Gammelharpans utvecklingshistoria

av Per-Ulf Allmo

Avslutningsvis ska jag kortfattat redovisa hur gammelharpan fortlöpande har anpassats musikaliskt och tillpassats funktionellt alltifrån tillkomsten fram till dagens treradiga modell.

Många förklaringar till hur detta förlöpte har serverats. Gemensamt för alla är att de bygger på lösa teser och okontrollerade uttalanden. Ständigt upprepade har de sedan kommit att gälla som etablerade 'sanningar'. Jfr Ronströms något tveksamma ansats till att den akademiska världen ska ha lyckats hantera detta i bredare utsträckning (1994: 15).

En tänkbar och tillförlitlig väg att fastställa utvecklingen är att undersöka hur modellerna fungerar musikaliskt. Funktion och spel samverkar. Logiskt går det på så vis att stegvis komma fram till en teoretisk bild av hur huvudmodellerna växte fram därvid bortseende från temporära varianter som i alla tider har funnits.

Funktionsmässigt

1. Den ursprungliga modellen har två melodisträngar stämda till A och D och en mellanliggande bordunsträng, vanligen stämd till G.

Det finns fall där man provat med två mellanliggande bordunsträngar. Alltefter hur de stäms gynnas olika tonarter. För låtar i C-dur stäms dessa till G och C. Jfr Bachmann (1964: 114?f) och Kunz (1960: 137).

Fem eller fler av de nedersta nycklarna, från sadeln räknat, har löv för de båda ytterst liggande melodisträngarna. Genom detta är de kopplade, men det saknar betydelse eftersom man normalt endast spelar på en melodisträng i taget. Kontrabasharpa.

2. För ackordspel börjar nycklar efterhand få löv även för C-strängen placerad invid melodisträngen stämd i A av Ling kallad mixtursträng som efter hand får nycklar i en andra rad med fria löv för detta. På så vis kan man välja ton i varje ögonblick så att den inte skär sig mot andra.
En 'finess' är att löven på den andra nyckeln i ordningen sitter på en och samma nyckel, vilket ger ackordet h-d taget med ett enda finger. Nästa finess blir att löven hos de färde nycklarna sitter så att c-strängens löv sitter på övre radens nyckeloch omvänt, vilket ger ackordet C-E taget med endast med ett finger. Dessa bägge finesser gör att dubbelgreppen kan tas med pekfingret kvar på första raden och de övriga fingrarna är fria. Det stärker skälet att använda C-strängen i just ackordsyfte. Genom detta skifte kunde C-durlåtarna avslutas med ett finger ett dubbelgrepp som ger klangen GEC. För melodin används d-strängen, inte c-strängen.

Kontrabasharpa med dubbellek, också kallad österbyharpa. Modellen är en variant på väg till silverbasharpa.

3. I nästa steg elimineras kvarstående dissonanser genom att löven för den bortersta melodisträngen i D tas bort och den blir enbart bordunsträng, nu stämd till C. Den mellanliggande G-bordunen finns kvar.
Kopplingen med två löv på nyckel nummer två, som ger h-d med ett enfingersgrep finns kvar och ses som ett signum för silverbasharpan. En studie av äldre bevarade instrument ger vid handen att under silverbasharpans tidigaste skede var det vanligt att även behålla arvet från kontrabasharpa med dubbellek även vad gäller finessen med ett omvänt fjärde nyckelpar. Något som lever kvar idag men i mindre omfattning

Ytterligare fria löv tillsätts successivt för den intill A-strängen liggande C-strängen, som nu bitvis även används för melodispel. Silverbasharpa.

4. När så G-bordunen genom August Bohlin 1929 får egna nycklar i en tredje rad, och sålunda omvandlas till melodisträng, är dagens nyckelharpomodell född. Treradig nyckelharpa.

I och med detta upphör nyckelharpan att vara ett renodlat borduninstrument. Med högre välvt stall spelas den mer likt fiolen, om än ibland med bordun och dubbeltoner.

HEM