Nyckelharpan nu och då - SVCD 5
Nu som CD med 45-sidigt texthäfte.

Beställ på webben på Musikmuseets sida. Pris 150:-

Denna CD från Svea fonogram kom ursprungligen ut som bok med kasset. Men nu har en ny upplaga tryckts upp som CD

Avsikten med produktionen var att presentera de flesta
då spelade typer av nyckelharpa..

Ur Izzy Youngs recension på radio:
...Nordfors; så här bra borde all folkmusik låta
... en del försöker spela gudomligt. Andra gör det naturligt - som Carl-Johan Wikström
... Eklundh spelar med sin naturligt otvungna stil, något som man inte hör ofta nog hos svenska spelmän idag

9 spelmän spelar 34 låtar på 12 olika nyckelharptyper.

Jan Ling gör en frihandsteckning av nyckelharpans historia och kommenterar de olika tolkningarna av låtarna i deras egenskap av rekonstruktion, historiskt dokument och konstnärlig förnyelse.
Gunnar Ahlbäck och Gunnar Fredelius presenterar ett utdrag ur typologin, som sedan publicerades i Sumlen och som även finns på Nyckelharpans Forum.
Det har hänt en del sedan dess men boken är ändå till större delen aktuell - och musiken på skivan är tidlös.

Jag berättar här personligt, helt subjektivt, om skivan och dess tillkomst.

Vid arbetet på "Nyckelharpan i nytt ljus" föddes iden att i klingade exempel visa vad vi talar om, i stället för en snustorr bok. Resultatet blev inte bara en torr dokumentation av hur olika harptyper låter, utan en till största delen medryckande, brokig skiva som står sig mycket väl än idag.

Anders Stake, numera Norudde, spelar 4 helt underbara låtar på moraharpa. Först ut är en Anderskomposition, Konvulsionslåten, som sedan kommit ut i flera versioner, bland annat med Hedningarna. Den är minst lika häftig "osminkad". Därefter 3 traditionella låtar. Det superlativ som dyker upp i mitt medvetande är - maximalt! Inspirerar vem som helst att rusa iväg o köpa en moraharpa...

Anders Eklundh drar sedan en låt på enkelharpa. Det är ett spel i Styrbjörn Bergelts efterföljd och ett exempel på att man kan spela häftigt en enkelharpa kan låta.

Sen kommer mr. kontrabasharpa - Anders Nordfors - med fyra låtar i oefterhärmlig stil. Jag och andra har i årtionden försökt övertala Anders att spela in en CD. Lyssna på detta så förstår Du varför! Underbar . Levande traditionell funktionsmusik när den är som bäst. Funktionsmusik som fungerar bra i sin funktion men inte är spännande att lyssna på är i mina ögon just bara funktionsmusik. Men när den är som bäst fyller den även funktionen att lyfta den i håret som lyssnar på den i hörlurar i sin öronlappsfotölj.

Nästa man ut spelar också kontrabasharpa. Syftet med skivan var inte bara att visa upp olika harptyper, utan lika mycket att visa upp lite olika spelsätt. Hasse Gille står för en målande musikalisk stil som inte lämnar någon oberörd.

Därefter är turen kommen till Österbyharpa. Sven Nordins namn är intimt förknippad med harptypen, som även kallas kontrabasharpa med dubbellek.
Dessa termer är ju inget som gamla tiders spelmän, svängde sig med. Det spelade harpa kort o gott. Eventuellt hade man enkelharpa som namn på harpor med en rad nycklar såsom kontrabasharpan. Dubbelharpa blir då harpor med två rader nycklar som silverbasharpan och Österbyharpan. Detta kan man tala om länge, men här handlar det om spelet.
Sven behärskar Österbyharpan och dess tradition som ingen annan!

Anders Eklundh kommer sedan tillbaka på en silverbasharpa och några supertraditionella harplåtar. I bland annat Izzys recension citerad ovan, talas om Eklundhs otvungna spelsätt. Ett spel som är fast förankrat i traditionen men samtidigt, som sig bör, försett med personlig prägel.

När skivan gjordes höll vi som sagt på med typologin, så det påpekas nogsamt att silverbasharpan vi hör härnäst är av ett annat slag. För lyssnaren som inte är så inbiten knappolog märks förstås skillnaderna i spelmännens uttryckssätt tydligt, men skillnaderna mellan dessa bägge nyckelharpor handlar om vilken knaver man trycker på för att få den och den tonen... Det är inget man hör. Ingvar bidrar här med ett utmejslat detaljrikt spel där ingen kan slå honom på fingrarna. Jag hade inte hört honom spela så mycket när jag handplockade honom till produktionen, men kände direkt efter Ingvars första låten i studion att denna skiva skulle bli något mer än en dokumentation...

Esbjörn Hogmark är först ut att presentera den moderna tidens harpor. Ett säkert kort som man inte riskerar bli besviken på. Svanpolska har han lärt av Svante Pettersson på Gotland. Esbjörn är ju som allom bekant en Eric Sahlströmefterföljare. Men jag uppskattar när han som här lämnar den trygga bakgården.

Nästa harpa, också en trerading, knavras av Hasse Gille. En "självbyggd" harpa. Ett spel som ingen annan ens bör försöka efterlikna. Hasse är väl så långt ifrån typologknappolog man kan komma spel- och byggmässigt. Med stark känsla för traditionen parad med ett fritt, snudd på respektlöst förhållningssätt. Det låter kanske som en motsättning eller åtminstone en svår balansgång, men det är ingetdera om man har en äkta levande känsla för det man håller på med.

Sen kommer tvenne låtar med mig på Olssonharpa. Min mor utbrast när hon hörde den: "Varför spelar du så mesigt? Det vi hör var tänkt som ett mikrofonprov men studiotiden tog slut. Jag borde antingen skjutit till pengar eller strukit avsnittet. Men sett ur det ursprungliga syftet med fonogrammet, nämligen att visa upp olika harptyper och dess tekniska möjligheter så kan det ändå tjäna sitt syfte. På en kommande skiva ger jag prov på ett kraftfullare spel på harptypen ifråga ;-)
Den ena låten här är en av Dalarnas mest spelade låtar. Normalt spelas den i ett utslätat skick utan dubbelgrepp och bortser man från det lite blodfattiga spelet så förstår man i alla fall hur kompositören tänkt att den skulle framföras. Den andra heter "alla rinkar på ett ben". På skivan översatt till "alla drinkar på en gång".

Norrbottenharpan representeras av Carl-Johan Wikström. Det Izzy syftar på när han kallar det gudomligt syftar främst på mästerverket Ellun Sootisi. Denna harpa liksom Olssonharpan har en ytterligare spelsträng jämfört med den vanliga moderna treradiga. Det förekommer många olika sätt att stränga och stämma dessa harpor, men vanligt är att såsom i dessa fall stämma som fiol. Det låter inte nyckelharpa men ännu mindre som fiol. Likaväl som det inte låter gammelharpa om den treradiga vanliga harpan.

Sist ut är Esbjörn Hogmark på en Johanssonharpa. Esbjörn hade aldrig spelat på ett dylikt instrument när jag satte det i händerna på honom en vecka före inspelningen. Det krävs en Esbjörn för att med så kort varsel spela så pass övertygande på en harpa där allting sitter upp och ned om man är uppfödd med en vanlig.

Tanken genomkorasde mitt huvud att göra en "del två" med de nya harptyper som sett dagen ljus. Men jag slog raskt tanken ur hågen. Läget nu är rätt annorlunda än då. Då var det många som trodde att nyckelharpa - det är den treradiga, punkt o slut. Fyrradigar är moderna helgerån och de gamla harporna har tjänat ut sitt syfte. Numer är man mer insatt, kunnigare och öppnare. Och de nya harptyperna når ut ändå.

Gunnar Fredelius

Gunnar Fredelius var initiativtagare och ljudproducent.
Bokens formgivare och huvudfotograf: Per-Ulf Allmo, inom kort doktor på nyckelharpa :-).
Vänd boken och läs från andra hållet så har du den engelska versionen - med annat bildmaterial. Skans Viktoria Airey översatte.

Ljudprov (.ram-fil från Tongångs hemsida)