När jag nu åter tar upp pennan för att formulera något om stråkharpan har en del nyvunna erfarenheter och intressanta uppgifter tillkommit som kastar delvis nytt ljus över några av frågetecknen kring instrumentet.

Otto Anderssons bok "Stråkharpan" som ursprungligen hade inspirerat mig att börja bygga och spela instrumentet tog upp alla tänkbara aspekter som: historik, folkdiktningen och de olika formernas geografiska förekomst. Smalhålig finsk-karelsk, tvåhålig från Savolaks och bredhålig estlands-svensk typ. Förhållandet till den walesiska crwth.
Överhuvudtaget föreföll det som om Otto Andersson hade genomlyst snart sagt varje upptänklig aspekt av instrumentet.

Trots detta kvarstår en räcka av frågetecken. När och
var hade instrumentet uppstått, vilka var spridningsvägar-na. Ä ven på dessa punkter skisserade Andersson olika alternativ.

Alternativ ett: instrumentet var en tidig form av den walesiska crwth utan greppbräde som spritts över de engelska öarna, Shetland, Norge, Sverige, Estland, Finland och Karelen.

I alternativ två tänker sig Andersson att spridningen gått åt motsatt håll. Han tänkte sig instrumentet som ett stråkinstrument som utvecklats från en primitiv form mot en mer sofistikerad - tvåsträngad med smalt griphål, tre strängar med två griphål tills slutligen griphålet vuxit till en bredhålig typ med fyra strängar. Min teori om detta har så småningom, genom byggande av lyror med fem eller sex strängar, kommit att bli att den från början kan ha varit en knäppt lyra.

Från början har olika deltyper uppstått när man börjat använda stråke parallellt med knäpptekniken. Så småningom har stråken tagit överhanden och blivit dominerande och behovet av fem eller sex strängar bortfallit då man har börjat nyttja enbart två strängar. I detta fall har också behovet av det breda griphålet bortfallit, man spelade ju enbart melodin på den ena strängen och den andra klingade med som bordun. På detta sätt uppstår en smalhålig typ avstråkharpa. Kanske var det en svensk eller nordisk väring som första gången försökte att stryka med strå ke över strängarna på sin lyra och blev trolltagen över de nya klangerna.

En femsträngad lyra stämd i femtons skala t.ex. g, a, h, c, d, med strängarna a, h, c något lägre placerade på stämskruvarna och struken med stråke erbjuder intressanta spelmöjligheter. Tonerna g och d ljuder i kvintbordun med stråken och tonerna a, h, c knäpps med fingrarna. så småningom utvecklas spelet och den märkliga strängförkortnings- tekniken tar form, nämligen att föra fingrarnas ovansidor, fingerbakarna ut mot den närmsta och högsta strängen.

Denna omställning av speltekniken kan ha skett antingen i Bysans eller Konstantinopel, väringarnas Miklagård, på hemväg därifrån eller i Novgorod, av vikingarna kallat Holmgård. Genom kontakter med den ryske instrumentforskaren i Novgorod, Vladimir I. Povetkin förmedlade av arkeologen Ingmar Jansson, som haft vänligheten att från ryskan översätta väsentliga delar ur Povetkins arbeten, har jag kunnat ta del av instrumentfynden från Novgorod. Dessa är från tiden 1000-1300. Povetkin avbildar bl.a. också en lyra daterad till år 1000 från Opole i Polen. Lyran är särdeles liten, har fyra strängar och ovalt griphål av Povetkin kallat spelfönster. Opole ligger vid floden Oder i före detta Schlesien. Povetkin menar att lyran från Opole hör till samma grupp instrument som lyran från Gdansk (I225-1275) och de lyraliknande instrumentfynden från Novgorod.

Kring år 830 färdas svear omtalade som Rhos genom Ryssland till Konstantinopel. Från 840 omtalar den arabiske författaren Ibn Khordadbeh att nordbor färdas till Kaspiska havet via Svarta havet och floden Don. Därifrån medförande sina varor, svärd och skinn av bäver och svarträv - på kamelrygg ända ned till Bagdad.

Bruket av stråke omnämns först i arabiska källor från 900-talet. Stråken var känd över hela den islamska världen inklusive Bysans. Uppgifter i arabisk litteratur kommer från lärare och kända musikauktoriteter som al-Farabi, Ibn Sina, Ibn Zayla och Ibn Khaldun, i samband med klassifikation av stränginstrument "vilkas strängar fås att ljuda genom gnidning med en annan sträng". Bysantinska illustrationer visar stränginstrument i kombination med extremt långa raka stråkar. Stråken blev förmedlad till Europa på 100O-talet via Bysans och det islamska Spanien. De första västerländska spåren av stråken hänför sig till miniatyrmålningar från norra Spanien och Katalonien daterade till början av 100O-talet. År 1100 var stråken spridd över hela Europa.

Att de svenska väringarna, i Nestorskrönikan och arabiska källor kallade Rus, spelade harpa eller lyra är känt bland annat från beskrivningen från handelsplatsen Bulgar vid Volga omkring år 921 av den arabiske geografen Ibn Fadlan som omtalar en begravningsceremoni bland Rus där hövdingen får sin harpa med på sista färden. Att harpan förmodligen är en lyra styrker fynd av stall, ett av älghorn från Birka och ett av bärnsten från Broa på Gotland.

Nordbor borta i Bysans och Bagdad bör här vid knutpunkterna vid Sidenvägen ha kommit i kontakt med stråkinstrument någon gång i början av 900-talet eller tidigare. Novgorods betydelse som centrum för handel och religion kvarstår. Religionen kom att bli den grekisk-ortodoxa, införd frän östromerska rikets stora politiska och religiösa centrum, dåvarande Bysans, i vars huvudstad Konstantinopel unga nordiska män under denna tid tog värvning som kejsarens livvakt. Som kejsarens livvakt deltog dessa väringar givetvis också som lyssnare till den musikaliska prakten som utvecklades inom hovet.

I kejsar Konstantin Porfyrogennetos (905-959) ceremonibok talas om processionsartade sånger, phonai, för hövisk-kyrkliga och profana ändamål. Chorevtkon, en danssång, t.ex. för saximon, en hövisk dansceremoni. Hovmusiken var också instrumental. Bl.a. användes psalteriumliknande knäppinstrument "phlintion" som möjligen kan ha varit förebilden till den ryska guslin och den finska kantelen, vilka hör till samma grupp av citter-psalteriuminstrument. Vidare förekom trummor, trumpeter och orglar. Väringarna, som var tjänstgörande som kejsarens livvakt måste ha tagit intryck av hovets många musikceremonier. Kejsarpalatset hade en basilikaformad bankettsal med två försilvrade orglar vilka ledsagade antifoniska sånger för kejsaren, medan en förgylld orgel ledsagade ceremonierna för kejsarinnan.

Om man tänker sig att den tvåsträngade formen av stråkharpa var den första formen av instrument utvecklad från lyran på ovan skisserat sätt skulle jag kunna tänka mig att den följer med bland andra hemvändande norska väringar till Norge och med dem också förmedlats till Hjaltland, det dåtida namnet för Shetlandsöarna. Märkligt nog tar spåren efter den tvåsträngade stråkharpan slut just på Shetland.

På Shetlandsöarna spelades fortfarande i början av 1800-talet ett instrument benämnt "Gue" med två strängar av tagel. En liten isolerad ögrupp i Nordatlanten fungerar som reliktområde för ett ålderdomligt instrument med ett namn starkt erinrande om namnet på samma instrument från ett annat reliktområde djupt in i de karelska skogarna: den karelska stråkharpan benämndes Jouhikko.

I en shetländsk reseskildring från 1809 skriver Arthur Edmondstone: "Det finns fortfarande några inhemska melodier som man träffar på i några delar av landet som kan anses som underliga och mycket liknar det vilda och klagande uttrycket i norsk folkmusik." "Innan fiolen blev vanlig använde spelmännen ett instrument som kallades gue som endast har två strängar av hästhår."

I Walter Scotts berömda berättelse "The pirat" (1832) är instrumentet nämnt tre gånger. "Han kunde spela på gue och den vanliga violinen." "Det var vid midnatt efter festen hos Magnus Troil när en knackning hördes på dörren till herrgården, som ljudet av gue och långspel, med klingande spel tillkännagav ankomsten av nya rumlare." "Minna som ligger vaken och lyssnar på musiken som spelas utanför hennes fönster: det var inte den gamla sångarens gue, utan en gitarr, som hon hörde." Det är intressant att Scott nämner gue tillsammans med långspel, en isländsk cittra besläktad med den norska langelaiken som i sin tur påminner
om den svenska hummein. I boken "Shetland" av V.F. Mof-fat 1934 heter det: "De dansade under högtidlig tystnad till musiken av 'gue', en tvåsträngad violin".

Den danske folklivs- och musikforskaren Morten Levi som 1974 publicerade boken "Den staerke slått", ett verk om magisk musik från sagatiden och dennas återklang hos norska spelmän, ger ett flertal uppslag om den gamla norska musiken. "Sedan vikingatiden fanns dansformer som grundade sig på jämn 'takt som den i gangaren och hallingen.

Musiken var på en gång sträng, fabulerande och extatisk. Spelmannen var högt ansedd, på en gång smed och spelman, konstnär och bildskärare. Han spelade ensam, samspel brukades inte."

Sammanfattningsvis tänker jag mig att den vikingatida lyran blir kombinerad med stråkspel av nordiska väringar som i det bysantinska Konstantinopel ser och hör stråkinstrument under tidigt 900-tal. Så småningom tar stråkspelet överhanden och de övertaliga knäppta strängarna bort faller och en tvåsträngad stråkharpa är för handen. Bruket av den tvåsträngade stråkharpan bibehålls i avlägsna trakter, s.k. kulturreservat, på Shetlandsöarna intill början av 1800-talet och ända in på 1920-talet i finska Karelen. Från Estland finns uppgifter om smalhålig stråkharpa i en anteckning från mitten av 1800-talet av Agathon Reinholm: "Kantele i Estland, tvåsträngig, i övre delen av halsen ett hål, varigenom vänsterhanden träs. Olika toner fås genom fingerbakarnas tryckning mot strängarna; därför ses kantelespelarnas fingrars ovansidor vara tvärstrimmiga." Det estniska namnet på stråkharpa är "Wibukannei".

Bland estlandssvenskarna spelades den bredhåliga typen av stråkharpa, där kallad talharpa, av enstaka spelmän in till 1920-talet. Nu uppstår frågan: utvecklades instrumentet i faser genom sekler fram till sin slutliga form - från smalt griphål - två griphål, till ett kvadratiskt, brett? Flera av melodierna från Ormsö där talharpospelet längst höll i sig går utmärkt att spela på det tvåsträngade instrumentet i kvint respektive kvartstämning. Just kvartstämningen kallades av de karelska spelmännen för "vanhanakainen", gamla stämningen. Min slutsats i skrivande stund är att den smalhåliga stråkharpan föregår den bredhåliga typen bland estlandssvenskarna.