|
Bilder från Kallhäll hade utlovats till den 16:de januari. Men eftersom jag denna gång använde traditionell kamera så skall först filmen framkallas osv, så därför tvingas jag svika det löftet. Den text som kommer att höra till bilderna när de kommer blir nog ungefär som följer: Kallhällstämman 2005 ur rent personig synvinkel Hur tar man bäst tillvara en Kallhällstämma? Min erfarenhet är att man som lyssnare lämpligen bänkar sig i konsertsalen och bara bryter för att få i sig något. Kanske tar man sig en tur genom våningarna och imponeras av mängden spelmän. Som spelman börjar man någonstans och flyttar sedan runt några meter i taget i stället för att sitta i samma hörn och tuta med sina invanda spelkamrater. Jag menar inte att det i sig är fel att göra så heller, men personligen tycker jag det är roligare att ta tillvara chansen att spela med andra. Sen håller man koll på när det verkar hända något intressant på scenen. man missar förstås en och annan salongvältare man kanske inte kan läsa ut ur programmet, men man kan ju inte vara på två ställen på samma gång. Och buslspel och scenframträdanden är väl de två viktigaste benen på en stämma. De två andra benen, som naturligtvis inte finns på alla stämmor, men väl här, är kortkurser/workshops/visstugor samt dans! På årets stämma fick jag en påminnelse om att "marknaden" inte längre består av så mycket efterföljare, snällt uttryckt, till Väsen, Hedningarna och Nordman, utan i stället en kreativ utveckling i olika riktningar som tagit sats från den plattformen. Levande och spännande musik i alla bemärkelser. Kul också att bli imponerad av spelmän och grupper man kunde tänkas känna sig hemtam och trygg med. Tänker bland annat på Henry Wallin och Hasse Gille. "Jag har inte lärt mig en ny låt på 40 år", sa Henry Wallin. Tror någon att musiken stelnat till för det så tar man rejält miste. Samspelet mellan dessa herrar var också suveränt av sällan skådat slag. Jag gick upp till översta våningen för att ta mig till serveringen. Det var knökfullt av spelmän och en ljudnivå man inte trodde var möjlig utan mikrofon. Men musiken överröstades plötsligt av ett brak och en bit bort försvann plötsligt ett antal huvuden. Alla fortsatte spela och när jag kom fram höll man på att plocka ihop kaffeveden som blev resultatet av att man tydligen satt på ett bord och spelade. Jag såg mig om efter trasiga harpor och spelmän med stukade fingrar. men det var tydligen dragspelare som suttit på bordet, så ingen blev skadad. (Dragspelare är ett tåligt släkte) Ur ett angränsande rum kom Joachim, en spelkompis från 80-talet. Han pekade på kameran jag hade runt halsen och frågade om jag "gått över till den där". Från nyckelharpan menade han. "Ja, för att batteriet är slut", svarade jag som trodde att han syftat på byte från digital till traditionell kamera. Han funderar nog fortfarande över om jag har en batteridriven harpa eller bara en skruv lös. Mötte Puma i trappan - missat hans scenframträdande, så nu är det bara o köpa biljett till staterna eftersom nästa spelning jag känner till att han ska ha är där. *internt skämt* Fatang började sitt framträdande med att få ett högt mikrofonställ, med bommar och allt, vält över slagverken, men även det klarade sig utan skador på instrument eller personer. Det lät faktiskt FATANG, när stället föll... Deras framträdande var kompakt, säkert, inovativt och dynamiskt. "Något speciellt", stod det i programmet och det var det. Voj! Samma mikrofonställ anföll senare Anders Liljefors. Han landade på fötterna och gav prov på en vighet som inte stod Henry långt efter... Henry visade nämligen upp en annan färdighet han besitter - nml stepp. Spånga folkdanslag framträdde sedan. Allt gott kommer från Spånga, finns det ett uttryck som säger. Det fanns säkert någon i Hörkens bygdedansare som också hade rötter i Spånga;-)
Anders Larsson spelar också i Svanevit, från vars hemsida denna bild är norpad från. Kallhälls Folkets Hus visade sig ha ett lönnrum. Det u Gunnar Fredelius |
