstången i ett pincettgrepp. ~ kombination med ett nästan rakt stall blev effekten att bordunerna snart sagt oavbrutet ljöd med i melodin. Klangbilden blir därmed en helt annan än den man i dag får höra på kromatiska nyckelharpor, där bordunerna bara tillfälligt får komma till tals genom doppning med stråkspetsen.

Enligt min uppfattning har man tappat en stor del av nyckelharpans uttrycksmedel genom detta nya spelsätt, särskilt i dansmusiken. Bordunernas raspande igångsättande och deras starkare och svagare ljud beroende på stråktrycket i kombination med de fasta stråkmönstren som användes förr har en mycket stor rytmisk betydelse. Det går till exempel alldeles utmärkt att spela en dansbar bondpoiska utan att använda melodisträngarna och nycklarna överhuvudtaget. Men bara om man har en gammelharpa, förstås.

 

 

Från 29 mars 1999 till 11 februari 2002 hade denna sida 1378 besökare. Sedan flyttade sidan till nuv adress, och inget räkneverk är påkopplat.

 

 

 

tillbaka till START