Om Johan Hedins "Innersta Polskan"
av Styrbjörn Berget
Efter Österbystämman kom Styrbjörn Bergelt och jag att tala om Johan Hedins "Innersta Polskan". Jag frågade honom om han kunde tänka sig att skriva lite om den för Nyckelharpans Forum. Svaret på den bönen ses nedan
Gunnar F, webbgubbe.
Johan Hedin heter en ung begåvad nyckelharpsspelman
som låtit höra sig en hel del de senaste åren. Hans
CD-skiva "Innersta polskan" är en hyllning till polskan.
På sju spår hör vi olika kompositioner framförda
på de olika nyckelharpstyper som Johan utvecklat.
Kompositioner som tar fasta på olika polskeformers rytmik och metodik. Men det är framförallt i formen som Johan visar på en möjlig utveckling för folkmusiken. I texthäftet skriver Johan "Alla dessa låtar med sin korta repetitiva form och alla dessa minimalistiska danskvällar som ger fokus åt en enda sak - polskan. Träder man in i den musiken upptäcker man snart en hel värld. En värld där samspelet mellan musik och dans är det essentiella och som binder spelmannen till hänsyn till dansens lagar. Detta leder alltid till en dragkamp mellan två krafter. Dels den konstnärliga uttrycksviljan som helt retoriskt vill gestalta melodin, dels den bundna motoriska drivkraften som obönhörligen strävar framåt i ett och samma tempo." Så långt Johan i texthäftet. En kort koncentrerad text som visar hur en begåvad spelman reflekterar om konflikten - melodispel, dansmusik. Jag känner igen mig eftersom jag själv var med i början av 1970-talet och spelade till dans på nyckelharpa i bl.a. dansgruppen Nordingarnas ambitiösa upplivningsförsök av slängpolskan.
Att Johan Hedin är en av Sveriges mest framstående nyckelharpsspelare som texten på skivkonvolutet meddelar, är ingen överdrift. Johans mästerskap och virtuositet på de fyra av honom själv konstruerade och framtagna nyckelharptyperna är odiskutabelt. Han spelar solo på samtliga spår utom två där slagverkaren Fredrik Gille medverkar. Uppenbart fascinerar västsvensk och norsk musik Johan, och han har gjort den till ett eget personligt uttryck, som han framför med närmast exempellös briljans. När jag ser fotot på de fyra nyckelharporna i textboken anar jag något om hur Johan kan spela så utvecklade understämmor som han gör. Andra spelsträngar har löv långt upp i diskanten. Men det är bara en liten del av hemligheten. Skivans tre första spår är spelade på soprannyckelharpan, som är en utveckling av den vanliga kromatiska nyckelharpan. . Den låter ömsom som en fiol med understrängar ömsom klingar den likt en hardingfela. Ibland tycker jag mig höra gambans mjuka klang. Men där finns andra klangbottnar också. Mustiga mörka ackord som ger associationer till grovt och grant i Västerdaltradition.
På skivan ger Johan prov på att han behärskar flera folkmusikaliska dialekter. Bitvis tycker jag att det låter som barockmusik. I Vägfararen - tillägnad Jan Ling framförd på den mustigt klingande oktavnyckelharpan, visar att Johan Hedin är en egensinnig och originell kompositör. Här finns besinnande djupa ackord kontrasterade av snabba partier med avancerade staccato stråkarter han har utvecklat en egen stil. Och han väver verkligen samman egna musikaliska gester och teman till nya polskeformer . I nummer 5 "Lutan" hör vi lutnyckelharpan en från de medeltida kyrkmålningar a inspirerad nyvinning, men bara till det yttre. Instrumentet har verkligen välklingande och tilltalande egenskaper. Här hörs finstlta variationer över flera lödigt samverkande slängpolsketeman. Den fjorton minuter långa "Åkerösviten" spelas på tenornyckelharpan Här medverkar också Fredrik Gille med olika slagverk i fintligt samspel med nyckelharpan. De olika delarna i sviten förefaller vara inspirerade av den arabiska musikens maqam variationer över olika melodiska formler där bl.a. den överstigande kvarten exponeras i svängande bordunspel.
Avslutande "Postludium" är högstämt vackert och spel s i breda stråk på oktavnyckelharpa.
Johan Hedin har i sanning de flesta av de förmågor en spelman kan önska sig som förnyare av nyckelharpan, kompositör och spelman.
Styrbjörn
Bergelt
Juli 2004-08-31